Eftermiddag och kväll bland Brummies.

Här finns något för alla behov: ballonger eller frälsning. New Street är ett myller.

Eftermiddagen i Birminghams centrum och kvällen i kanaldistriktet blev precis som de skulle: först mycket varma och sedan behagliga, runt dryga tjugo grader, vid vatten med vänliga människor och en paj på oxkött. Avslutning på The Shakespeare med en dubbel Irish Coffee och sedan bara en försiktig blick från vår takterrass, som jag tvingades fly för svindeln.

Från takterrassen på Bennetts Hill i kväll.

Nu går luftkonditioneringarna för fullt, det låter som det blåser på bakgården, kvällen går mot natt och tidig sömn. I morgon bitti blir det resa av igen, nu med buss, till Kidderminster, staden jag hittills inte fått med i mina Black Country-resor. Där föddes Mike Sanchez som jag upptäckte tack vare Bill Wyman och hans fantastiska band Bill Wyman's Rhythm Kings.

Jag reser inte för att lyssna till musik. Men visst sved det när vi tog genvägen inom Symphony Hall ikväll och förstod att alla människorna var där för att lyssna till The Waterboys. Biljetterna var slut sedan länge, så det var bara att fortsätta gå.

Kanaldistriktet fullt av ätande, drickande och flanerande människor ikväll.

Nej, jag reser inte för musiken, men jag är glad att kunna se rötterna, veta hur de präglat och danat människor här i Black Country. Kidderminster är ju en gammal arbetarstad, där lokaltidningen än idag bär namn efter en viktig detalj i väverierna, The Shuttle.

Nå, sängdags, ny rapport sent imorgon eftermiddag. Men betrakta för guds skull inte dessa rapporter som annat än flyktiga vykort. De verkliga texterna föds först efter hemkomsten.

(Förklaring om brummies!)