Förr och nu

Foto: Astrid Nydahl

 

Ack, man minns yngre, friska dagar. Man kunde cykla, man kunde det mesta.

Nu är det skytteltrafik till vården. Ny runda i dag.

Om nätterna drömmer jag mardrömmar. Om dagarna drömmer jag inte alls.

Jag - en biverkan av liv och medicin

Foto: Astrid Nydahl

Själva livet har många biverkningar. När jag skrevs ut från hjärtkliniken hade jag sex nya mediciner med mig hem. En skulle visa sig förstöra tillvaron för mig.

Dagar och nätter blev ett inferno av biverkningar. Jag har inte en aning om huruvida det ska lyckas, men sedan igår avstår jag det preparatet. FASS varnar för hemska effekter av en utsättning, men jag provar ändå. Det visar sig mot slutet veckan om det ska lyckas.

Bilden togs på min 70-årsdag förra sommaren. Då  visste jag inte vad livet hade att erbjuda den här sommaren. Tids nog skulle hela omfattningen stå klar.

"...framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar"

Foto: Astrid Nydahl

 Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):

”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.

Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz. Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i den. Här kommer de igen: 

”… för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”

Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.

Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.

”Civilisationen är icke där av sig själv"

Foto: Astrid Nydahl

 

”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den så tar ni grundligt miste.”

José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)

 

*

 

Sjostakovitj: Violinkonsert nummer två. En tisdag eftermiddag i radio! Nå, så är det ju dansk radio. När jag lyssnar till detta mästerverk sänder svensk radio säkert nyheter på somaliska. Vår mediala identitet är inte längre något annat än populärkulturens minsta gemensamma nämnare: rock-musik, nyheter på språk som inte talas i vårt land av andra än en försvinnande minoritet, samt en ständig infantilisering och reklamisering av det offentliga rummet. Jag stannar i det danska medvetandet om ett europeiskt kulturarv.

 

*

 

Var går frihetens gräns? Den som tror sig kunna definiera den har trampat i en fälla: det totalitära tänkandets fälla. Om friheten hade en definierbar gräns, abstrakt uttryckt, skulle den inte ens existera. Den gräns som vi kollektivt kan sätta för friheten är också den gräns som omgärdar civilisationens yttersta postering: rättsmaskinen, lagarna, de gemensamt framvuxna och beslutade lagtexterna. De vilar på ett historiskt fundament men ska fungera i samtiden. De ska vila på en grund som vi - oavsett annat - kan vara överens om. Du ska icke... hette det. Och vad vi inte ska är lätt att fylla i. Om vi inte är överens om det kommer också det skred som bryter ner själva friheten. Blottlägger en gräns som hela tiden flyttas närmare det som är rättssamhällets princip. Vi ska inte låta dem förstöra vårt sätt att leva, säger statsmännen efter varje terroristattack. Men de islamistiska rövarbanden har redan förstört vårt sätt att leva, i och med att vi inskränker rättssamhällets principiella grund. De har redan vunnit en stor seger, då vi tvingas vidta åtgärder som strider - just det: mot vårt sätt att leva. 

*

 

Två stycken av Bach: Die Kunst der Fuge och Goldbergvariationerna. Jag lyssnar i ovanliga inspelningar för stråktrio respektive stråkkvartett. En läkande mjuk böljegång som förstärker melankolin men skyddar mot paniken.

Mållöshet har alltid en orsak. Att jag är mållös idag beror på att jag, efter tjugo års letande hittat denna inspelning på cd. Jag hade den i tjugo år på en taskig kassett, och har letat överallt. Nu fick jag napp - med en av världens absolut främsta stråkensembler: Emerson String Quartet.

 

 

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter

Foto: Astrid Nydahl

 

"232. Bok två, sidan 351: De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt (Översättning av Lars Bjurman). Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang", sin "solidaritet" eller sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtar från tv-rutan eller datorskärmen. Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då?

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå.

Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.

Ensamhetens klanger

Foto: Astrid Nydahl

 

Ensamheten talar för sig själv.

*

Om man lovsjunger ensamheten och överges uppstår just den tystnad som den ensamhetslängtande alltid talar om. Han står mitt i tystnaden och frågar sig: varför just jag?

*

Den övergivne har alltid försökt föreställa sig livet utan H eller H som ett lyckorike. Två dagar in i övergivenheten önskar han sig de verbala våldtäkterna och den ignoranta ojämlikheten tillbaka: bättre att slåss mot väderkvarnar än att stå ensam i vinden.

Badhavet blev NATO-hav

Foto: Astrid Nydahl

Vi tittar ut över Östersjön från våra bad- och viloplatser i Åhus. Nu är det NATO-hav. Vänstern talar om historiskt förräderi. De tycks inte förstå att en historisk och radikal förändring av Nordens situation har ägt rum. Putins fascistiska regim begår varje dag förfärliga krigsförbrytelser. Vi vet absolut ingenting om vad morgondagen bär på. Oavsett om Putin får fortsätta ostört eller om han ersätts av någon annan, så är hela den ryska maktapparaten präglad av krigets och erövringarnas ideologi. Det är realiteterna inför det svenska inträdet i NATO.

På resa vid sjöar och hjärtklinik

Foto: Astrid Nydahl

Tisdagen började på hjärtkliniken, där min opererande läkare Zoltan tog emot för första kontrollen. Maskinen håller hjärtat i schack och fungerar som den ska. Annat var problematiskt och ska åtgärdas, fast inte just nu.

I söndags körde vi till turkosblå Levrasjön, där det redan var fullt med bilar och människor. Vi lyckades klämma in vår lilla silvergrå och dukade fikabordet framför bilen. Astrid fick ännu en av sina efterlängtade simningar.

På vägen hem valde vi bort E22, denna den globala turismens navelsträng packad med husbils- och husvagn-ekipage, och körde istället småvägarna ner mot Fjälkinge, via slottet Trolle Ljungby, där också en mycket gammal kyrka finns. Vid dess parkering satte vi våra fikasaker och njöt i skuggan under träden.

Håller hjärtat året ut? Jag har aldrig varit optimist. Mer än så behöver jag inte säga.

Foto: Astrid Nydahl

Fikapaus utanför Trolle Ljungby kyrka i söndags. Foto: Astrid Nydahl

Levrasjön på vägen mot Olofström. Foto: Astrid Nydahl

Fundera på varför det sammanhållna alltid är bättre än det upplösta

Foto: Astrid Nydahl

Är samtal möjliga just nu? Nej, samtalens tid är förbi. Det som återstår är möjligen "debatten". Men om lögnerna används, så som i den politiska klassen, självdör också denna. Är det endast tystnaden som då finns kvar?

De dissonanser som uppstår i ett samhälle under upplösning kommer inte att kunna mildras. Det som en gång var fast har redan förflyktigats, och det som en gång var en gemensam grund är nu sankmark.

Varje enskild grupp/kollektiv/klan/klass kan utåt sett verka sammanhållen. Det är den inte. I själva verket har det som präglade industrialismen - klasskampen - ersatts av den själviska principen. Man tar men ger inte. Man utnyttjar men bidrar aldrig. Varje handling i det upplösta är en symbol- och identitetshandling. 

"Min grupp eller klan har alltid rätt, ni andra är mina måltavlor och därmed rasister/fascister/islamofober/homofober/ och allt ni gör utgår från förakt eller hat".

De skeva verklighetsbilder som kännetecknar vår tid bygger på sådana, ytliga och grovt tillyxade, antaganden. Därmed är samtalens tid förbi. 

Betraktelsen är det sista som återstår. I betraktelsen kan vi baklänges ta oss till de stora filosoferna, studera deras verk, grubbla på giltigheten för vår samtid. Fundera på varför det sammanhållna alltid är bättre än det upplösta.

 

"Att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda"

Foto: Astrid Nydahl

 

"Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda vare sig rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten." Så skriver Imre Kertész i Den som är hemlös nu skall så förbli. Tal om det egna landet, Kammerspiele, München 1996 (Det landsförvisade språket, översättning av Ervin Rosenberg). 

