EDL, "gatans opposition" eller en våldspöbel?

Ett avsnitt i boken om Black Country ska handla om det jag provisoriskt valt att kalla ”gatans opposition”. Jag syftar på de organisationer som vi i medierna får oss serverade  som bråkstakar och extremister. Jag vill försöka berätta om dem så sakligt som möjligt, men mina egna värderingar är förstås väl kända också i dessa sammanhang. Det torde vara välkänt att jag själv inte tillhör något gatans parlament och att jag högst ogärna skulle delta i en demonstration eller andra manifestationer på gator och torg. Däremot menar jag att det är viktigt att betrakta det som sker med öppna ögon, inse att det som sker på gatan är en del av den våldsamma konfrontationen som växer fram över hela Europa. Jag visar er här det avsnitt som handlar om English Defence League. Resten kommer kanske vid ett senare avsnitt. Så mycket mer hinner jag inte skriva före resan till Black Country, men desto mer efteråt.

*

Den organisation som blivit mest känd för sin anti-islamiska aktivism är, trots sin relativa ungdom, English Defence League. De flesta av oss förknippar dem med gatuprotester, inte sällan våldsamma och högljudda. De har därför i de flesta medier framställts som politiska extremister på högerkanten, som med avsikt värvar gamla fotbollshuliganer som stormtrupp. Inte sällan läser man att majoriteten av dessa är unga, tatuerade män som har rakade huvud, gör naziliknande högerarmshälsningar och är påtagligt berusade. Följer man EDL:s egen hemsida framträder en helt annan bild. Också studiet av deras banderoller är viktigt. ”Black and White unite” står det på en. De understryker själva gång efter annan att deras verksamhet är fredlig och att den inte har några som helst organisatoriska eller personliga förbindelser med landets extremhöger. Ledaren Tommy Robinson  manar vid varje manifestation sina anhängare till lugn och fredliga metoder. Frågan är hur många som lyssnar till honom och hur många som väljer sin egen väg, den vi ser i nyhetssändningar och i pressen.

I detta avsnitt ska jag först presentera EDL, och sedan gå in på det nationalistiska BNP som däremot har svårare att värja sig mot anklagelserna om förbindelser både med det gamla brittiska fascistpartiet och dess allians med internationellt ökända organisationer som Jobbik i Ungern och nynazistiska grupper i både Frankrike och Italien. Först ska vi titta på EDL:s egen programförklaring, sådan den ser ut på hemsidan.

EDL inleder med ett citat från Albert Einstein och berättar att han flytt från det nazistiska Tyskland: ”Världen är en farlig plats att leva i, inte på grund av de onda människorna, utan på grund av de människor som inte gör någonting åt det.” Sedan skriver de om sin egen organisation, grundad i Luton 2009. Jag citerar ett kortare stycke:

”The English Defence League (EDL) är en människorättsorganisation som grundades som en följd av de chockerande handlingarna utförda av muslimska extremister, som vid en hemkomstparad i Luton helt öppet förlöjligade de uppoffringar som våra trupper gjort, utan minsta rädsla för klander. Även om det uppenbarligen var en minoritet som utförde dessa handlingar, så tror vi att de avspeglar andra former av religiöst influerad intolerans och barbari som frodas i bestämda grupper hos den muslimska befolkningen i Storbritannien: inklusive, men inte begränsat till, förtalet och förtrycket av kvinnor, antastandet av små barn, genomförandet av de så kallade hedersmorden, homofobi, antisemitism och fortsatt stöd till dem som är ansvariga för terrorismens ohyggligheter. (…) Vi medger också att muslimerna själva är de vanligaste offren för viss islamisk tradition och praktik. Regeringen måste skydda de individuella mänskliga rättigheterna för brittiska muslimer. Den måste försäkra att de öppet kan kritisera islamisk ortodoxi, utmana islamiska ledare utan rädsla för repressalier, åtnjuta fullständig likhet inför lager (inklusive lika rättigheter för muslimska kvinnor) och lämna islam om det är vad de vill göra, utan rädsla för klander.”

Efter detta kommer EDL in på frågan om demokratin och lagens tillämpning. De vänder sig särskilt starkt mot shariadomstolar, som de anser ”är ett definitivt hot mot vår demokrati.” Därefter skriver de:

”De brittiska domstolarnas överhöghet måste fortsätta att gälla och försvaras, rättvis kritik av religiösa och politiska ideologier måste tillåtas och konsumenterna måste förses med den nödvändiga informationen för att undvika att köpa halaprodukter de inte vill ha.”

 När det sedan gäller brittisk utbildningsväsen så hävdar EDL att det är viktigt att alla elever får en balanserad bild av islam. Skolan måste stå emot propagandan från Muslimska brödraskapet. De betonar också att “islam är inte enbart ett religiöst system, utan också en politisk och social ideologi, som strävar efter att dominera alla icke-troende och instifta ett strängt juridiskt system som förnekar demokratins pålitlighet och mänskliga rättigheter.

