Jag lade nyligen ut detta på Facebook och fick genast en varning. Inlägget kommer att flyttas/tas bort för att det bryter mot "Community-reglerna". Vad säger jag då? Ingenting.
***
Boken är skriven av James Pettifer, professor som undervisar i Balkanhistoria på St Cross College vid Oxfords universitet. Som gästprofessor har han arbetat både vid olika brittiska universitet samt i Thessaloniki, Grekland och vid Princeton-universitetet i USA. Han betraktas som en auktoritet i ämnen som berör såväl grekiska som albanska frågor. Han har utgivit böcker om Albanien (tillsammans med Miranda Vickers), Makedonien i relation till Grekland och om Kosova. Han är född 1949 i engelska Hereford.
James Pettifers nya bok är unik i det avseendet att ingen tidigare på engelska skrivit den politiska och militära berättelsen om Kosovas moderna historia som de två inblandade folken – serberna och albanerna – ägnat många hyllmeter åt under årens gång. Boken är dessutom så omfattande att den ger en bild av en femtioårig utveckling som i grunden skakade efterkrigstidens Balkan. Efter det jugoslaviska sammanbrottet – med Daytonavtalet som förbluffande nog helt bortsåg från den albanska frågan – var tiden mogen för den grupp Kosova-albaner i opposition som både underjordiskt i hemlandet och utomlands runtom i Europa att skrida till handling. Från små välorganiserade celler skulle de ta steget fullt ut, beväpna sig och påbörja ett gerillakrig mot de federala jugoslaviska (serbiska) styrkorna som placerats ut i provinsen och som stod för en omfattande repression mot de etniska albanerna. De kallas i boken för insurgents (rebeller).
Albanerna är ett folk som underkastades ottomanskt styre under århundradena. Det innebar också en omfattande islamisering av dem, trots att de haft en kristen bakgrund. I modern tid är de kända för att aldrig godta utländska ockupanter. Det gäller både i provinsen Kosova och i den självständiga nationen Albanien. Denna rebelliska läggning har efter turkarna också italienare, tyskar, serber och andra fått känna på. I sin självmedvetna historia blickar albanerna ofta tillbaka på historiska hjältar som Skanderbeg (1405-1468), mest känd för kampen mot det ottomanska imperiet.
Pettifer understryker att den Kosova-albanska frihetsrörelsen aldrig formulerade sin kamp utifrån islam eller med islamiska termer. Den anslöt till traditionen och formulerades som en nationell frigörelsesträvan. Det är viktigt att påpeka eftersom dagens styre i Kosova redan från dag ett visade att de förstår sprängkraften i islam, bland annat genom att förbjuda skolflickor att använda slöja. Så i det huvudsakligen muslimska Kosova har man genomfört en reform som vi här i Sverige förmodligen aldrig kommer att se!
I officiell historieskrivning möter vi ofta påståendet att andra världskriget avslutades 1945. För greker och albaner stämmer inte det. Tvärtom övergick striderna i båda länderna i inbördeskrigsliknande, långvariga processer. För marskalk Tito var det principiellt viktigt att slå ner de albanska upproren och säkerställa den sydslaviska federationens enhet. Upproren i Kosova mellan 1945 och 1947 slogs ner och i vissa delar av provinsen upprätthölls ett de facto undantagstillstånd med militärlagar. I Drenica-regionen betraktade man sig som sin tids Sparta och för alla pojkar väntade en framtid i krig mot den serbiska dominansen. Vissa albanska historiker hävdar idag att upproret aldrig tog slut, utan likt en skogsbrand låg och pyrde för att blossa upp när som helst. Mycket riktigt behövde centralmakten i Belgrad återinföra krigslagar 1989 då upproret bröt fram igen. Det innebar bland annat att man satte in paramilitära styrkor, antiterror-styrkor och särskild antirebell-styrkor i provinsen. Pettifer säger att alla dessa tre stod för stora övergrepp på de mänskliga rättigheterna.
1999 ingrep NATO i kriget. Vi minns alla hur det såg ut i tv-sändningarna. En massflykt ägde rum och Makedonien fick ta emot mycket stora folkmassor som placerades i provisoriska flyktingläger varifrån de sedan genom FN:s försorg ”portionerades ut” i olika europeiska länder. Sverige fick som bekant ta emot många Kosova-albaner detta år. Den 17 juni 1999 åkte jag själv till två småländska orter, Markaryd och Timsfors, tillsammans med några albanska ungdomar, för att träffa flyktingarna. Jag skulle göra ett reportage om deras första tid på flykt. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vid ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.
Det året fanns det bland svenskarna en sympati för dessa albaner. Den sympatin har nog i stort sett försvunnit, eftersom kriminella albaner kastat en mörk skugga över dem alla. Eftersom jag känner yrkesarbetande och hederliga albaner här i Skåne vet jag också vilket stort problem det är för dem.
Efter NATOs ingripande, både i luftangreppen och sedan man satt in marktrupper från KFOR i juli 1999, trodde många att kriget definitivt var slut. Istället skulle det visa sig att de västliga trupperna inte hade en aning om vad den albanska frihetsrörelsen stod för, eller ens vem de var. Hur skulle en demilitarisering gå till, vem skulle leda landet?
Frågorna var många, svaren få. På engelska kallas rörelsen i boken KLA (Kosova Liberation Army). Men under kriget lärde vi här i Sverige känna den som UÇK (på albanska: Ushtria Çlirimtare e Kosovës). Denna gerilla hade ett blandat rykte.
Också för människor som stödde den albanska strävan bort från serbisk dominans fanns det en misstanke om att den kunde vara en “serbisk uppfinning”. De första militära operationerna drabbade främst civila och bidrog till misstänksamheten. Också det faktum att ingen hade hört talas om den reste många frågor. Ju fler rapporter det kom från markkriget, desto bättre blev dock gerillans anseende och den fick konturer när enskilda albaner – män och kvinnor – steg fram och gav den ett ansikte.
Efter kriget kom sedan nya albanska uppror, såväl i Preshevo-dalen år 2000, som i Makedonien 2001. Det fanns en stor rädsla för att kriget skulle blossa upp i full styrka igen.
Hela denna historia skriver James Pettifer med stor kännedom om förhållandena. Kunskapen om språken, kulturen och historien gör att han kan använda primärkällor för sina studier. Hans litteraturförteckningar vittnar också om vilket stort arbete som ligger bakom denna sakliga, balanserade och fascinerande bok. För alla som oroar sig för Europas framtid borde den vara obligatorisk läsning.
2020 meddelade Dala Demokraten: "Författaren Erik Yvell har avlidit i en ålder av 76 år."
Minnesorden var skrivna av Gunnel Furuland, som också är utgivare av boken ovan. Förlaget heter LaGun men har dessvärre inte boken på sin hemsida, inte heller står den att finna i nätbokhandeln.
Det är verkligen synd, ty här möter vi en av den svenska litteraturens strävsamma arbetare. Han utgav tidskriften Bokboden, är en av den svenska folkbildningen lågmälda och en den svenska proletärliteraturens "typiska" med en bakgrund som skogsarbetare, byggnadsarbetare, brevbärare och annat.
Boken innehåller olika korta texter, särskilt fäste jag mig vid den om Johannes Edfelt och en annan om skogsarbetaren i litteraturen. Själv fick jag boken i födelsedagspresent av vännen Per. Utan honom hade jag inte ens känt till dess existens. Böcker har sannerligen olika vägar till läsaren.
Sanddynerna är inte äkta. De är ditfraktade med lastbil för att läggas ut som underlag för beach-volleyn varje sommar. Då försvinner med inhägnader vår favoritplats för fika och havsblick.
I år känns förlusten som störst.
