Öppna källor om Black Country. Att läsa dokument, essäer, tidningar, tidskrifter och böcker. Att sammansmälta det lästa med det erfarna.

Ända sedan jag första gången började skriva från och om Black Country, det var 1998 och företrädesvis för två dagstidningar, har jag satt stort värde på öppna, tryckta källor. Jag har naturligtvis också gjort intervjuer, samtalat med människor, smält ner mina egna intryck. Men de öppna källorna är de bästa. De kan värderas, diskuteras och jämföras med varandra. Under skrivandet i år har jag också använt mig mycket av offentliga handlingar från olika samhällsinstanser. De kan förvisso vara tunga och svårgenomträngliga, men ger alltid svart på vitt som svar på mina frågor. Tills vidare har jag så använt mig av 2001 års folkräkning (census) i Black Country och jag har fått snabba och sakliga svar från tjänstemän jag frågat. I juli kommer 2011 års folkräkning att publiceras. Den får avgörande betydelse för mina resonemang.

Made in Walsall ingår i en serie böcker publicerade av The History Press. I den ingår t.ex. också böcker om The South Staffordshire Coalfield, Birmingham and the Black Coutry´s Canalside Industries samt Walsall Leather Industry.

Lokalhistoria är alltid värdefull. Just den sortens litteratur är omfattande. Jag har därför köpt med mig sådana som både i ord och bild berättar om hur det gamla industrisamhället växte fram i Black Country, hur det präglade enskilda trakter och städer. Vid en jämförelse ter sig till exempel lokalhistoriken över Walsall som mycket intressant vid en jämförelse med dagens stad som plågas av en rad olika sociala problem.

Black Country Bugle grundades 1972, utges i Cradley Heath och har hittills kommit med 1.029 nummer.

En veckotidning som Black Country Bugle har jag från och till läst under åren. Den är inte alls kuriosa, vilket man kan förledas tro, utan seriös rapportering från det gamla gruv- och industrisamhället. Inte minst bildmaterialet är värdefullt, därför att Bugle använder det för att komma i kontakt med människor som känner igen sig själva eller andra i bildmaterialet och som därför kan bidra med sin historia. Vid sidan av det industrihistoriska ägnar sig Bugle också åt sporthistoria. De längre berättelserna skrivna av människor i Black Country är inte bara rörande, de innehåller också mycket sakuppgifter jag kan använda mig av.

Philip Gooderson som skrivit The Gangs of Birmingham har specialiserat sig på att forska kring den Viktorianska erans gatugäng. Han har tidigare utgivit två böcker. Förlaget har också utgivit liknande böcker om gängen i Liverpool och Manchester.

Den som förletts tro att gängkriminaliteten i Black Country skulle vara ett fenomen framvuxet i vår egen tid kan med fördel läsa litteratur om hur det såg ut tidigare. Jag uppehöll mig en hel del vid ämnet då jag skrev om Friedrich Engels bok Den arbetande klassens läge i England. Närmast på tur står läsningen av Philip Goodersons bok The Gangs of Birmingham som avhandlar 1870-talets fruktade och farliga gäng, sådana som The Sloggers och The Peaky Blinders.

Intressant är att Gooderson också kopplar dessa fenomen till den epok då Birmingham betraktades som en ”workshop of the world” och industrialismen lockade mängder med människor till staden. De fann förstås inte lyckan de sökte, utan oftast istället trånga och smutsiga gränder där de levde i överbefolkade hus. Deras dröm om att få arbeta i de fabriker där man tillverkade vapen, spik, söm och smycken byttes mot en tröstlös slumtillvaro. Åren 1800 - 1890 sexfaldigades Birminghams befolkning. Det våld som präglade slummen var frukten av en rå machokultur där brottning och boxning utövades på gatorna, och när denna kultur blandades med politiskt, sekteristiskt våld fick man en omfattande kriminell subkultur.

Nog har jag vistats i miljöer präglade av sådan subkultur, både 1998 och nu. Men jag erkänner villigt att jag hämmas av att befinna mig i sådana. Jag får tunghäfta och tittar ofta ner i asfalten istället för att möta människors blickar. Har jag dessutom först varnats för vissa stadsdelar så bidrar det till försiktigheten. Men det innebär inte att jag återvänder utan material. Jag har alltid något med mig, det må vara en bild, en händelse eller en tryckt källa. Därför ser jag också fram emot att få bekanta mig med 1870-talets ”gangland”.