Onsdag med Alejandra Pizarnik.

Det finns författare som kommer in i ens liv när man minst anar det, och som med sina ord griper direkt in i det som är den egna vardagen. När jag kom hem från Birmingham den 31 mars 2008, efter en nio dagars rundresa, låg nya numret av tidskriften Karavan och väntade på mig. Jag började genast läsa, därför att temadelen om Julio Cortázar intresserade mig. Men det var inte han, utan en text om honom som fängslade mig starkast. Den är skriven av Alejandra Pizarnik, som tidigare presenterats i tidskriften Kritiker. Trots att det är min egen son som redigerar Kritiker, hade hon gått mig förbi där. Nu hade jag något att ta igen. Sökte hennes böcker på nätet, hittade en av dem på brittiska Amazon, och för den skulle de ha några tusen kronor. Då insåg jag att de få översättningar som gjorts från hennes spanska original idag är mycket svåråtkomliga, och de tre volymer där hela hennes korta livsverk samlats finns bara på spanska: en volym prosa, en volym poesi och en volym dagböcker.

Alejandra Pizarnik ( 29 April 1936 - 25 September 1972)

Jag får nöja mig med de korta textfragment som Karavan och Kritiker publicerat, eller uppläsningar på You Tube där hennes röst på spanska ekar ur det förflutna till fascinerande bilder. Flera av dessa, oftast svart-vita, små filmer på You Tube är mycket fina och jag rekommenderar dem. Och så finns det en verkinventering från Princeton-universitetet i USA, samt en minst sagt bristfällig hemsida på nätet. Det uppmuntrande är ju att Magnus William-Olsson nu i två svenska tidskrifter presenterat henne samt översatt fragment ur hennes författarskap. Vågar man hoppas på att ett förlag som intresserar sig för det spanska språkområdet ska fatta tycke och ge ut henne? Om det blev så, hade jag mest av allt velat läsa hennes dagböcker. Vad var det som fångade mig vid hemkomsten? Jo, just dagböckerna, och ur dem var det några ord som kunde fungera som kommentarer till den känsla av förlust och nederlag jag bar med mig hem från en resa som tyngde mer på axlarna än några tunga resväskor kunde ha gjort.

Det Black Country jag fäst mig så vid tidigare framstod nu som ett sjunkande skepp, detta England var en sunkig kombination av fetma, arbetslöshet, trångboddhet, grånad och hotande religiösa fanatiker. Jag kände att jag inte ville resa mer, och absolut inte till Birmingham och Black Country. Det är med den känslan jag närmade mig Pizarniks ord (och trots att de handlar om en universell judisk erfarenhet hos henne, kände jag att de fungerar som en allmänmänsklig erfarenhet i denna situation):

”… en ghettomentalitet. Och framför allt, en djup oreda, som om man inte gjort annat än att resa.”

William-Olsson skriver om hur resandet också för henne kunde vara en börda:

”Belönad med ett stipendium for hon först till New York där hon spenderade tjugo jobbiga dygn präglade av sömnlöshet…” samt ”Resan blev av allt att döma en missräkning och hon åkte hem till Buenos Aires tidigare än beräknat.”

Och som alternativ, just det jag tänkt hela resan hem, som en trygg punkt, en solitär tillvaro bortom resandets hela konsumtionskultur:

”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.”

Vem var då Alejandra Pizarnik, denna judiska författarinna som dog för egen hand endast 36 år gammal? I Karavan läser jag Magnus William-Olssons ord:

”Alejandra Pizarnik (1936-1972), var den andra dottern till ryska judiska emigranter som komtill Argentina 1934. Föräldrarna talade jiddisch sinsemellan. Hela hennes släkt, med undantag av en farbror, blev offer för förintelsen. Det var som poet Alejandra Pizarnik var känd under sin livstid. Och under åren efter hennes död har hennes rykte bara vuxit.”

I Kritiker skriver han också om hennes sjukdom och död:

”AP kämpar mot melankolin och internaliseringen av begärsobjekt (”allt är jag”), men lockas samtidigt av narcisissmens ”allt talar till mig”. Ur detta dilemma fann hon bara en utväg; hoppet om intet”.

och i en not:

”Under en permission från en psykiatrisk klinik lyckades hon till sist ta sig av daga genom en överdos tabletter”.

Är det som ung död hon intresserar? Det går inte att svara entydigt ja eller nej. Hennes dragning mot intet är något jag starkt kan identifiera mig med. Men långt ifrån det som gör hennes texter så starka. Snarare är det balansgången mellan liv och död, nedsänkningen i depressionerna och melankolin jag känner igen. Där lyckas hon med sin avskalade prosa gestalta något mänskligt som talar rakt in i min tid och vardag:

”Liv, mitt liv, sluta falla, sluta smärta, mitt liv, sluta förena dig med elden, med troskyldig tystnad, med gröna stenar i nattens hus, sluta falla och smärta, mitt liv.”

Pizarnik debuterade som nittonåring. Mellan 1960 och 1964 levde hon i Paris. Det var vid återkomsten till Buenos Aires som hennes psykiska sjukdom förvärrades och hon gjorde flera misslyckade självmordsförsök. I en dagbokstext skriver hon:

“The horror of inhabiting myself, of being - how strange - my guest, my passenger, my place of exile.”

Är det denna djupa känsla av främlingsskap, eller rentav brist på identitet, som längtar efter intet föds? När man stiger upp och ser sig i spegeln – så central i Pizarniks diktning – och tycker sig se en främling, så kanske redan det är ett uttryck för en stor ensamhet och vilsenhet i den verkliga världen. Att vara sin egen exilplats är en tröst om man är främmande i kulturen, men kan samtidigt vara förfrämligandets utgångspunkt. För Pizarnik tycks spegelbilden ha varit så främmande, att hon inte ens kunde känna igen sitt eget yttre:

”Jag köpte en stor spegel. Jag kontemplerade min bild och fann att det ansikte jag måste ha befinner sig bakom – fängslat av – det jag har.”

citerar William-Olsson ur hennes dagbok. Och på ett annat ställe framgår det vad det konkret innebär för henne:

”Jag skriver mot rädslan. Mot klovinden som bor i min andning.”

Är rädslan skrivandets främsta drivkraft? Utan skriften försvinner hon. Utan den dagliga handrörelsen av penna mot papper tar rädslan över. Hon överrumplas av det mörka, kraften i det som vill förgöra. Är vi inte i själva verket alla två personer: en ser vi direkt i spegelbilden, men det verkliga jaget finns därunder, dolt men levande, osynligt för betraktaren men starkt närvarande för jaget?

Ibland undrar jag om inte mötet med en diktare – ny, fräsch, tidigare okänd – är det mest omtumlande en människa kan råka ut för. Jag är omtumlad. Och tacksam.

Samtliga översättningar ur Pizarniks verk är hämtade ur Kritiker och Karavan och gjorda av Magnus William-Olsson. De engelskspråkiga citaten är hämtade från en nätsida om hennes verk.

*

PS: Av Pizarnik finns nu på svenska: Spegelns vägar och Fragment för att bemästra döden.


Ur min bok Alla de andra som också skrev. Foto från bokskogen: A. Nydahl.