En tragisk bild?

President Obama hänger Presidential Medal of Freedom om halsen på Bob Dylan. Jag vet varken ut eller in, ska jag skratta eller gråta? Det finns ögonblick i en människas liv som skiljer sig radikalt från alla andra. Ett sådant ögonblick är när man förvandlas till en livs levande staty. Det ögonblicket kan komma samtidigt som man tillerkänns en särskild roll och betydelse i nationens liv. Vem kan förneka att Dylan spelar denna särskilda roll? Ingen.

"Man thinks ’cause he rules the earth he can do with it as he please/ And if things don’t change soon, he will/ Oh, man has invented his doom/ First step was touching the moon/ Now, there’s a woman on my block/ She just sit there as the night grows still/ She say who gonna take away his license to kill?/ Now, they take him and they teach him and they groom him for life/ And they set him on a path where he’s bound to get ill/ Then they bury him with stars/ Sell his body like they do used cars"

 Men det som får det att väsna och bubbla inom mig är den teatrala högtidligheten, den som är frihetens raka motsats, den som är överhetsspel och falsk uppskattning. Jag menar inte att Obama skulle ogilla Dylan, om det vet jag intet. Men jag vet att det amerikanska presidentämbetet också innebär väldigt mycket som går människor emot, sådant som penningen, kanonen och makten alltid stått för. Chimes of Freedom? Knappast nu, men möjligen senare, när våra liv sedan länge är avslutade.

*

Alternativ version: President Obama hänger Presidential Medal of Freedom om halsen på Bob Dylan. I och med det erkänner den högsta symboliska makten i världens alltjämt ledande superstat att en poet och en kompositör kan nå så långt med det han skapat att det inte bara berör miljoner människor över hela världen, utan att också själva maktens centrum berörs och skakas. Nej, det är ingen trovärdig version, ens om den är alternativ. Jag tror, handen på hjärtat, att det verklig avgörande i Dylans verk är det subversiva, det som inte bara på ett socialt utan på ett djupt individuellt plan rör om i tankebanor, känslor och förhållningssätt.

"With your mercury mouth in the missionary times
And your eyes like smoke and your prayers like rhymes
And your silver cross, and your voice like chimes
Oh, who among them do they think could bury you?
With your pockets well protected at last
And your streetcar visions which you place on the grass
And your flesh like silk, and your face like glass
Who among them do they think could carry you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?

 (...)

Oh, the farmers and the businessmen, they all did decide
To show you the dead angels that they used to hide
But why did they pick you to sympathize with their side?
Oh, how could they ever mistake you?
They wished you’d accepted the blame for the farm
But with the sea at your feet and the phony false alarm
And with the child of a hoodlum wrapped up in your arms
How could they ever, ever persuade you?
Sad-eyed lady of the lowlands
Where the sad-eyed prophet says that no man comes
My warehouse eyes, my Arabian drums
Should I leave them by your gate
Or, sad-eyed lady, should I wait?"

Det han skapat kan inte diskuteras i samma stund som allt det andra. Att se Bob Dylan där i högtiden kanske kan röra någon till tårar. Jag fungerar nog inte så. Jag blir mest tillbakaskjutsad till punkt ett, den där jag frågade mig varför han ända sedan mina tidiga tonår på 1960-talet kom att få en sådan avgörande betydelse. Om jag ens närmar mig ett svar - eller flera svar - på det, så vet jag hur jag måste förhålla mig till dekorationerna, pyntet, glittret och strålkastarljuset. Jag går hellre till den Dylan som själv valt masken: