Eva Hernbäck, Göran Johnson: Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar (Norstedts).

Under den så kallade ”arabiska våren” kom den libyska verkligheten att skildras med samma mall som använts på upproren i Tunisien och Egypten. Mot despoten stod rebeller. Mot den styrande klanen stod frihetskämpar. Snart nog skulle det visa sig att denna beskrivning inte bara var felaktig utan direkt motverkade en strävan efter klarhet. Europeiska nyhetsbyråer är väl inte kända för att premiera analys, så länge bomber och granater får natthimlen att lysa. När NATO blev stridande part i Libyen var det väl egentligen redan avgjort hur det skulle sluta. Eftersom både europeiska och amerikanska ledare betygat Kaddafi sin vördnad – för att han skrotat massförstörelsevapen och givit de västerländska oljebolagen tillträde till landet – blev det plötsligt märkligt att se Blair, Sarkozy, Berlusconi och amerikanska ministrar festa i despotens tält, eller stå och omfamna honom med bredaste leenden.

Bilderna åldrades med ljusets hastighet, ingenting av det som sagts och gjorts var längre giltigt. Nyhetsbyråkliché nummer ett togs fram och den arabiska våren förbyttes i ett arabiskt frihetskrig mot en härskare som inte längre beskyddades av väst. Ändå fick man leta i det finstilta och i alternativa media för att se vem det egentligen var som förde krig mot Kaddafi, hans stam och regim. Att islamistiska ledare som tidigare gripits och fängslats av USA nu befann sig i deras allians talades det tyst om. Islamismen som nygammal despoti fick inte beröras. Krigarna var frihetskämpar. Punkt.

Och inte visste eller vet vi särskilt mycket mer om landet Libyen och dess historia. Därför är det en glädje att läsa Eva Hernbäcks och Göran Johnsons nyutkomna och mycket grundliga bok Libyen. Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar. Paret har sedan 2004 arbetat i Libyen, anställda av ett svensk konsultföretag med huvudkontor i London. De skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten upprätta en regionplan för Tripoliregionen. Johnsons uppgift var att leda arbetet, Hernbäcks att utföra skrivarbete och att vara språkgranskare. Det faktum att väst öppnat famnen för Kaddafi fick paret att tacka ja till jobberbjudandet, väl medvetna om att de skulle arbeta för en hård diktatur.

Det jag tycker allra mest om med den här boken är att den hela tiden är personlig. Den gömmer sig inte bakom någon förment objektivitet. De berättar vad de sett och hört. De lever i ett helt vanligt bostadskvarter i Tripoli. De delar villkor med libyerna som bor där. Men utöver detta redovisar de en djupgående kunskap om landets minst sagt intressanta historia. De redovisar också mer eller mindre kända fakta om Kaddafis diktatur, om enskilda fall som upprört och om motsättningar som både handlar om regimens agerande gentemot omvärlden och som avgjort landets inrikespolitiska ageranden och överväganden.

Få verkade under kriget förstå att Libyen alltjämt är ett klansamhälle. Den ständige tv-gästen från Lund, islamologen Jan Hjärpe, försäkrade tittarna om att klantillhörigheten var ett passerat och ointressant stadium. Man kan undra om han i sin kammare någonsin omvärderar sina kaxiga uttalanden. Om inte annat borde han läsa den här boken, därför att den har sina främsta källor i verkligheten, både i ökensanden och i städernas asfalt.  Den är lärorik både som historisk översikt och som sammanfattning av det inbördeskrig som ledde fram till lynchningen av Kaddafi.

Not: Jag stavar överstens namn så här: Kaddafi. Författarna till boken så här: Ghaddafi. Det finns åtskilliga andra sätt, allt beror på hur man en gång transkriberat namnet.