Karl-Markus Gauss: De döende européerna

Höst vid Bosarpasjön. Foto: Astrid Nydahl

Eftersom Bodil Zalesky gång på gång påminner mig om Karl-Markus Gauss och hans bok om de döende européerna, fick jag ta och gräva i arkivet. Fick fram min text som skrevs när jag just läst den.

Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.

Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.

Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.

När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.

Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn), resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).

Hässleholmsförlaget Perenn har här publicerat en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.

I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.

Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).

Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.

Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).

Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.

När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.

De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.

Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.

Söndagssysslor

Foto: Catarina Löv

Söndagen inledde vi i Västra Vrams kyrka, där Tobbes begravningsceremoni ägde rum för ett år sedan. Flera av dem vi mötte idag var också med på begravningen. Men idag var det glädje och fantastisk musik av en handfull olika barngrupper som sjöng musikalen Änglar utan vingar. Vi hade bjudits dit av tre av mina barnbarn som alla var med och sjöng. Bilden ger ingen rättvisa åt barnkörerna, för det var betydligt fler som deltog. Här syns bara den grupp som sjöng i ett av numren.

Efter musikalen och blommor till barnen for vi raka vägen österut, förbi Tobbes hus som nu moderniseras och byggs ut av de ambitiösa nya ägarna. Vi ankom till Olseröd, en av alla de ljuvliga platserna vid Östersjön. Lustigt nog låg havet blankt idag trots den starka blåsten. Vid kaffet och mackan njöt jag mest av tystnaden. Där ute är den så påtaglig vintertid. Stranden ligger öde och havet ligger öde. Bara måsarna guppade fridfullt på vattnet.


Nu börjar snart en ny vecka. Jag ska i början av veckan förhöra mig om när leveransen av Malmöboken kan tänkas ske. Och så ska jag beställa tid hos tandläkaren sedan en bit av emaljen på en kindtand fallit av idag. Besök på kliniken för de kvartalsvisa leverproverna väntar också. Annat står också på programmet av mer privat natur, och så blir det den traditionella oktoberfamiljefesten nästa söndag (som för ovanlighetens skull äger rum första novembersöndagen). Till den ska jag laga mycket mat och baka många bröd. Det är ett kärt besvär som jag med glädje tar mig an.

Olseröd med Stenshuvud i bakgrunden, idag. Foto: Astrid Nydahl

Richard Sakwa: Frontlinje Ukraina

Foto: Astrid Nydahl

Ändå sedan Majdan har jag letat efter information som inte är partsinlagor. Jag har inte sett något skäl att ge stöd åt de berättelser som Moskva, Washington eller EU skickat ut med jämna mellanrum, ändå erkänner jag för mig själv att jag haft en bestämd uppfattning som kanske inte alltid stämt med det faktiska skeendets logik. Och jag har mer än en gång blivit påmind om att det jag sett på BBC:s och CNN:s nyhetssändningar inte bara varit neutrala bilder, utan delar av berättelser vi antingen skulle förkasta eller älska. Också lögner kan ju bildsättas med till synes "neutrala" filmupptagningar. Om vi till exempel ser ett större antal människor skjutas till döds i en demonstration riktad mot en regering drar vi snabbt slutsatsen att skotten kommer från landets väpnade styrkor. Det kanske vi borde ha väntat med?

Den bok som Karneval förlag publicerat av professorn i rysk och europeisk politisk historia, Richard Sakwa, är nog den första bok som inte är just en partsinlaga utan en saklig och mycket initierad berättelse om de faktiska händelseförloppen som finns tillgänglig på svenska. Lurar man sig själv om man säger så? Nej, jag tror inte det. Sakwas bok, Frontlinje Ukraina. Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska unionen, (Karneval förlag, översättning av Christer Lundgren) har en ton och en saklighet som naturligtvis inger förtroende. Inte bara det. Författaren tecknar en historisk bakgrund, mer än nödvändigt i den nuvarande krisen, som ger mig en känsla av att jag en smula bättre begriper varför det gått som det gått och varför fredliga demonstrationer övergick i rent militära handlingar.

