Fernando Pessoa: Orons bok (Modernista, redaktör Jerónimo Pizarro, översättning av Örjan Sjögren)

 

Det är en stor sak att vi nu på svenska har tillgång till Fernando Pessoas Orons bok. Den har under åren utgivits två gånger på Pontes förlag, men den som nu föreligger är ett helt annat arbete. Redaktören Jerónimo Pizarro är en gedigen kännare av Pessoas liv och verk, och han ger i sitt korta förord en bild av hur arbetet sett ut, och varför det egentligen är paradoxalt att de två böckerna – skrivna med tio års mellanrum – publiceras i ett och samma band. Första fasen och Andra fasen följs dessutom av ett appendix där Pessoa presenterar sitt arbete och sina heteronymer Vicente Guedes och Bernardo Soares.

 

Orons bok, fram till 1982 opublicerat, anses med rätta vara ett av 1900-talslitteraturens främsta verk. Det fanns som 25.000 lösa lappar förvarade i kistor, vilka han lämnade efter sig när han dog 1935, endast 47 år gammal.

 

Den nu aktuella svenska översättningen bygger på Pizarros utgåva från 2013, där texterna kommer i just den ordning de vuxit fram. 

 

”Orons bok består enligt Pizarro av två helt olika böcker och tio år skiljer dem åt, och det var först i den senare som Pessoa riktade blicken mot Lissabon”, skriver Örjan Sjögren.

 

Att ha denna översättning av Orons bok vid sitt sängbord är ett privilegium vars betydelse inte nog kan understrykas. Jag kommer att läsa den från pärm till pärm, som vore den en helt ny bok, trots att jag under många års läsning återkommit till de tidigare utgåvorna. Som Pessoa skriver i fragment 364 (sidan 423): 

 

”Livet är vad vi gör det till. Resenären är resan. Det vi ser är inte det vi ser utan det vi är.”

 

# Örjan Sjögren har tidigare bland annat översatt Clarice Lispector (som han introducerat på svenska med ett stort antal titlar) och António Lobo Antunes. Tillsammans med Hanna Axén driver han också förlaget Boca.

 

# En rad om Paul Klees bild The Dance Of Horror på omslaget: originalet är tecknad på neutral grund (som gulnat en smula av ålder) och är lite svårsmält när den återges på en orange botten. Dessutom finner jag motivvalet märkligt för Pessoas bok.

 

 

# Casa Fernando Pessoa skriver: 

 

“Over time, Pessoa's editorial plans for the Book have changed, including the authorship of the texts. Vicente Guedes first, and Bernardo Soares later, were the two characters created by Fernando Pessoa to be the authors of the work. But there is a difference between them: Vicente Guedes is a heteronym, Bernardo Soares is a semi-heteronym.

The texts written until 1915 are signed by Fernando Pessoa, from then on and until 1920 by Vicente Guedes. This is the phase of the long texts (the "Grand Excerpts"), inspired by the literary currents of Symbolism and the Decadent movement. 

According to known data, Fernando Pessoa interrupted the writing of the Book of Disquiet between 1920 and 1929.

The texts for the Book written from 1929 onwards are attributed to "Bernardo Soares, assistant bookkeeper in the city of Lisbon", who lives and works in Rua dos Douradores. They have a new, diaristic and confessional tone, and constitute most of the Book’s length. Bernardo Soares occupies the role of narrator-author of the Book of Disquiet.”

 

 

 

Fernando Pessoa: Heróstrato. E a busca da imortalidade. (Assírio & Alvim. Edição Richard Zenith. Obras de Fernando Pessoa).

I band 14 av Fernando Pessoas samlade verk, som är under utgivning i Portugal, finns texterna om odödligheten med. Det handlar om tre essäer, som var för sig resonerar om litteraturen, litteraturkritiken och vilken litteratur som överlever sin tid, sitt språk och sin ställning i ett globalt perspektiv. Essäerna är i original skrivna på engelska av Pessoa och finns översatta till portugisiska av Manuela Rocha i denna volym. De tre essäerna heter Erostratus, Impermanence och Uselessness of criticism.

