lördag 5 maj 2012

Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus.

Jón Kalman Stefánsson. Foto: Sveriges Radio.
Jón Kalman Stefánsson: Sommarljus, och sen kommer natten (Weyler, översättning av John Swedenmark).

400 själar finns det i det lilla isländska samhället. Tillräckligt få för att man ska känna alla, tillräckligt många för att olika konstellationer, förbindelser och relationer ska etableras och inte bara föda ömhet och kärlek utan också stora portioner skvaller, elakhet och missförstånd.

Scenen för Jón Kalman Stefánssons roman Sommarljus fascinerar mig redan från första sidan. Den som aldrig varit på Island har naturligtvis smått exotiska föreställningar om landet. Men varje turistbild smulas sönder i denna bok, här är det ingenting annat än vardagarna som blir utgångspunkt, och då räcker deras ljus och mörker som grund för nära nog skröne-liknande berättelser invävda i varandra för att tillsammans utgöra romanens struktur.


Jag slungades in i detta nya språk. Det är naturligtvis Swedenmarks förtjänst att Stefánssons roman känns skriven på svenska, en svenska som saknar varje likhet med felstavad och feltänkt mediatext. Här bubblar orden, begreppen och meningarna som gasfyllda, ständigt puttrande underjordiska krafter. Det är Island vi talar om.

Och det är det underjordiska som gång på gång skrämmer, både människorna där och läsaren. Har man byggt ett magasin ovanpå något uråldrigt ska man inte heller förvånas över det spöklika, strömavbrotten och lådor som faller som av sig själva. Skräcken står på lur i den vardagligaste av situationer. ”De märker av en osynlig närvaro” säger Stefánsson, ”en rörelse i ögonvrån, en otydlig rörelse, och hör ett rassel, tittar åt sidan, men det finns ingenting där och inte ett ljud utom vinden utanför…”

Kanske är det ändå erotiken som blir det mest minnesvärda ur romanen. Det är inte ofta man får läsa sådan frustande, frisk och frejdig samvaro mellan män och kvinnor. När den sker ute i det fria, på en bondes marker, fjärran blickarna, saknar den alla hämningar. Men när den avslöjas som en otrohetsaffär mellan Kjartan som slår ner stolpar och står svettig med bar överkropp, och Kristín som gör sig vägar förbi, hon som av väder och upphetsning låter bröstvårtorna ”styvna till i den varma brisen”, ja då går det riktigt illa. De känner varandra väl, men de ingår inte i samma hushåll.

Jag kunde också berättat om Astronomens föreläsningar, om restaurangen som öppnar i huset där stickstugan funnits, om Turids flirt med Benedikt och den stora kärleken som trots kroppslängd och annat tänds i deras inre, men som ändå slutar så mörkt. Istället säger jag: läs den här boken, läs den för att upptäcka en ny värld, ett nytt språk och en vidunderligt vacker litteratur som nästan är livet självt.

2 kommentarer:

Keri sa...

Ah, Stefánsson tillhör mina absoluta favoriter - och jag har läst alla hans böcker, på tyska och på svenska. Du måste läsa "Himmel och helvete" också!

Och så ska jag vandra på Island om bara 6 veckor. Hurra! Det har jag längtat efter i många, många år.

Med hjärtliga hälsningar från Majorna

/Keri

Thomas Nydahl sa...

Keri, jag har just börjat på den.
Trevlig Islands-resa!