 

Den beskrivningen skulle jag kunna använda för att tala om mig själv. Att leva så frivilligt. Att ha accepterat att leva så. Det är inget konstigt. Det är rentav självklart. Allt annat vore att utsätta sig för en pöbelpopulärkultur - med televiserade tomheter och kulturella lågvattenmärken - och att säga ja till den. Hos Imre Kertész finner jag alltid små textavsnitt som kan vara en vägledning för det fortsatta livet. Just den passage jag citerar ovan har dock en fortsättning som är alldeles nödvändig att läsa: 

 

"Det är sant: den negativa erfarenheten har jag skaffat mig genom min judiskhet, eller jag skulle också kunna säga: för min initiation i den negativa erfarenhetens universella värld har jag min judiskhet att tacka; ty allt det som jag har måst vara med om på grund av min judiska börd betraktar jag som initiation i det djupaste vetande om människan och hennes situation i vår tid. Och detta, att jag upplevt min judiskhet som negativ erfarenhet, det vill säga radikalt, har till slut lett till min frigörelse." 

 

I detta kom Imre Kertész fram till kärnan: att bära en negativ erfarenhet genom livet behöver inte vara en börda. Den blir en börda för den människa som efter den erfarenheten förvandlar själva livet till just börda. För Kertész, och därmed för mig som lärdom, blir den en frigörelse. Efter denna erfarenhet är nämligen varje form av illusion borta. Det är illusionen som tvingar människan till synen på livet som en börda. Utan illusionen är hon frigjord. Ur den negativa erfarenheten kommer friheten.

 

De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid...

Storforsen i juni. Foto: Astrid Nydahl

 

Nog är följande från min blogg mycket giltigt i dag? Bokbrännarnas, metoo-aktivisternas, konst-angriparnas, universitetsförstörarnas och de övriga samtidspöblarnas dagar pågår i samma anda. Ni som minns de omfattande upploppen i England 2011 känner igen er.

Max Hastings säger sig vara säker på att de som deltar i upploppen, svarta och vita, som har bränt ner och plundrat runtom i England, tänker att de haft roligt, att livet blivit intressantare, att de har fått uppmärksamhet. 

Som en ung flicka sa i en BBC-intervju, så har upploppen visat ’de rika’ att ’vi kan göra precis vad vi vill’. Hastings menar att det beror på, att dessa unga människor saknar en moralisk kompass som skulle göra dem mottagliga för skuld eller skam. 

”Förutom att sakna jobb har de inga förebilder i familjer, i de flesta fall lever de i hem där fadern är arbetslös eller helt enkelt bara lämnat dem. De är analfabeter och kan inte räkna, bortom vad som behövs vid datorspelen. I grund och botten är de vilddjur. Jag använder medvetet den termen, eftersom de saknar den disciplin som behövs för att man ska kunna få ett jobb, och det samvete som kan skilja på rätt och fel. De svarar bara på instinktiva, djuriska impulser – att äta och dricka, ha sex, stjäla eller förstöra andras ägodelar. Deras uppträdande på gatorna liknar det som isbjörnen hade när den angrep ett norskt turistläger förra veckan. De gjorde vad som föll dem in och till skillnad från björnen, var det ingen som sköt dem för det.”

Hastings sätter in upploppen i ett större socialt sammanhang och skriver: 

”Den nedslående sanningen är att det på botten av vårt samhälle finns ett skikt av unga människor utan färdigheter, utbildning, värden eller mål. De saknar det som de flesta av oss skulle kalla ’liv’, de bara finns till. Ingen har vågat föreslå dem att de borde känna samhörighet med något, minst av allt Storbritannien eller deras lokalsamhälle. De tittar inte på kungliga bröllop” konstaterar Hastings och tillägger att de förstås inte heller är stolta över att vara ”Londoners, Scousers (Liverpoolbor)  eller Brummies (Birminghambor)”.

Är det ändå inte värst, att de vid sidan av total okunskap om det förflutna, “saknar allt intresse för nuet”? frågar Hastings. Det enda de tycks bry sig om, säger han, ”är videospel, gatuslagsmål, droganvändning och brottslighet.”