Kan man, vid läsningen av denna bok, framöver dra slutsatsen att europeiska politiker agerat klokt och föredömligt? Nej, inte alls. Det finns exempel på så många tokiga handlingar att de, tillsammans med fakta om politiska spelplaner och uppfångade samtal mellan högdjuren, gör det fullt rimligt att dra slutsatsen att Ukraina åter blivit en geopolitisk läckerbit för politiker som hellre ser till de möjliga vinsterna än till Europas fred och stabilitet. Känslan av att de leker med oss, att de ser oss som spelbrickor i något som ännu inte är möjligt att helt förstå, förstärks av Sakwas bok. Man kan bara vara tacksam för att den nu finns på svenska, och ingen kan skylla på bristande kunskap längre, eftersom den ju är tillgängligt och väldigt lätt att få tag i.

För detaljinformationer om boken kan man med fördel läsa The Guardian, Aftonbladet och Peter Hitchens blogg.

Förlaget Karneval har på sin hemsida publicerat några utdrag ur boken, och jag lägger här in ett av dem:

År 2014 gjorde sig Europas historia åter påmind på ett mycket obehagligt sätt. Med krisen i Ukraina återkom inte bara hotet om krig, utan krigets verklighet, 100 år efter en konflikt som man talat om som det krig som skulle göra slut på alla krig. Stormakterna radade upp sig på linje i en tsunami av propaganda till vilken många av de mindre staterna också gav sitt bidrag. Detta år var det också 75 år sedan utbrottet av andra världskriget, som vållade Central- och Östeuropa sådan förödelse, och 25 år sedan Berlinmurens fall och det därpå följande slutet på det kalla kriget som hade åtföljts av förväntningar om ett enat och fritt Europa. Dessa förhoppningar krossades 2014 och Europa står nu inför en ny tid av splittring och konfrontation. Den ukrainska krisen var den omedelbara anledningen, men den återspeglade bara djupare motsättningar i det postkommunistiska utvecklingsmönstret efter 1989.

Grunden för den ukrainska konflikten har varit latent under minst två decennier. Den lades av det kalla krigets asymmetriska slut, där den ena sidan deklarerade seger medan den andra verkligen inte var beredd att ­”acceptera nederlaget”.

Till skillnad från Tyskland och Japan, som 1945 erkände att de hade begått fel och tog nederlaget som utgångspunkt för sin förvandling till västliga liberala demokratier, har Ryssland inte på minsta sätt ansett sig som en besegrad makt. Detta hindrade inte de påstådda segrarna efter det kalla kriget från att tro att den sovjetiska kollapsen rättfärdigade inte bara de institutioner som hade skapats för att föra kampen utan också, och framför allt, den ideologi i vars namn den hade utkämpats. Detta gav upphov till triumferande tal om ”historiens slut”, vilket i praktiken ­ersatte en ideologi med en annan, nämligen tron på den liberala ­demokratins och det ”europeiska alternativets” obevekliga framåtskridande. Marxistisk historicism ersattes av liberal historicism, tron att historiens ­telos – syfte – var möjligt att förstå.

Därmed ansågs alla som gjorde motstånd (i det ryska fallet inte så mycket mot idéerna som mot sättet att påtvingas dem) inte bara ha fel, utan på något sätt vara i grunden onda, och utrymmet stängdes för pragmatisk debatt, diplomati eller ens vanligt förnuft. Detta bidrar till att förklara hur Europa 2014 återigen har kommit i centrum för internationella konflikter. Idag fungerar Ukraina som Balkan gjorde 1914, med många inhemska konflikter som går i varandra och förstärks och internationaliseras då externa aktörer förvärrar landets inre motsättningar.

