Elpris-rekord i morgon fredag

"Elpriset rusar i Sverige, och särskilt i den södra delen av landet. I elområde 4, som innefattar södra Götaland, är kostnaden under torsdagen 2,93 kronor per kilowattimme.

På fredagen kommer kostnaden per kilowattimme att gå upp till 4,47 kronor – en ökning med 52 procent, och det högsta priset någonsin, enligt den nordiska elbörsen Nordpool.

Den tidigare toppnivån var den 21 december förra året. Även då rusade priset på kort tid under ett par dagar och var som mest uppe på 4,26 kronor per kilowattimme, innan det sjönk tillbaka till runt 1,44 kronor."

***

Ska vi behöva lämna vårt hem? Hur mycket kan man stänga av, och var går smärtgränsen för inomhustemperaturen i övriga delar av huset. Är det förmätet att låta det stanna vid fjorton grader här hemma? Vi provade femton grader förra vintern när elen var som dyrast, och jämfört med dessa nya priser, nästan fyra och femtio, var det ingenting.

 

 

Torbjörn Elensky: "Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg"

St Bees, Cumbrien vid ebb. Foto: Astrid Nydahl

 

Torbjörn Elensky i Respons 3/2022:

"Kultursidorna wobblar mellan det kommersiella och en önskan att vara politiskt radikala. Ibland är det rentav svårt att hålla isär det ena från det andra – de förenas i den woke-kultur som reklambyråerna gjort till kommersialismens egen självförgyllande ideologi. Båda dessa synsätt innebär i praktiken, om än inte uttalat, ett avståndstagande till bildning, i den bemärkelse som jag lyfter ovan, och ett främlingskap inför kulturens djupare betydelse för människans utveckling som individ och samhällsvarelse. Självförverkligande baserad på konsumtion är raka motsatsen till den typ av bildning jag talar om. Medan den förra bygger på bekräftelse och projicering av en sorts persona utåt, bygger den senare på att man utmanar sig själv och i detta växer inåt. Både den konsumtionsinriktat kommersiella och den politiskt instrumentella kultursynen är helt främmande för det ickeproduktiva självreflekterande i vilket vi på allvar kan fördjupa vår kunskap om både oss själva och andra. Medan självförverkligandet är narcissistiskt är bildningen på många sätt ett uppror mot och ett ifrågasättande av det egna jaget. Den processen går inte att projicera i en bildbyline, den går inte att sammanfatta i några värdeord, den fungerar inte som säljpitch."

 

(…)

 

"Kändisindustrin och topplistesystemet går hand i hand. Det är den enkla vägens kulturjournalistik, reaktiv och redovisande, utan djupare tanke än att ge folk mer av vad de redan får, i stället för att visa på andra platser, personer, tankar, utgångar och ingångar. Den typen av kulturjournalistik tillför absolut ingenting i kunskapsväg. Den bygger på samma slags nyhetsvärdering som kommersiella kanaler och underhållningsjournalistik, det är journalistik om underhållning som underhållning. Det går att skriva avancerat, fördjupande, kritiskt om även de mest efemära kulturella fenomen, det vet vi av genom Marshall MacLuhans, Roland Barthes, Susan Sontags och Umberto Ecos exempel. Men det kräver kunskaper som går bortom produktionsbolagens pressmaterial, helst också någon form av bildning och, ja, klassiska referenser kan fördjupa reflexionsförmågan även kring actionfilmer och sommarens glassar, så länge de inte bara smäcks dit som förgyllning av ytliga tankar, utan bidrar till byggandet av resonemang."

 

Avgiftning dag fyra. Brutal uppriktighet

Buttermere Lake. Foto:Astrid Nydahl

Jag skrev i min avgiftnings-dagbok under gårdagen:

Varje dag måste nykterheten erövras. Alla jag läser och alla jag talat med genom åren har sagt samma sak: stig upp och ägna tanken åt att vara nykter när du går till sängs om kvällen. För många år sedan inpräntade jazzmusikern Stefan Isaksson de orden i mig, men jag kan inte ha tagit dem på allvar. Han har varit nykter i många år. Jag möter samma tanke hos Patrick Lane. 

 

Varför skriver jag dessa banaliteter? Är det nykterheten som lockar fram dem? Hur kort är inte vägen från det banala till det idiotiskt självklara.

 

Att vakna nykter är en märkvärdig känsla.

 

Morgonpromenad utmed Byholmsvägen andra dagen i rad. Käpp för balansen. Tungt, går sakta.

 

Värre abstinenser i dag: darrningarna i händerna är kraftigare liksom svettningarna. Mår allmänt sämre. 