.jpg) |
| Bellevue-gården, Malmö. Här levde jag med fru och barn i sex år, före uppbrottet 1981 som först ledde oss till några månader i Ystad och därefter Tollarp, i vars trakter jag levt sedan dess, med 21 år på vägen till Viby och nu inne i Kristianstad |
"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."
François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)
Att återkalla minnen av Malmö är också att bli varse det som var staden i min barndom. En industristad. En tämligen homogen arbetarbefolkning.
Hemmafruarnas stad, de hem där det fanns vuxna för barnen efter skoldagen. En stad där Pildammarna, muséet och båtarna till Dragør och Köpenhamn var de väsentligaste nöjesmöjligheterna. Och så förstås Folkets park där farfar varit djurskötare före min födsel och pappa alltid var med och fixade på Barnens dag, då min bror och jag var utklädda till troll men snuvades på vinsten. Folkets park som också blev en tonårsplats för drömmar och dans och för de tidiga konserterna med Hep Stars, Lill Lindfors och Anders Linder.
Ja, allt detta är Malmö i mitt minne, det Malmö som formade och utvecklade. Och som gjorde mig sällsynt svårimponerad, för som Sydsvenskan-kampanjen sa: har man sett Malmö så har man sett världen (vilket förstås då skrevs på malmöitiska).
Två korta citat ut inledningen till min bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan.
***
Dopboken fick jag ta med mig från föräldrahemmet. Min pappa Gösta hade med stor omsorg skrivit ner allt om mina första levnadsår och det utspelade sig på Sevedsplan i Malmö. Det Sverige - det vi kallade Sverige! - finns inte kvar längre. Mina första sex års trygga Seved är sedan länge något helt annat.
Vandrare med förhinder. Den senaste tidens besök på Landön har inneburit stilla sittningar med fika.
Men så har jag greppat käppen och låtsats vandra, som förr.
Jag går förbi det yttersta huset före havets vidder, och får då
veta att mannen där som jag talat mycket med, ligger svårt sjuk på CSK
sedan ett par månader. Jag frågar mig själv igen: Hur långt har vi kvar?
Foton av Astrid Nydahl
Och jag fick fina vitsord för min bok om albanerna, Skanderbegs ättlingar, som blev min sista.
Ismail Kadare som jag presenterade honom i min bok Skanderbegs ätttlingar. Hela kapitlet
Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten. 1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern heter romanen men den första (av tre) versionen hade titeln Den stora ensamhetens vinter. De tre versionerna skiljer sig dock mycket lite åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.
När boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för mig
en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under 1970-talet. Den
lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord av Ullmar Qvick, var
mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln i sig visar hur det kunde se
ut, när man förväxlade diktatursocialism med frihet. När jag läser den idag ser
jag hur naiv jag var. Man kan därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa skulle säga banal.
Men då måste jag protestera och påpeka att den är viktig som tidsdokument och
politiskt läxa om de avgörande åren på 1960-talet då Albanien bröt sig ur det
s.k. "socialistiska lägret" och istället anslöt sig till det
kinesiska kommunistpartiets doktriner, och därmed fick en mäktig allierad i
Kina. Det skulle också leda till en brytning, och den kom 1978 (då jag själv
befann mig i landet som representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är
en helt annan historia).
Dessutom levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De
gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt eller
rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att Hoxha själv
hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade diktaturens drängar att
lägga sin stränga politik också på Kadare då och då, vilket han skriver om i
sina senare böcker).
Vill man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till engelska.
Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför därtill, kan man
med fördel börja med Krönika i sten,
följd av just Den hårda vintern
(nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna
tredje och slutgiltiga version av romanen).
Ismaïl Kadare: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).
Ismaïl Kadare hukade ett långt liv. Född 1936
var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han
skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga.
Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han
in sina skildringar i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då
det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte,
alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att
lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man
som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till
utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.
Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten
var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den
stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva,
men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att
kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en
nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker
om de märkliga kineserna och deras allt märkligare steg höll man fasaden fram
till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats
stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med kubanerna
och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska
huvudnäringar.
Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadare fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det avsnitt där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadare; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadare kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av Kadares verk som börjat med Den döda arméns general 1974.
Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda
vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur
Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är
just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadare tolkar minsta blick och
ansiktsdrag
av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger
innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadare
i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadare
var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa
var svårt att förklara, eftersom ingen annan intellektuell fick det. Men hans
ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende,
som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts
till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet,
kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.
Kadare föddes för övrigt i samma stad som
diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien. När en ung, entusiastisk läsare från
Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadare kan inte förstå
hennes entusiasm:
” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn. - Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av... - Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting. Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva. - Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt. Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ’det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.’ Jag säger att jag är besviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv. - Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”
Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien
mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som
alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadare. Fast
det fanns undantag. Både före och efter dessa år. Poeten Per Helge träffade
honom 1980, och tog då en bild som finns med i bildarket i denna bok.
För att förstå Kadares situation under
diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både
med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart
inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet
Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk
översättning,The Successor, utgiven
2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på
franska, Printemps Albanais. Inte
heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).
Ismail Kadare: The Doll. A Portrait of My Mother. (Översättning från albanskan till engelska: John Hodgson, 2018)
Ismail Kadare har jag läst sedan 1970-talet, av den enkla anledningen att hans
författarskap är ovanligt rikt representerat i översättningar till svenska.
Under de många åren av kommunistisk diktatur lyckades han navigera skickligt
och blev bara i undantagsfall utsatt för censur och förbud.
Nu finns också en rad sena arbeten översatta till engelska, bland annat The Accident, A girl in Exile och The doll. Det är den sista jag nu läst,
i översättning från albanska av John Hodgson.
I ett stort och mycket gammalt hus i Gjirokaster växte Ismail Kadare upp
med föräldrar och syskon. Hans mamma kallades alltid för Dockan. Förutom att
vara ett gripande porträtt av en mammas liv i det synnerligen patriarkala
Albanien, är detta också en självbiografi, där Ismail Kadare berättar om
sitt eget liv, från barndom till fransk exil, liksom om hustrun Helena, också hon författare,
samt om barn och kollegor.
Ismail Kadare, som ung kallad Smajl, har levt ett långt liv under kommunismens
hårda villkor, dels som litteraturstudent i Moskva, dels som en i kretsen av
högkvalitativa författare i Tirana, där annars det medelmåttiga och lydiga
premierades och levde gott. Lojalitet betalade sig alltid. Kadare själv hade,
sägs det, diktatorns öra och öga, Enver Hoxha kom ju också från Gjirokaster,
och Kadare lyckades klara både livhanken och sin mentala hälsa. Sämre gick det
för många andra i landet, det som Kadare här kallar "landet där allt var
förbjudet".
Den korta romanen är rik på kulturhistoria, familjetraditioner, uppror mot dem
och en intensivt närvarande tidsbild av ett feodalt land som blir tung,
kommunistisk industristat, fram till dagens samhälle som gärna vill göra
anspråk på att vara både fritt och demokratiskt, men som har många sprickor i
den fasaden. Ismail Kadares roman är både underhållande och färgrik, den ger
oss fina skildringar av hur nuet alltid hänger samman med det förflutna.
 |
| Skärmavbild från Svenska Dagbladet |
Nej, valsiffrorna från Frankrike är förstås ingen populistisk vind i första hand. Tvärtom tror jag vi kan tolka dem som "det nya Europa."
Frankrike är ett exempel, inte ett unikum. De partier som fångat upp den folkliga vreden har det gemensamt att de aldrig regerat. Nu kanske de kommer att få den chansen. I Frankrike liksom i Sverige. Att fånga upp vinden är en sak. Att göra något "bra"av den är något helt annat.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
I antologin I angeläget ärende,
Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström,
Olle
Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig
Nordström, Sten
Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders
Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här
citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land
under brinnande krig:
De flesta av riksdagsledamöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):
Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.
Denna text är en repris.
