Ett utdrag ur kapitlet Gängkriminalitet, polisstrategier och Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen.

Bilden visar en scen ur filmen 1DAY som utspelar sig i Birmingham. 

Här följer ett kortare utdrag ur det kapitel som ska handla om gängkriminaliteten förr och nu.

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority, i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

A relatively durable, predominantly street-based group of your people who (1) see themselves (and are seen by others) as a discernible group,(2) engage in a range of criminal activity and violence, (3) identify with or lay claim over territory, (4) have some form of identifying structural feature, and (5) are in conflict with other, similar gangs.

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som "anti social behaviour" utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig  och undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och:

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund av att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen upprätthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som givit dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL och andra framställs som angripare, när de reagerar mot en rörelse - politisk islam i dess salafistiska och wahhabitiska form -  som aktivt arbetar för att avskaffa allt det vi menar med frihet, som vill underställa engelsmännen en sharialagstiftning. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.”  Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordbrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att

”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

Filmaffisch för 1DAY. Kulturradikal gangsterromantik från Birmingham.

I gängkulturens era är det också så att man i kulturlivet romantiserar våldet och själva gängidentiteten. En gangsterfilm som spelades in i Birmingham 2009, 1DAY, kritiserades också för att glamourisera de riktiga våldsmännens och mördarnas liv i en av stadens allra mest våldsdrabbade stadsdelar, Handsworth. Det finns rentav uppgifter om att de två gängen Johnson Crew och Burger Bar Boys fungerade som rådgivare för filmmakarna, för att intrigen skulle bli så trovärdig som möjligt.

Filmen hade biopremiär i november 2009 och visades senare på Channel 4. Den har beskrivits som ”Gang life for the MTV generation.” Intrigen bygger på verkliga händelser i Birmingham 2008, då två personer mördades i gängkriget, Dimitri Foskin and Dominique Grant. Hur impotenta och meningslösa myndighetsåtgärderna ter sig, förstår man när man läser att filmen delvis finansierats med statliga medel. Filmens regissör heter Penny Woolcock.

Filmmakarna försvarade sig mot kritiken med orden:

”Filmen producerades i fullt samarbete med lokalsamhället i Birminghams innerstad, och många av de medverkande hade roller både framför och bakom kameran. Filmen har ett starkt progressivt budskap utan att för den skull blunda för det dagliga livets verkliga omständigheter.”

Det räcker att se bilder från filmen för att förstå effekten den haft på dessa svarta förortsungdomar, vars hela liv präglas av våld och hot. I filmen blir de hjältar, deras gangsteridentitet inte bara avspeglas och visas utan förstärks och romantiseras. Detta är ”ett starkt progressivt budskap”. Vi förstår vad det betyder, inte sant?