Som alltid är det en fröjd att läsa Pessoa. Han saknar helt illusioner om litteraturens överlevnadskraft och är mycket sträng när han "sorterar" den. Det mesta tycks falla i bitar och glömmas bort. Några få verk överlever alla de tre hinder den har: sin eget tid, sitt språk och sin internationella ställning. Shakespeare överlever naturligtvis. Men så säger han: "En Kipling är för en övergående känsla. En Tennyson för en epok. En Spenser för en civilisation. En Milton för alla tider." Kiplings ställning kan inte helt klargöras, därför att några ord i Pessoas manus är oläsliga, men det framgår att han menar att Kiplings verk tillhör "nationens sub-epok". Och så vänder han sig till författarna och säger: "Var journalist eller konstnär. Sikta på omedelbar framgång eller evigt liv." Det är en sträng maning. Vem vågar sikta på det eviga? Vem vill avstå "omedelbar framgång". Här ter sig Pessoas ord kuskligt aktuella. Vi lever i en epok där litteraturen blivit färskvara, där deckare och annan skräp premieras dagligen. De som får framgång är skräpförfattarna som helst sitter i alla tv-soffor och som fläker ut sig i kvälls- och veckotidningar. Naturligtvis är deras livstid synnerligen begränsad. Tro inte att en Läckberg eller en Mankell blir ihågkomna som en McBain. Självklart inte. Inte ens en omedelbar framgång är självklar. I senaste TLS recenserade man Läckberg med ord som var allt annat än vänliga. I landet Kråkvinkel tycks sådant skräp ändå duga.

En av essäerna inleder Pessoa på ett högst grundläggande sätt. Han skriver så här: "Min avsikt är att undersöka celibritetens problem (...) Celibritet är när man godtar att en människa eller en människogrupp på ett eller annat sätt är av värde för mänskligheten. För att kunna undersöka detta problem måste vi först definiera vad som är celibritet. Vi måste också definiera mänskligheten". Det är banne mig att ta uppgiften på allvar. Hur definierar man mänskligheten? Tro inte att Pessoa är akademiskt torr när han gör det. Rakt tvärtom, han är en fröjd att läsa också i dessa ämnen.

Storhet, säger Pessoa, är inte att visa, men att äga den. "Om det funnes någon rättvisa i historien, skulle dessa betraktas som stora, istället för de små." Ja, det kan låta som självklarheter. Men för den som ser sig omkring i den europeiska litteraturen kan man undra om inte just självklarheterna borde upprepas - ofta.

Pessoa vet vad han talar om. Att uppnå herostratisk ryktbarhet tycks duga också för vår tid. Runt klotet reser de herostratiska. De följs som vore de kungligheter i offentligheten. Odödligheten kan vi både ha och mista. Det lär oss Pessoa.

Tack till Aleksandra, som förde hem boken från Lissabon.

Wikipedia sammanfattar det bra: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt. Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. Dådet sägs ha inträffat samma natt som Alexander den store föddes. Dennes fader Filip - två år senare kung av Makedonien - skall ha sagt: "Detta är ett järtecken! Det brinnande templet är en fackla som lyser över min sons framtid." Den av Alexander gynnade historikern Theopompos var den som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

Fernando Pessoa. Igen.

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa:

"Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Pessoas penna.

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.”

Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Foto: Ulrika W.

Fernando Pessoa igen...

Foto: Astrid Nydahl

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig:

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.”

Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag". Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa:

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker.  Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…” Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”  

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Fernando Pessoa: Mitt hjärta är lite större än hela universum (h:ström Europa, översättning och inledning av Henrik Nilsson)

 

Fernando Pessoa har funnits i mitt läsande sedan tidigt. En portugisisk vän introducerade honom. Sedan gick jag vidare med Arne Lundgrens översättningar som kommit på 1970- och 1980- talen, och när Orons bok första gången kom på svenska 1991, vandrade han in i ett litteraturliv där jag vistades närmast dagligen.

Så småningom skulle hela hans efterlämnade skatt tas om hand och en omfattande utgivning påbörjas.

 

I denna nya volym med den fantastiska titeln Mitt hjärta är lite större än hela universum, tar sig Henrik Nilsson an honom och hans heteronymer. I ett rikt och belysande förord skriver Nilsson under titeln En koffert i Lissabon.

 

De diktare/heteronymer som är representerade i boken är Alvaro de Campos (Ode till havet), Alberto Caeiro (”den ende naturpoeten”), Ricardo Reis (anges som läkare född i Porto) och Bernardo Soares (vänder blicken in i sig själv och ut mot Lissabon). Det är Soares som anges som författare till Orons bok.

 

Henrik Nilssons introduktion och urval av dessa gestalter är mycket givande läsning. Många har under åren, också här i Sverige, gjort sådana insatser, men skulle jag rekommendera Pessoa och hans heteronymer, skulle jag inte tveka att visa på denna bok.

 

Wikipedia förklarar heteronymen bra:

 

”Heteronym är ett slags författarnamn som uppfanns av den portugisiske författaren Fernando Pessoa. Skillnaden mot en pseudonym, som bara är ett annat namn på en författare, är att heteronymen framstår som en annan individ med en egen, självständig identitet.”

 

Här finns många av mina texter om Pessoa. 

Ur Fernando Pessoas Orons bok

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.