Minnen av Tobbe, ett år efter begravningen

För ett år sedan begravde vi vår älskade Tobias. Den dagen finns för alltid inpräntad i minne och medvetande. Det har blivit så mycket svårare att leva. Jag ser på bilden, där finns mina barn och barnbarn, Tobbes vänner och arbetskamrater, andra som delade vår sorg.

Ändå är det inte den bilden jag vill ska vara starkast i minnet. Utan den här:

Så här var det med Tobbe när det var som bäst. Tillsammans på resa i Black Country, eller i London, eller vid havet, skogen, hemma hos för en fika, eller de många telefonsamtalen om högt och lågt. Också på den här resan kände han av sin sjukdom, men för det mesta mådde han bra, var på bästa humör, satt med oss på fik och pubar, vandrade, vilade, bara fanns. Och så lade han ibland sin arm om en som på bilden, en värme och en äkthet från en son som alltid kommer att fattas mig. Tack för våra 28 år tillsammans Tobias!

Med en pappa född i Zagreb

En ödmjuk fördämning mot havet (?)  vid Åhusbryggan i oktober. Foto: Astrid Nydahl

Emil Hakl: Föräldrar och barn (Aspekt förlag, översättning av Mats Larsson).

Emil Hakl, född 1958, antog en utmaning om att skriva en roman med bra dialog. Resultatet blev Föräldrar och barn som utkom i Tjeckien 2002. Den ingår i nystartade förlaget Aspekts satsning på samtida tjeckisk litteratur. Under kommunistregimen var Hakl mångsysslare och skrev bl.a. dramatik och ingick i gruppen Den moderne analfabeten. Han publicerade också två diktsamlingar och två novellsamlingar.

Föräldrar och barn är en charmig och anekdotspäckade dialog mellan en pappa född i Zagreb och hans son. De vandrar i Prag medan samtalet pågår, de sitter i en hörna på någon krog. Pappan minns det gamla Jugoslavien och vill lära sonen om det. Sonen i sin tur leder pappan in i samtidens förvecklingar. Men det verkar också pågå ett slags manbarhetsrit dem emellan. De tvekar inte att skildra sina respektive erotiska bravader, på ett sätt som är ytterst sällsynt mellan far och son.

Det hör också till saken att pappan, uppvuxen i Jugoslavien, hela tiden förbinder sina berättelser och minnen med marskalk Tito. Det leder till en rad underhållande episoder. Men det är samtidigt förvirrande, för man vet att samtalet äger rum i Prag och har ibland svårt att se de sydslaviska anekdoternas samband med samtiden. Men de är många, vissa roligare än andra, men hela tiden blir de ett kitt som förenar generationerna.

Det finns också några fina anekdoter från 1990-talets balkankrig, där man bl.a. konstaterar att skogarna i Slovenien plötsligt var fulla av björn. Bjässarna som till vardags levde i Bosnien och Kroatien hade helt enkelt vandrat till Ljubljana för att få lite lugn och ro.

Mats Larssons översättning är av hög kvalitet och Hakls eget språk är vardagligt och fullt av ironier, goda historier och alltsamman präglas av ett gott humör.

Förlagsinformation:

Om föräldrar och barn (O rodičích a dětech, 2002) är Emil Hakls andra roman och den bok som gjort honom känd som författare, inte bara i Tjeckien utan även utanför landets gränser. Den belönades med bok­handelns Magnesia Litera-pris som 2003 års bästa bok i prosakategorin.

Den har blivit översatt till polska, engelska, nederländska (och fler översättningar är på gång). En filmatisering av den tjeckiske regissören Vladimír Michálek hade premiär 2008. En pensionerad far som blivit 71 år och hans drygt 40-årige son träffas och pratar sig igenom Prags parker, gator och inte minst ölstugor. De tar oss med på en verbal anabasis genom 60 år av familjeminnen och politiska händelser i hjärtat av Centraleuropa.