Hastings hänvisar till John Stuart Mill som 1859 skrev essän On Liberty i vilken det heter: “Individens frihet måste begränsas så pass att han inte blir en plåga för andra människor.” Ändå är det så, att det överallt i landet bryts mot denna vitala princip för ett civiliserat samhälle, ostraffat, säger Hastings.

Vem ska man lägga skulden på? Hastings:  

”Familjens sönderfall, den fördärvliga bilden av ensammamman som något önskvärt, familjelivets förfall där till och med gemensamma måltider blivit sällsynta, allt detta har bidragit i hög grad till den unga underklassens tillstånd (…) Och hur är det med skolan. Jag tror inte att den kan beskyllas för att ha skapat en groteskt njutningslysten, icke-bedömande kultur. Den har sist och slutligen sanktioneras av parlamentet, som vägrat goda, att barn har bättre förutsättningar med två föräldrar istället för en, och att beroende-kulturen är en tragedi för den som får något utan motprestation.”

Vad blir det av barnen i en sådan skola? Hastings skriver: 

”De saknar koder och värderingar som hindrar dem att uppföra sig anti-socialt, eller rentav kriminellt, och en liten risk att bestraffas för att de gör så. De saknar ansvarskänsla för sig själva, och ännu mindre för andra, och ser ingen annan framtid än nästa måltid, nästa sexuella upplevelse och nästa fotbollsmatch på tv. De utgör en belastning på samhället, eftersom de inte bidrar med någonting, samtidigt som de kostar skattebetalarna miljarder. Den liberala opinionen anser att de är offer, eftersom samhället har misslyckats med att erbjuda dem tillfälle att utveckla sin potential. De flesta av oss skulle kalla det nonsens. De är istället offer för en perverterad livssyn, som sätter den personliga friheten allra högst och förnekar underklassen den disciplin – ansvarsfull kärlek – som ensam kan möjliggöra för några av dess medlemmar att fly beroendets träsk, där de nu lever.”

Naturligtvis betraktas Hastings tankar som djupt reaktionära. Det kan jag förstå, eftersom de uttrycker en starkt rationell reaktion på det sociala och kulturella förfall vårt europeiska kultur befinner sig i. Är det inte just till dessa människor vi bör söka oss för resonemang och studier? Den som inte reagerar på samtiden har förstås ingenting nytt eller tänkvärt att erbjuda oss. Mot slutet av sin essä säger Hastings att hans hund uppför sig bättre än de ungdomar som deltog i upploppen, till exempel i Birmingham. Det får mig att tänka på att människor som uppför sig riktigt illa här hos oss ibland kallas för ”fähundar”. Hastings vrider begreppet åt andra hållet. Och så säger han: 

”Dessa människor är produkter av en kultur som ger dem så mycket villkorslöst att de aldrig får lära sig hur man blir en människa.”

 

Bränna böcker? Det kan vi säkert göra, om vi inte begriper bättre

Darwin, som också skrev oaccepterade böcker. Foto: Astrid Nydahl 

 

Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché. 

I många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien, de andra kommunistiska diktaturerna, eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

 

I sitt verk A Universal History of the Destruction of Bookspåpekar Fernando Báez att: 

 

“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens mål.  Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes. 

Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):

 

”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.

 

 

Svante Weyler: Böckerna och meningen med världen

 

Nu har jag läst ut ännu en bok jag fått i present (tack Per!). Svante Weyler har under många år verkat som förläggare, först på Norstedts förlag och sedan på sitt eget, Weylers. Han är dessutom en av vårt lands viktigaste röster mot antisemitismen.

I sin bok berättar han om fantastiska författare han givit ut, och lärt känna. Här möter vi Agneta Pleijel, PO Enquist, Torgny Lindgren och andra. Det absolut bästa i boken handlar om en författare som betyder väldigt mycket för mig, ungraren och Nobelpristagaren Imre Kertész. Tack vare Ervin Rosenbergs översättningar har vi så många av hans böcker på svenska. Weyler nämner Rosenbergs betydelse vid ett par tillfällen. 

