onsdag 15 maj 2013

Dagar utan hunger

Författarinnan Delphine de Vigan, född 1966.
I tidiga tonåren fick jag lära mig leva med ljuden och dofterna från anorexin. Nej, det fanns inget namn då. Det fanns kanske ingen kunskap alls. Men mamma reste sig från varje måltid för att spy på toan. De minnena är starkare än de flesta jag har från min barndom. Och jag minns vår ”husläkare”, han som bara skrev ut mer valium till henne, och jag minns hennes tänder som ruttnade bort av magsyra och valiumtorka. Hon dog när hon just fyllt 64 år. Min mamma blev ett segt, utdraget minne av lidande. Och när vi väl lärt oss namnet på den djävul som bosatt sig i henne glömde vi det aldrig. Vi såg hur hon skrumpnade samman till en fågelunge på dryga 30 kilo. Jag minns också doften, den fasansfulla, där hon avslutade sitt liv i fosterställning. Och jag minns alla sjukhus och rehabiliteringshem hon åkte till. Meningslöshetens färder.

Jag trodde jag skulle slippa se det igen. Men jag fick se det igen. I mina tonår talade man förstås aldrig om det mamma gjorde. Det var tabu och högst besynnerligt. Tystnadens kultur föddes i detta tabu.

Idag talar man om anorexi. Hjälper det? Kanske hjälper det någon. Men det hjälper långt ifrån alla. Unga kvinnor – det lär ska finnas män också – dör som ihopkrupna fågelungar. Deras dröm har inte förverkligats. För det var inte dö de ville. De ville bara inte äta. De ville kontrollera kroppens demoner.

Nej förresten, tro inte att detta tabu är borta. Jag känner en mycket stark obehagskänsla när jag har skrivit dessa rader med personlig anknytning.

Om detta kan man läsa i Delphine de Vigans häpnadsväckande debutroman Dagar utan hunger (Sekwa, översättning av Maria Bodner Gröön). Jag säger häpnadsväckande för hon debuterade med denna roman under pseudonymen Lou Delvig redan 2001. Född 1966 bör hon då ha varit drygt trettio, och bakom sig hade hon helvetet med anorexin som till och med fick ett egennamn, och som följde henne också hela den minst sagt snåriga vägen på sjukhus. Hela romanen utspelar sig i en vårdsal. Jaget heter Laure och hon berättar om sig själv och sin demon, men en mycket viktig roll spelar doktor Brunel, han som hon helst bara vill bli omfamnad, tröstad, uppslukad av. Runt henne finns förstås också de andra patienterna och de spelar alla sina roller i denna tragedi.

Låt mig inte försöka beskriva anorexin. Låt mig slippa återge det som de Vigan beskriver. Det ska läsaren av boken själv möta. Det är ju så, att också denna kontrollfreak-sjukdom har sina sidor. De är inte alla mörka. Men de är så djävulskt starka att Laure själv långt ifrån alltid vet vad hon har att kämpa mot. Kämpar gör hon. Men när hon närmar sig utskrivning – och det har varit en lång väg dit – så kan hon inte låta bli att bedra både sjukhuspersonalen och sig själv. Den sista veckan på sjukhus skriver hon bara tre ord i dagboken: ”Jag är rädd”.

Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den människa i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den.

Och så ska jag säga att Delphine de Vigan på Sekwa redan utkommit med No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010).

Så här såg mamma ut som ung. Hon måste ha varit 22 år (hon föddes 1930 och jag 1952), eftersom det är mig hon håller i famnen. Hon skulle ha 42 år kvar att leva, men var inte ens fyrtio år fyllda när anorexin började. Ingen mindes henne så, när hon väl fallit offer för anorexin. Ingen. Inte heller jag. Det är därför jag tar fram bilderna av henne.

2 kommentarer:

Helga sa...

Vilket gripande inlägg. Jag hittade hit via din kommentar hos Annannan, känner förstås väl igen ditt namn från hennes kommentarsfält.

Underjordiska timmar var en bok jag uppskattade mycket, nu har jag fått en anledning att läsa Vignans debutbok.

Återigen, det du skriver berörde mig. Tack.

Thomas Nydahl sa...

Tack Helga.

I höst kommer på Sekwa hennes stora bok om moderns sjukdom, säkert också angelägen och bra.

Jag tycker att hon är en av de intressantare bland dessa franska som Sekwa ger ut.

Tack för dina ord!