Gerald Murnane: Korntäppa (Bonniers, översättning av Peter Samuelsson).

Med ord från Gerald Murnane valde jag att inleda min bok Kulturen vid stupet: ”I Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ’Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer’. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? ”

*

Gerald Murnane är en av få australiensiska författare som översatts till svenska. Han är född i Melbourne 1939.  Korntäppa är hans tredje bok i svensk översättning, och den kallas hans återkomst till skönlitteraturen.

Det påståendet ska man ta med en nypa salt. Vad Murnane berättar i denna rika och vackra text är i själva verket det rakt motsatta: varför han aldrig mer kan eller vill skriva fiktion. I denna motsägelse ligger också bokens litteraturlek.

Murnane berättar i själva verket en självbiografiska historia om vägen till språket och fantasin. Men fäste i minnen av barndomens flickor och vuxenlivets kvinnor tecknar han bilden av eros som drivkraft. Korntäppa är ett minnesarbete. Utgångspunkt för resonemangen är Rilkes klassiska ord ”Måste jag skriva?” – och Murnane besvarar självklart frågan med ett nej.

Utifrån det blir hans bok ett paradoxalt ja. Han vägrar dock godta beteckningen fiktion eller roman. Därmed blir återvändandet ett icke-fiktivt arbete.

Foto maskros: A. Nydahl