 

Jag inbillar mig att en brutal uppriktighet i kombination med ensamhet kan leda till resultat. Varför det? Därför att jag bara kan konfrontera mig själv. Ingen annan finns närvarande att göra det. 

Rännstenen som kollektiv kultur

Knott Rigg. Foto: Astrid Nydahl

 

Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna  och benen fulla av tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med reklamparader på fula kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.

Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden (sina egna, inte hundarnas) och jag möter mig själv i skyltfönstren. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.

 

Avgiftning dag tre. “Solitude is presence, not absence.”

 

 

Gårdagens läsning av Lane mycket givande. Hans skildringar av en alkoholism som började redan i barndomen – hans mamma gav honom starksprit när han var fyra år! – är gripande, motbjudande, stark, allt jag kan säga är att han följer mig denna första nyktra vecka. När han berättar om lusten att börja dricka igen känner jag igen mig själv, men det är alldeles för tidigt för mig att tänka på det sättet.

 

Boken har ett stort antal aforismliknande meningar som jag strukit för och senare ska samla, som dessa:

 

”Addiction is a disease that is my body.”

 

“At the heart of an alcoholic is a drink he can never find.”

 

“Solitude is presence, not absence.”

 

För första gången har jag kunnat bära upp mitt kaffe till arbetsrummet utan rädsla för att spilla ut det. Händernas darrning är redan minimal. Men någon full effekt uppnår jag inte förrän jag är fri från Tofranil, den huvudsakliga orsaken.

(Med tack till Per Helge)

*

Utan böckerna går ingenting. Inte heller detta. Vill visa er en vacker bokhandel. Läste om den hos Joyce Carol Oates:

Scriveners Books and Bookbinding i Buxton, Peak District UK

 

"... antingen propaganda eller journalistisk lättja..."

Foto: Astrid Nydahl

 

"We ourselves seldom comprehend the moment at hand. So we turn to history, the one element of our lives it is possible to fix on. Or we turn to principle. Or we turn to nature. There we find, amid the silence, and mystery, order and structure, the sense that life is not simply random." (Paul Gruchow: The Necessity of Empty Places)

Det rimligas konst står sällan att finna i det mänskliga. Det mänskliga formeras under olika ismer, ger sig själv namn som ska lysa mot omgivningen, men oavsett vad den kallar sig slutar den i samma självmotsägelse: ingen frihet eller all frihet, beroende på vem som skriver ner berättelsen, all frihet eller ingen frihet, som pendelrörelsen mellan individen och massan, eller som den mellan boktryckeriet och tortyrkammaren. Varje system jag sett i mitt liv har uppvisat samma typ av absurditet: inbyggt i dess författningar har det, bakom alla de vackra orden, funnits mekanismer som antingen bejakat tygellöst barbari eller total frånvaro av tanke-, yttrande- och tryckfrihet. 

Hur skulle vi bättre förstå det poeten Paul Gruchow skrev, om vi vände oss till den tystnad där livet inte framstår som slumpartat, när det mesta som sker framför våra ögon tycks bestämmas av just slumpen? För att se mönstren, sambanden och orsakerna krävs det koncentration, studier, ja det krävs i själva verket ett större allvar i betraktandet av världen. Just de klassiska motsättningar som driver ett samhälle framåt - eller leder till dess pulverisering - återfinns i allt det som sker när supermakterna och deras allierade dirigerar och agerar i eget intresse. Särskilt svårt är det förstås inte att ana att det sker i vårt eget land, i Europas övriga nationer. Man kunde förstås kalla det annat än "strukturer under angrepp", men jag tror det kan vara en sammanfattande beskrivning. 

Det är förstås meningslöst att tycka och känna inför dessa skeenden. Vill man förstå dem bättre måste man också själv anstränga sig. Vara den evige eleven. Jag försöker varje dag men misslyckas minst varannan. Att sluta betrakta de statliga och/eller monopoliserade och noga filtrerade nyhetsbulletinerna som sanningar kan vara ett litet steg på vägen. Just i sönderfall bör varje "nyhet" betraktas som antingen propaganda eller resultat av journalistisk lättja, innan den på ett eller annat sätt verifierats. Kunskapens källor finns idag på helt andra platser.     

 

 

Avgiftning dag två. Läsandet

Läsandet ska denna förfärliga vecka inte bara handla om alkohol- och tablettavvänjning. Jag tar fram två böcker från biblioteket för läsning.

En av Brombergs Nobelpristagare. De skulle bli fler.