På deras vingliga färd avhandlar de stort och smått: de outgrundliga kvinnorna, hemska minnen från faderns uppväxt i Kroatien, olika flygplansmodellers fördelar, bästa sättet att laga pannbiff på, hyckleriet efter Sovjets invasion 1968 osv. Omgivna av knivskarpa utsnitt av Pragmiljön griper replikerna in i varandra med en inkännande och stilla frenesi som kan påminna om det hejdlösa pratandet i Bohumil Hrabals texter. Men till skillnad från Hrabals pratkvarnar försöker fadern och hans son inte betvinga tillvaron utan vill bara få ett lite bättre grepp om dess mysterium.

Emil Hakl (eg Jan Beneš) föddes 1958 i Prag, där han också är bosatt. Under kommunistregimen fick han försörja sig genom olika typer av kroppsarbete men skrev samtidigt poesi och gjorde dramatiseringar för amatörteater.

Tillsammans med Václav Kahuda grundade han författargruppen Moderní analfabet (Den moderne anal­fabeten). Efter sammetsrevolutionen 1989 har han arbetat som copywriter och tidskrifts­redaktör. I början av 90-talet debuterade Hakl som poet men har sedan mest gett ut prosa. Hans första novellsamling utkom 1998, och därefter har han skrivit ytterligare en novellsamling, O létajících objektech (Om flygande objekt), och tre romaner, präglade av ett förtätat språk och träffsäkra personteckningar.Det genuina, direktavlyss­nade pratet och de autentiska miljöerna i Hakls texter kan föra tankarna till Bohumil Hrabal, men inramningen är ofta exaktare och språkligt mer koncentrerad.

I novellantologin Tjeckien berättar: I sam­metens spår (Tranan 2009) ingår Nyheter och kommentarer (ur O létajících objektech).

Tillståndet i riket

Foto: Astrid Nydahl

Det ruttnar under och omkring oss men vi sitter lugnt kvar och njuter av utsikten. Men vi är bara fåglar. Inte alls som människorna.

Skolmorden i Trollhättan. Symptom på ett land som kraschat

Privat bild hämtad från DN

Vad händer i ett samhälle som kraschar? Studerar man det historiskt kan man för det första konstatera att alla mellanmänskliga relationer drabbas av stora problem. Milt uttryckt blir det lättare att missförstå varandra. Och det är i sammanhanget ett litet problem. Det stora är att våldsutbrotten i offentliga miljöer blir frekventare. Det handlar inte bara om att "blattar och svennar" drabbar samman sena fredagskvällar i stadskärnorna. Det handlar inte ens bara om att importerad brottslighet - som kopparstölder eller åldringsbrott - ökar dramatiskt därför att den ges möjlighet till det. Nej, det avgörande som sker är att ett inbördeskrigsliknande tillstånd påbörjas, och när det nått ett kritiskt stadium övergår det också i det väpnade inbördeskriget. I det perspektivet bör man betrakta de företeelser som sedda isolerat kan te sig som "mindre problem" (trots att de är spikar i den sociala kista vi ska begravas i).

När ett land kraschar beror det på att det inte längre hålls samman av en gemensam kultur/civilisation (låt oss här för enkelhetens skull kalla den för den europeiska) inom vilken vi hanterar våra olika ståndpunkter och livsuppfattning.  I den betydelsen har en nation en kollektiv historia. En nation som slitits i stycken av en modern och anti-mänsklig ideologi (islamismen, mångkulturen etc) blir istället en fragmentiserad och atomiserad samling individer och grupper inom samma gränser. De har misstron gemensam. Och de har, även om det inte alltid märks på ett tidigt stadium, ogillandet och så småningom hatet gemensamt. De hatar varandra på mer eller mindre goda grunder.