De två återstående programpunkter handlar om respekt för landets traditioner, och om hur EDL ser på världen utanför Storbritannien. I den första frågan betonar man att brittisk kultur måste ”få existera och blomstra i England. Men vi erkänner att kulturen aldrig är statisk, utan att den på ett naturligt sätt förändras med tiden, och att andra kulturen ger bidrag som gör vår gemensamma kultur starkare och livaktigare.” På det internationella planet säger EDL att man vill ha relationer andra som delar EDL:s ståndpunkter, oavsett var i världen de finns eller vilken kulturell bakgrund de har.

”Vi tror att kraven på sharia är globala och att det därför behövs att man globalt står emot dem, som man gör på nationell nivå. EDL kommer därför att ha ett internationellt perspektiv för att utöka och stärka våra ansträngningar här hemma, och samtidigt bidra till den globala kampen mot islamisk intolerans gentemot västerländsk kultur, religion, politik och lagstiftning.”

När EDL firade tre år som organisation den 5 maj 2012 skedde det förstås i Luton, där allt började. Ledaren Tommy Robinson (som egentligen heter Stephen Lennon) och Kevin Caroll höll tal. Två dagar senare, den 7 maj 2012, meddelade man på hemsidan att Robinson och  Caroll båda gått med i det tämligen unga partiet British Freedom. Partiet leds av Paul Weston, som  tidigare varit medlem i UK Independence Party (UKIP) och som regelbundet medverkar på den anti-jihadistiska hemsidan Gates of Vienna. British Freedom presenterar sig själva som varande det enda parti som med ”styrka och beslutsamhet manar Storbritannien att lämna den icke-valda och totalitära Europeiska unionen, att konfrontera militant islam, stoppa massinvandringen och att försvara demokratins vitalaste beståndsdel, yttrandefriheten.” EDL menar att man med samarbetet med BF inleder en helt ny era i motståndet mot islamismen, men att de båda kommer att fortsätta som enskilda och oberoende organisationer. EDL understryker detta och skriver: ”Vi är medvetna om  att EDL har sympatisörer från hela det politiska spektret, och vi kommer också fortsättningsvis att så gott vi kan, representera de åsikter och angelägenheter som olika skikt bland våra sympatisörer  har.”

I början av sin verksamhet hade EDL en särskild judisk avdelning, men den kom snabbt att leda till en infekterad debatt bland många tongivande judiska författare och offentliga personer som skrev om islamismen. En av dessa falanger menade att EDL utvecklats till en ljusskygg fascistiskt präglad organisation som  judar omöjligen kan stödja, andra menade att blotta förekomsten av en judisk avdelning talade för sig själv. Bilden av den judiska avdelningen är motsägelsefull, för på Facebook presenteras den som omorganiserad och med en ny ledning. Där finns också en sikhisk avdelning. I skrivande stund ska båda dessa avdelningar alltjämt vara aktiva, men de har inte gjort mycket väsen av sig i EDL:s utåtriktade verksamhet. Om nybildningen skriver man bland annat:

”Det finns fortfarande plats för judar i EDL, och vi är glada att kunna meddela att James Cohen, tidigare styrelseledamot i International Free Press Society, har valts som ny ledare för EDL Jewish Division. Vi förväntar oss att James ska bidra till att utöka det arbete som tidigare medlemmar av den judiska avdelningen redan gjort. De kommer att fortsätta med sitt orubbliga stöd till staten Israel och i sitt folkbildande arbete förklara varför det stödet ät så viktigt i kampen mot radikal islam.”

Och längre fram skriver de:

”Många brittiska judar är stolta patrioter vilka, som alla andra medlemmar i EDL, kämpar för att bevara vårt lands traditioner med tolerans, rättvisa och fair play. Det judiska folket har länge varit en del av England och har bidragit med mycket för vårt nationella liv. När EDL:s fokus kommer att fortsätta ligga på att försvara England mot sharia-lagar och urholkningen av våra rättigheter och friheter, kommer vi också att fortsätta med vårt obrutna stöd till Israel och oppositionen mot antisemitismen.”

De brittiska judarnas paraplyorganisation för säkerhetsfrågor, Community Security Trust, har vid upprepade tillfällen uppmanat landets judar att inte befatta sig med organisationen, inte heller med den judiska avdelningen. Community Security Trust grundades 1994 med det huvudsakliga syftet att sörja för landets synagogor och säkerheten för judenheten. De studerar också antisemitismen och utger rapporter om dess omfattning och former. Organisationen har drygt 3.000 frivilliga som arbetar för den, liksom en fast anställd stab på 55 personer. Brittiska Jewish Chronicle har vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot organisationen och säger att den är onödig, eftersom de brittiska judarna redan betalar statlig skatt för sitt beskydd.

EDL har också en särskild kvinnoavdelning som heter Angels Division, medan andra avdelningar i organisationen grundar sig på orten där de är verksamma. I skrivande stund handlar det om 45 lokalorganisationer. De finns i hela landet, från norr till söder, självklart med störst andel i England, men också med lokala grupper i Skottland och Wales.