Issadalen var den första bok jag recenserade för Kvällsposten i Malmö, i oktober 1980. Sedan dess har jag läst allt jag kommit över av denna stora författare. Under åren har jag skrivit mycket om honom i bloggen.

Boken nedan har funnits i mitt bibliotek i många år. Första nu ska jag läsa den. Något säger mig att den kan ge mig något jag saknar. Nämligen värdighet.

Från Atlantis fina klassikerserie.

”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”

Foto: Astrid Nydahl

 

Imre Kertész skriver i Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg):

”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.

Kan man efter en sådan definition tvivla på att man befinner sig i tillvaron bortom kultur, i icke-kulturen? Kertész själv ger många exempel på denna epok, och hans högst vardagliga interiörer kan vara nog så drastiska. T.ex. berättar han om en bussresa, där en ung, atletiskt byggd man mellan tjugo och tjugotvå uppträder brutalt mot sina medpassagare. Men ingen ingriper. Kertész:

”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”

Ett sådant exempel – hämtat ur Galärdagbok – kunde förmodligen de flesta människor känna igen från sitt eget vardagsliv. Det händer i både storstäder och små samhällen att ett slags pöbelbeteende ”får passera ostraffat” som Kertész säger. 

Stjäla cyklar, krossa rutor, klottra på kulturminnesmärkta hus, pinka på offentliga platser, skära sönder säten i bussar och tåg, sådant betraktas som pojkstreck och småbrott – men frågan är om inte just detta beteende istället borde betraktas som uttryck för kulturlöshet, icke-kultur. Det är trots allt inte särskilt sällsynt att argumentet ”vi hade inget att göra” anförs när beteendet ska förklaras. Och värre än så, nu också med gruppvåldtäkterna, rånen, dödsskjutningarna, bombattentaten. ”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång", alltså, överallt och dagligen.

 
Sociologer lägger pannan i djupa veck och säger att bristen på fritidsgårdar är orsaken. Så resonerar man bara om man är oförmögen att se mönster som är större än de enskilda handlingarna. Som om det inte räckte med en infödd pöbel har vi blivit världsmästare i att importera den från vitt skilda värdsdelar. Med Oswald Spengler kunde man idag säga att ”stadens mentalitet talar ett nytt språk, som snart blir samma sak som kulturens språk” (Västerlandets undergång, kap. II:2). Och man kunde tillägga: inte bara stadens mentalitet utan också de helt små, tidigare så fridfulla byarna.

 

Solitär avgiftning. 100% verkligt liv

Häst i Ulverston-Wasdale-Ennerdale. Foto: Astrid Nydahl

 

Abstinenser - orsakade av alkohol eller psykofarmaka - kännetecknas både av fysiska och psykiska konvulsioner. Först och främst svettningar, darrningar, dålig balans, yrsel, illamående och annat sådant. Men också, och värst, av mardrömmar, sömnlöshet, timslånga perioder av stark oro nattetid.

Jag går i dag in i det landet.

Botemedel? Finns inte, men varje stund jag orkar skriva är en lättnad. Bok ska det nog inte bli, men det kan bli en hemläxa för mig. Jag läser flera böcker parallellt. Gräver och gräver i andras erfarenheter och läxor. Det är varken snyggt eller angenämt. Men det är verkligt - 100% verkligt liv.

Sista dagen. Första dagen

Foto: Astrid Nydahl 

Sista söndagen. Sista dagen. I morgon börjar avgiftningen. En ny vecka som kan leda till ett nytt sätt att leva.

Lyckas jag därtill bli kvitt 1957 års psykofarmaka, Tofranil, efter 37 år med alla sorters vidriga biverkningar, är mycket vunnet. Men inget är på minsta sätt självklart.

Varje steg in i hösten är också en förberedelse för de kommande elräkningarna som de facto sväljer hela min pension.

Amnesty vilse i pannkakan, ”ett försök att flytta ansvaret från angriparen till offret”

Foto: Astrid Nydahl

 

Det blåser inte bara på månen. Det blåser i Skåne. Men framför allt drar det fram en storm som skakar Amnesty. Ordföranden i Ukraina har avgått i protest. Man får gå till appeasement-kretsar för att hitta försvar för Amnestys dåraktiga angrepp på Ukrainas militär.

Använder den ukrainska militären civilbefolkningen som skydd mot rysk beskjutning, och därmed "bryter mot internationell humanitär rätt". Påståendet kan bara fällas av människor som befinner sig på tryggt avstånd från krigets realiteter. Ukrainsk militär består av ukrainare. De - folket och dess militär - hjälps åt att stå den ryska fascismen emot. Att de blir rasande när Amnesty ligger i bakhåll för dem är sannerligen inte svårt att förstå.

