måndag 21 maj 2012

Man är ju inte beredd...


Efter en grekisk helkväll med både Retsina och Ouzo och en utsökt måltid med havets läckerheter går man till sängs vid Atlantkusten. Så vaknar man, drar upp fönstret och kikar ut. Är detta lugna, spegelblanka vatten Atlanten? Det är det. Jag vaknar i Aberystwyth i Wales. Det går inte att förklara varför det uppstår kärlek. Men på samma sätt som jag föll för Benghazi, Tel Aviv, Cascais och Nice faller jag för denna stad där människor talar ett helt obegripligt språk. Tack och lov är alla skyltar tvåspråkiga så att engelskan vägleder. Att jag faller beror på kustpromenaden, den som de fem städerna har gemensamt.

Berget reser sig mäktigt och starkt. Jag avstod bergbanan till toppen. Jag nöjer mig med ett blicka uppåt och har en sällsynt förmåga att först upptäcka varningsskyltarna

Jag reser gärna tillbaka dit. Det är något av det vackraste jag sett. Småstadsvardag i centrum, äldre damer som talar med ord jag aldrig hört, men som nickar medhåll (de måste alltså förstå!) och caféer där jag sitter tidlöst hopsjunken över det ena och det andra.

Och så förstås monumenten, de som reser sig mot glömskans makt. Det här, mycket stora, står vid borgruinen alldeles vid havet och det påminner med namns nämnande om de unga män och kvinnor som stupade i kampen mot nazismen. De var från Aberystwyth. Jag läser deras namn, ser hur korta deras liv blev. Jag är tacksam för det de gjorde. De förstod (kanske) att priset för friheten kan bli det högsta och allra mest smärtsamma. Förstår vi det idag? Jag tvivlar (men vet att vi är så olika, vi frihetsälskare).

Men när tåget stannar i Birmingham och jag kånkat väskan uppför Bennetts Hill känns det, märkligt nog redan, som att komma hem. Jag tar ett djupt andetag, öppnar det kalla vita vinet och sätter mig att ladda ner bilderna. Det sista som kommer för min inre syn är ett lokaltåg i Wales. Hann fästa dess namn på bild:

Och då återstår förstås bara den viktigaste sången









3 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Härlig strandbild, (även vinjettbilden): lycklig påminnelse om fritt vandrande i Wales, som jag också gjort, fast åt ett annat håll, vid St Davids head. Måste tillbaka känner jag; särskilt som du vinkar med hur ostört det ännu är.

Far väl vidare...

Ulrika sa...

Lustigt, igårkväll såg jag filmen The Edge of Love, om Dylan Thomas och hans kvinnor. Dina bilder är lockande...

Thomas Nydahl sa...

Gabrielle och Ulrika, så är vi tre om saken! Jag skulle ha stannat längre därborta. Skönheten och lugnet i Aberystwyth tilltalade mig mycket.