Det som hände i Trollhättan kommer med att säkerhet att etiketteras som ett svenskt Breivik-fenomen. Jag har under eftermiddagen studerat den utpekade gärningsmannens olika sidor på nätet. När de inte handlar om nazityskt pansar så förmedlar de en särskild typ av rockmusik och inlägg av en mycket speciell kroppsbyggare, vars identitet jag inte här ska orda om. Den unge mannens ideal kunde kanske ha utvecklats åt ett annat håll, men jag är inte det minsta förvånad över att det slutade så här. 21 år gammal inleder han en massaker som också dödar honom själv. Så ser det svenska samhället ut i allt högre grad. Vi har en vecka av bränder bakom oss. Ingen anlägger bränder i tilltänkta flyktingboenden utan motiv. Och skolmördandet tycks ha samma förbindelse till den vettlösa flyktingpolitiken som jag antar att bränderna har. Det var idag på förmiddagen som vi fick de nya prognoserna. De är mycket illavarslande.

Just nu nöjer jag mig med att peka på dessa fenomen. Det finns säkert stor anledning att återkomma.

Död åt judarna, fortsätt slakten! Ropen skalla i Malmö

Från Snaphanen saxar jag detta som jag inte själv förmått kommentera:

'Død over jøderne’, ‘Knivhug soldaterne’, ‘Beskyt Al-Aqsa’, ‘Fedayeen, fortsæt kniv-slagtningerne’… En video fra Hamas-organet Shehab Agency offentliggjort på Facebook, dokumenterer at palæstinensere også sang arabiske slagord. Opfordringer til mord på er åbenbart lovlige i Malmø. Måske politiet skulle få oversat denne video fra Møllevångstorget.

“Palestinska kulturföreningen tillsammans med skånebaserade arabiska och muslimska föreningar ‘Hörsammar Al-Qouds/Jerusalem:s Anrop’ på Malmö Möllevångstorget nu på söndag 14:00. Så alla är hjärtligt välkomna till denna manifestation där det kommer och bjudas på båda bra politiska tal och palestinsk kultur, till stöd för hela Palestina och dess tappra befolkning.” Palæstina-demonstration i Malmø, søndag: ‘Død over jøderne’, ‘Fedayeen, fortsæt kniv-slagtningerne’ (Judehat på manifestation med S- och V-riksdagsledamöter, Rasar mot hyllning av knivattacker i Israel,)

I Danmark har det kostet dyrt at beskytte jøder mod muslimer: Politiet har brugt knap 200.000 timer foran jødiske institutioner efter Krudttønden. Alligevel indtager den uansvarlige Venstreregering flere muslimer, en trafik der skulle være stoppet definitivt efter Krudttønden.

***

Som ni säkert sett har jag vid ett flertal tillfällen kommenterat det som sker i Israel. Nu är det hög tid att säga något om det som sker i Malmö. Malmö är Sveriges tredje största stad. Malmö är min hemstad. Malmö är platsen där jag föddes, växte upp och bildade familj. Hade jag ens kunnat föreställa mig att Malmö skulle bli en arabisk stad präglad av islamismen? Tiden är ute. Det är för sent nu. Det som väntar oss blir alltmer uppenbart och lätt att se.

Och i Israel fortsätter det. Högtidstalet hos ANC i Sydafrika markerar också att det finns en omvärld som gärna ser det fortsätta.

För den som vill ha senaste ögonblicksbilderna kan jag rekommendera DN:s artikel idag.

Och om konsekvenserna kan man med fördel läsa här.

Uppgivenhet eller hopplöshet?

Foto: Astrid Nydahl

Var går gränsen mellan uppgivenhet och hopplöshet? Jag tror jag märkt var den gränsen går. När uppgivenheten kan formuleras i ord är den fortfarande hanterbar. Den kan då bli en motståndshandling, ett sätt att markera avvikande ståndpunkter. Men när orden tryter och insikten om att det är för sent infinner sig, då har jag passerat gränsen till hopplösheten. Det är där jag befinner mig nu. 

