fredag 17 maj 2013

Fattiga vita. Öknamn förr och nu

Barnarbetare. De fanns då - och de finns nu.
Jag läser i TLS om "From Tobacco Road to Route 66: The Southern poor white in fiction" skriven av Sylvia Jenkins Cook:
"Poor whites. In her preface Sylvia Jenkins Cook has a list of various synonyms by which they have been known: “lubbers, crackers, dirt eaters, woolhats, river rats, piney-woods tackies, river rats, sandhillers, hillbillies, tar-heels, lint heads, and factory rats”. It suggests not only their geographical distribution and their changing characteristics and occupations but also the contempt in which they have been traditionally held."
Det första som slår mig är att ingen undervisat mig om öknamnen alternativt smeknamnen man gav dessa fattiga amerikanska vita. Det enda jag undervisas om, dag och natt numera, är att man aldrig får lov att använda sådana namn på folkgrupper som inte är ljusa i hyn. Och nästa tanke som slår mig är om inte dessa namn alltid funnits i en eller annan form, om inte mänskligheten rentav använt sig av detta gatans språk för att identifiera andra och skapa sig en egen identitet.

Det var i januari 1977 som Walter Allen skrev i TLS om denna bok, alltså för 36 år sedan. Jag plockar i minnet bland alla förbjudna ord, från svartskalle till svenne, från rödtocke till paki, från musse till lappjävel.

Jag funderar på öknamnen jag själv bar som barn, rödhårig och fräknig som jag då var, jag funderar på vad som drabbat flera av mina vänner genom åren oavsett var de kommit från  och så minns jag söndagsskolan i Missionsförbundet i barndomens Malmö och sången vi alltid sjöng: "Svarta, vita, bruna, gula gör det samma har han sagt"... och så är jag tillbaka i grundtankarna.

Den typen av fattigdom hör till vår samtid. Nu finns den. Inte bara förr.
Hudfärg? Etnicitet? Religion? Ideologi? Stam? Klan? Familj? Nog vet jag vad som har störst betydelse för mina egna överväganden. Det handlar aldrig om det som kallas "ras" och hudfärg. Jag har aldrig valt mina vänner eller låtit människor kalla mig vän utifrån vilka pigment de har. Jag har mer gemensamt med en sekulär arab som förstår islamismens faror än med en ideologiskt blind svensk som tror att islamismen är vägen till frihet.

Men i tankarna finns hela tiden öknamnen kvar.