söndag 13 maj 2012

Nu hoppar jag!

Varken Elvis Costello eller The Waterboys kommer jag att höra i Symphony Hall, trots att jag är
där när det sker (och så gärna hade velat). Men jag har andra, och viktigare röster, att lyssna till.
Både i tunnan och i vardagen. Foto från baksidan av byggnaden: A. Nydahl.
Om det finns en galen tunna så hoppar jag i den. Om inte annat så för att känna om det finns utrymme för något annat än det som redan givits tunnan. Jag läser om Diogenes: ”Det finns många anekdoter om denne man, som skrattade åt aristokrater”.

Man hoppar självklart i galen tunna om man refererar till historiska personer, särskilt sådana som gjort avtryck och finns i det historiska medvetandet. Men jag kan inte låta bli. Nu stiger jag om 24 timmar ombord på det flygplan som ska ta mig till en miljö jag känner ganska väl, men där jag hittills aldrig kommit i kontakt med motstånd och resning i relation till tidens förstörande och förgörande krafter.

Visst skrattar jag åt aristokrater! Visst skrattar jag åt det högfärdiga skrå som rör sig i gränslandet mellan politik och ekonomisk brottslighet. Och visst skrattar jag åt mina gamla vänstervänner som tror att de svurit en trohetsed inför ”antirasismen” och den mellanmänskliga godheten.

Mina tio dygn i Black Country står och väger vid åtskilliga tunnor. Hur många av dem som är galna vågar jag inte ens gissa. Och jag tänker på den danske konstnären Asger Jorn som sa: ”Är man rädd att gå för långt ska man inte gå alls”. Jag har bestämt mig för att dränka rädslan i en tunna svart öl och ge mig hän åt beslutet att gå. Och jag kommer möjligen att behöva en lykta också dagtid, precis som Diogenes. Han sades ha gått omkring i Korinth med en lampa på dagarna på jakt efter en "människa". Helt lätt att hitta riktiga människor är det inte numera.

*

Alldeles runt hörnet ligger mitt rum i Birmingham vid New Street. Foto: A. Nydahl.
Ville bara säga detta, som ord på vägen. Det är förstås min egen väg jag talar om. Och det är möjligt att jag ger något livstecken ifrån mig, men långt ifrån säkert. Fortsätt det fria samtalet alla ni andra. Hittills har ingen lyckats få tyst på er. Varför skulle de?

9 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Om man letar med lykta efter en människa kan man ju alltid börja med sig själv.
En rik och levande och klok resa önskar jag dig! Må du möta mer än du redan tänkt! So long!

Joakim sa...

Var rädd om dig, Thomas! Jag ser fram emot att läsa dina reflektioner längre fram. Hur länge blir du borta?

Bodil Z sa...

Sretan put!

annannan sa...

Hoppar du bara inte av planet så blir det nog bra.

Det finns förvånansvärt många riktiga människor i världen, fast det är svårt att hitta dem.

Är inte riktigt, riktigt säker på att du gör rätt i att varken höra Elvis Costello eller The Waterboys, dock.

En riktigt god resa önskar jag er!

Kenneth Karlsson sa...

Resultatet kommer att bli mycket spännande att ta del av. Sköt om er.

Karin S sa...

Lycklig resa, Thomas!

Thomas Nydahl sa...

Gabrielle, Joakim, Bodil, Kenneth, Anna och Karin, tack till er alla. Och tack också till er som sänt mig mail. Och nej, det är ingen risk att jag drunknar i en öltunna. Snarare är det de översvämmade floderna jag ska passa mig för. Regnjacka inköpt, vinterskorna framtagna. På återseende.

Hanne H sa...

Ser frem til det, du kommer til at dele med os, Thomas.
Håber rejsen bliver let og udbyttet stort.

Håkan Bergman sa...

Önskar dig en fin resa och ta hand om dig!

Allt gott,
Håkan