Nej, jag är inte en politisk aktivist som man kan möta på demonstrationer eller i våldsamt uppror. Jag skulle inte ens dela ut flygblad eller hålla i några plakat. Hade jag varit det skulle jag kanske inte ens ha gått in i uppgivenheten, men det gjorde jag för många år sedan. Det sägs att när fan blir gammal blir han religiös. Det sägs att den unga vänsteraktivisten blir högersinnad på gamla dagar. 

Jag vet att det ligger mycket i dessa två talesätt, men jag avvisar ändå dem. Innerst inne tror jag att det handlar om något annat: det handlar om att man som åldrande människa har en livserfarenhet bakom sig. Den hade jag inte som ung. Denna erfarenhet skiljer sig förstås mycket människor emellan. Man behöver inte vara bitter för att se sammanhang som tidigare har legat dolda. Den egna blicken och erfarenheten formar de slutsatser jag drar.

Wava Stürmer: Dikter – Poezi (översättning till albanska av Muharrem Miftari i samarbete med Ullmar Qvick)

Foto: Astrid Nydahl

Wava Stürmer är en finlandsvensk poet bosatt i Jakobstad. Muharrem Miftari är född i Mitrovica, Kosova men sedan 1995 bosatt i Finland, nu i Esbo. Den bok jag nu läser, Dikter – Poezi, är frukten av deras samarbete, alltså en tvåspråkig utgåva.

Wava Stürmers bakgrund är spännande. Hon föddes 1929 i Boma, Belgiska Kongo, nuvarande Kongo-Kinshasa. Lyrikdebuten kom redan 1955 med samlingen Bevingad vardag. Sedan dess har hon publicerat ett drygt tjugotal diktdamlingar och romaner. Hon är också verksam som sångtextförfattare och dramatiker.

Miftari kom som flykting från krigets Kosova till Finland, han studerade filologi och litteratur i Pristhina. Den första tiden i Finland bodde han i Jakobstad där han kom i kontakt med österbottniska författare. Han är själv poet och har bl.a. publicerat sig i antologier och skrifter i Finland. På albanska har han utgivit samlingen Ogur për lisin e shenjtë (2000).

Stürmers bok är ett vackert exempel på samarbete över språkgränserna. Förståelse över gränser betraktar hon, med bokens måtto som en företeelse ”Osannolik. Möjlig”. Och det är väl där man alltid måste börja. Att göra det som först ter sig omöjligt visar sig ju alltid gå vägen om det finns en vilja till det. För Stürmer och Miftari är det denna gemensamma vilja som resulterat i den tvåspråkiga boken.

Stürmer skriver en vacker, stram och skenbart enkel poesi. Hon säger i en av dikterna att hon ”skriver för dem som  livet stört/ som vet”. Poetens ”egen bedövande/ brist” är utgångspunkten. En av dikterna fick mig att tänka på de många barndomstexter jag just skrivit till min Malmöbok:

”I alla tider i varje stad finns ett barn

som är elva år och lever i magiskt land.

Längtar efter natten för drömmarnas skull

efter morgonen för det som ska hända.

Ovetande att i morgon är världen en annan

för alltid förändrad

dess fulländning

förstörd för att aldrig mer upprepas.”

Förundrad inför världen – den enkla, den svåra – står Stürmer med frågor och resonemang. Och det kanske bara är en tillfällighet att en av dikterna genast får mig att tänka på Albanien, Örnarnas land. Ur den dikten citerar jag:

”Örnen, hästen och mannen

sammanvuxna som bergen

där stäppen börjar.”

Det finns också en avklarnad ton i hennes dikter, en ton som pekar mot det åldrande och förgängliga och just en sådan dikt tar jag med mig i livet, med tacksamhet:

”Nu vill jag bara

ställa min tillbringare

på bordet.

Inte be någon komma.

Ha dörren öppen.”