I Dagens Nyheter läser jag:

Till exempel: Är det rätt och rimligt att jämställa en angripare och försvarare? Kan man bedöma ett land som slåss för sin överlevnad mot ett oprovocerat militärt anfall på samma sätt som den stat (Ryssland) som gör allt för att utplåna landets (Ukrainas) existens?

Nu har Amnesty släppt en rapport som ganska ensidigt dömer ut Ukrainas sätt att försvara sig. Formuleringen är förrädisk: ”Att befinna sig i en defensiv position fritar inte den ukrainska militären från att respektera internationell humanitär rätt.”

Märkligt nog hade Amnesty International inte konsulterat Amnesty i Ukraina inför sitt beslut att fördöma det ukrainska självförsvaret. Enligt Oksana Pokaltjuk, chef för Amnesty Ukraine, ville inte det internationella kontoret blanda in det lokala teamet i sin utredning, och tog inte notis om invändningarna att rapporten är obalanserad.

Det är hennes hövliga sätt att säga att Amnestys centrala ledning beter sig arrogant.

Att reaktionen blev skarp från ukrainarna, som utsätts för Rysslands utrotningskrig, fördrivningar, tortyr och våldtäkter, är inte förvånande. President Volodymyr Zelenskyj betecknar Amnestys rapport som ”ett försök att flytta ansvaret från angriparen till offret”, och hans rådgivare Mychajlo Podoljak anklagar Amnesty för att delta i den ryska desinformationskampanjen.

Världens kanske mest respekterade människorättsorganisation brukar framställa sig som ”opartisk”. Men detta är ett invecklat begrepp som alltid måste sättas i sitt sammanhang.

Michael Winiarsky

Den livsstil som alkoholindustrierna säljer

Foto: Astrid Nydahl

 

Det kärl vinet förvaras i blir så småningom inte det viktigaste. Kärl nummer ett är den människa som blivit beroende av vinet. Alkoholen måste dagligen fylla detta kärl med tillräckligt mycket för att det ska sluta skaka, svettas, kräkas eller snubbla. Alkoholen går från kärl till kärl men det är först i det mänskliga kärlet det går att se vad det egentligen är för substans. 

Reklam för "lyckligt" vindrickande

Den livsstil som alkoholindustrierna säljer – mjuk umgängestrivsel, lättnad, avslappning – äger giltighet bara fram till den punkt där alkoholisten faller. Han förvandlas från vinnjutare till kärl. Han blir, från tå till hjärna, det kärl som varje dag måste ta emot öl, vin eller starkare drycker som innehåller alkohol. Finlands motsvarighet till Systembolaget har egentligen det enda vettiga namnet, det namn som kunde få vem som helst att inta en avvaktande attityd: Alko.

 

Att läsa hennes bok är en läxa för missbrukare

Keswick Market. Foto: Astrid Nydahl

 

Leslie Jamison skriver i sin bok The Recovering:

 

The first drink gathered all the threads of the day so nicely . . . I drank whiskey sours until I was yellow-tongued and sticky-mouthed . . .  The sugar of the whiskey sours was like a layer of algae inside me. When I was good and drunk, I lay back in bed and closed my eyes against the spins, curling into my guilt about cheating on Peter, which was dark and familiar. I got fetal inside.

 

Det är verkligen tal om ett missbruk som tar henne ända ner i botten och därefter i ett träsk av misär, sexuell gränslöshet och elände.

 

Att läsa hennes bok är en läxa för missbrukare. Jag köpte boken i avsikt att på vägen upp till ett nyktert liv – igen, efter så många misslyckade försök – hålla henne i handen så att säga. Och ändå var det som om jag i läsningen fick överdoser inte bara av alkoholen utan också av författaren själv. Hon fullkomligt vräker ut sitt missbruk, med allt vad det innebär av vidrigheter, på sidorna, och det är tal om en tegelsten.

 

Det finns inga "parter". Den finns en angripare och en försvarare

På väg mot Derwent Water. Foto: Astrid Nydahl

Fredag. Ännu en vecka läggs till handlingarna. Kriget fortsätter. Angreppskriget. Överfallet. Våldtäkten. Massakrerna. Förstörelsen. Det finns en ockupant och angripare: Putin-fascismens Ryssland. Den som talar om "två parter" försöker dölja sanningen. Ukraina är ingen part, Ukraina är det angripna landet som efter bästa förmåga försvarar sig.

Derwent Water. Foto: Astrid Nydahl