Fernando Pessoas vägledning och oro

Ur Fernando Pessoas Orons bok, som alltid är ett slags vägledare och vän i vardagen för mig. Efter varje citat följer min tanke och kommentar.

”Det själsliga tillstånd som jag för närvarande befinner mig i har en orsak: runt omkring mig håller allt på att upplösas och falla sönder (…) Lägg dock märke till att jag inte tror att denna förändring nödvändigtvis kommer att medföra en försämring, nej tvärtom. Men det handlar i alla fall om en förändring, och för mig är varje förändring, varje övergång från en sak till en annan ett slags partiell död. Det är någonting som dör inom oss, och sorgen över det som dör och försvinner lämnar inte vår själ oberörd.”

Jag tror att detta sönderfall, oavsett vad det leder till, alltid är ett slags psykisk kris. Varje minut av min vakna tid grubblar jag nu på detta. Jag funderar på vad innebörden av denna sorg, utlöst av det som dör inom mig, är på lite längre sikt. Ges det en lättnad längre fram om förändringen i sig innebär ljus i mörkret?

”För att kunna skapa har jag förstört mig själv.” Efter drygt trettio år som författare har detta ofta slagit mig, hur skapandet förutsätter någonting annat än det småborgerliga livet. Att inte ha en regelbunden, anständig inkomst är i det perspektivet det minsta problemet. På ett annat ställe i Orons bok säger Pessoa: "Det är mycket länge sedan jag var jag".

Kanske kunde man säga att den förstörelse av grundförutsättningarna som skapandet innebär också för alltid utplånar individens möjlighet att verkligen känna igen sitt eget jag, att känna igen sig själv. Varför skulle det vara så? Pessoa: "Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med". Att avgifta den skrivande människan är lika omöjligt som att ta ner månen till den man älskar. Allt annat får prövas, också det Pessoa kallar att förlora sig själv, eftersom skrivandet, bokstav för bokstav, ord för ord, är en förlust. Fernando Pessoa är en sträng man. Att läsa honom är en självklarhet för varje författare som inte förälskat sig i sin egen spegelbild.

”Att leva tillsammans med andra människor är för mig en plåga. Jag har de andra inuti mig. Till och med när jag befinner mig långt borta från dem tvingas jag leva med dem. Även när jag är ensam omges jag av människomassor. Jag har ingenstans att fly, såvida jag inte flyr från mig själv.”

Flykten finns stämplad i min panna. Så länge jag kan minnas har jag flytt, från den ena omständigheten till den andra, från den ena platsen till den andra. Flykten kan i bästa fall beskrivas som en vilja till förändring, i sämsta fall som ett sätt att slippa konfronteras med vantrivselns egentliga orsaker. Är det från mig själv jag flyr?

”Man borde göra tillvaron monoton för att den inte skall bli monoton. Man borde göra vardagen så lugn och händelsefattig att även den minsta lilla sak blir en förströelse (…) Monotonin, dagarnas grå likformighet, den obefintliga skillnaden mellan idag och igår…”

Återigen, den urgamla tanken att rutin och monotoni är livets grundförutsättning. Det är vår tid och vår (brist på) kultur och den ständigt närvarande konsumismen som driver oss bort från detta enkla faktum.

”På dagen är jag ingenting, på natten är jag jag.” Kunde jag bara tillägga att dagen är min plåga och natten min frihet? Det är när de andra människorna sover, när de vilar från sin ständiga konsumtion, sitt buller och nöjesliv, som jag finner det drägligt att leva.

”Jag är handlingsförlamad – det är som om jag sov och som om mina egna gester, mina ord och mina invanda handlingar bara vore en perifer andhämtning, den rytmiska instinkten i en organism vilken som helst.”

Handlingsförlamningen är det första större beviset på att depressionen är i antågande. Att lyssna till den signalen är att göra sig själv medveten om det som väntar och att ställa till rätta det som behövs för att det ska fungera ändå, i viloläget och i frånvaron.

”Jag vill inte längre konfronteras med dessa ansikten, dessa vanor och dessa dagar. Jag vill vila och vara en annan, befriad från min drift att förställa mig.”

Förställningen är den plågsammaste av alla handlingar. Den är både fysisk och mental. Leendet! Lågmäldhetens anpassning! Varje gång jag läser Fernando Pessoa tänker jag på alla hans heteronymer och den livslånga striden mot förställningen. Lyckas man se sig själv i spegeln en enda gång, övertygande?

”Jag själv, som kvävs där jag är och därför att jag är, var skulle jag kunna andas lättare när det sjuka finns i mina egna lungor och inte i tingen som omger mig?”

Det är spiken han driver in, Pessoa. Sakta och mycket medvetet samlar jag mig att förstå och acceptera det han säger. Då är vi där igen: i flykten från sig själv blir man alltid upphunnen.