Kapitlet om Hilary Mantel berör mig också starkt. Weyler ställer henne och PO Enquist bredvid varandra eftersom de haft en liknande bakgrund innan de steg in i litteraturens värld. Han berättar utförligt om hennes memoar Skuggan av ett liv, men självklart också om hennes största framgång, Wolf Hall om Henrik den VIII och Cromwell.

Vill man känna sig uppmuntrad i sin tillvaro med litteraturen ska man absolut läsa Weylers bok. Den gör mig både glad och tacksam!

Xavier de Maistres bok Resa i mitt rum

 

Det tog lång tid för mig att återvända till läsandet efter hjärtstoppet. En bokgåva från Lennart R. fick igång mig igen. Det var Xavier de Maistres bok Resa i mitt rum, översatt av Vivian Lind och utgiven i svensk översättning i Bokvännernas bibliotek 1957. Originalet utkom i Turin 1794 och två år senare i Paris och Hamburg.

 

Eric Luth är kulturredaktör på Liberal Debatt. Han skrev i maj 2020, medan pandemin pågick:

 

Berättaren beskriver inledningsvis hur det rum han isolerades i under sex veckor ser ut (i Vivian Linds översättning): »Mitt rum är beläget på den fyrtiofemte breddgraden enligt pater Beccarias beräkningar; det ligger i öster och väster och bildar en avlång fyrkant, som mäter trettiosex steg i omkrets, när man håller sig tätt utmed väggen. Min resa kommer emellertid att bestå av fler än så, ty jag går ofta fram och tillbaka, kors och tvärs, utan att följa några regler eller något system.« Just regellösheten präglar den resemetod som de Maistre presenterar. Det gör att resan ofta tar längre tid än beräknat: »När jag reser i mitt rum följer jag sällan en rak linje, jag färdas från bordet mot en tavla som hänger i ett hörn; därifrån ger jag mig av snett mot dörren; men även om det till en början verkligen är min avsikt att ta mig dit så kan jag ändra mig om jag råkar passera min fåtölj på vägen och utan vidare slå mig ner i den.«

Många av oss som just nu reser omkring på ytor som rumsligt begränsas till våra lägenheter och hus känner nog igen sig i de Maistres känsla av att fåtöljen alltför ofta står väl till för att sjunka ner i. Men det är just det, menar han, som är fåtöljens fördel! Där kan man tillbringa många, lugna, meditativa timmar. En fåtölj är ett gott botemedel mot att vara uttråkad. Så är exempelvis även en eld, några böcker, lite papper och ett skrivdon. Emellanåt kan man glömma bort böckerna, pappren och skrivdonen medan man pysslar med elden, för att sedan glädjas när man återfinner dem, så att man kan tillbringa några timmar till med att ställa i ordning några verser till sina vänner.

 

När de Maistre väl har tillbringat några timmar i fåtöljen kan det hända att han får för sig att resa igen. Om han exempelvis reser norrut från fåtöljen kommer han till sängen. Sängen är liksom fåtöljen en väldigt bra plats att befinna sig på under en resa, faktiskt de Maistres favoritmöbel! Där får han tusentals idéer och många goda drömmar. I sängen föds och dör vi, det är vår vagga, vår kärlekstron och vår grav. Så många saker man kan företa sig, i sängen!  

 

På väg från sängen mot skrivbordet välter hans schäs, vilket ställer till det för berättelsen. Han måste nämligen förkorta den med ett dussintal kapitel, eftersom han inte längre hinner betrakta och reflektera lika ingående över alla målningar och tavlor längs väggarna. Fyrtiotvå dagar tar ju nämligen slut förr eller senare, och allt som försinkar resan drar ner på möjligheterna till reflektioner. Följaktligen måste han också göra kapitlen om biblioteket så korta som möjligt, vilket är synd, eftersom det är ett rikt land där han gärna reser länge. Att resa kring bokhyllorna är nämligen bland det mest spännande man kan göra när man reser omkring i sitt rum: Cooks världsomspännande upptäcktsresor är ingenting jämfört med de Maistres upptäcktsresor bland sina böcker.