"Att säga att han bör ge fan i att supa är ju alldeles för enkelt, närmast ovetenskapligt..."

Grasmere. Foto: Astrid Nydahl

 

Lärorikt om alkoholismen i Per Olov Enquists bok Ett annat liv från 2008:

"Han hade inga illusioner. Han hade ingen benägenhet att ljuga för sig själv eller andra. Det var också omöjligt att ljuga. Han drack (...) Hans intellektuella hantering av problemen är uppseendeväckande klarsynt. Det är delvis därför han sjunker (...) Att säga att han bör ge fan i att supa är ju alldeles för enkelt, närmast ovetenskapligt. Under tiden störtar han allt djupare (...) Han inser också att han inte kan skylla på läkarnas utskrivningar: ansvaret är hans eget."

 

Ur denna bok tog jag med mig både brutala erfarenheter och viktiga lärdomar. Jag strök under orden "ansvaret är hans eget" men förmådde inte själv bli vit. 

 

Alkoholistens gående på vatten, och sjunkandet

Coniston Water, Lake District. Foto: Astrid Nydahl

 

Vem har inte kastat smörgås ut över öppet vatten. Det gemensamma för kasten är att smörgåsen, dvs stenen, sjunker efter sista studsen.

Också alkoholen har sjunkandet som sista etapp. Att tro sig kunna "gå på vatten", fylld av vin eller sprit, blir snabbt en lektion i hur farlig den leken är.

Alkoholisten blir de stora visionernas man när han är berusade. Nykter blir han en ynklig, klagande varelse som varken vet ut eller in. När pengarna är slut gråter han som ett barn.

Rozalind Dineen skrev i TLS:

In 1967, John Berryman was in Ireland with his wife and child, on a Guggenheim Fellowship. He had won a Pulitzer Prize for the first volume of The Dream Songs, those incantatory stanzas about Henry and Mr Bones, all dialect and scholarship, saturated in drink – “I have a sing to shay”. A journalist from Life magazine met the poet in Dublin and wrote an eight-page profile under the headline “Whiskey and Ink”: “These are the fluids John Berryman needs. He needs them to survive and describe the thing that sets him apart from other men and even from other poets: his uncommonly, almost maddeningly penetrating awareness of the fact of human mortality”. Later that year Berryman was to be found vomiting blood at the Chelsea Hotel in New York. The second volume of The Dream Songs came out in 1968.

 

Derwent Water, Lake District. Foto: Astrid Nydahl

Alkohol, oinbjudna gäster och ett vettlöst våld

Vid Bassenthwaite Lake. Foto: Astrid Nydahl

 Jag läser ånyo alkohol-litteratur, som Leslie Jamesons The Recovering. Intoxication and its Aftermath.

Historiska exempel bidrar till en klarare samtidssyn. Alla som gått under i skapandets rus, alla som felbedömt förmågan att överleva, alla som ursäktat varje-dags-berusningen. Jag ligger ner och försöker blicka tillbaka när jag läser. Det gör ett överväldigande sorgligt intryck.

Utanför mitt fönster råder stillhet. Inne i centrum har ytterligare ett mordförsök ägt rum. Staden ägs nu helt av dessa långväga, men oinbjudna "gäster"- vilket gör ett biograf- eller restaurangbesök kvällstid omöjligt, och farligt. Sjukhuset uppger att en 20-åring är allvarligt skadad. En av kommunens oansvariga säger:

”Jag förstår att medborgare kan bli oroliga när det samlas så många händelser på kort tid.”Andreas Poppius, säkerhetschef på Kristianstads kommun.

Ack ja, "händelser samlas". Bara det, inget värre än det.

Stillheten utanför mitt fönster är således illusorisk. Den betyder så mycket att jag värdesätter den högre än allt annat.

Det Putin-fascismen gör med Ukraina och dess folk är fullkomligt omöjligt att blunda för. Ändå tycks allt fler göra det. Hur ser den psykologi ut, som utlöses som förnekelse-mekanism i ett sådant historiskt skede? Tröttnade européerna också på att läsa om judar på flykt undan Hitlers folkmord?

William Wordsworth´s poesi från Lake District

William Wordsworth´s barndomshem i Cockermouth. Foto: Astrid Nydahl

 

Utdrag ur:

 

Lines Composed a Few Miles above Tintern Abbey, On Revisiting the Banks of the Wye during a Tour. July 13, 1798

 

BY WILLIAM WORDSWORTH

 

Five years have past; five summers, with the length

Of five long winters! and again I hear

These waters, rolling from their mountain-springs

With a soft inland murmur.—Once again

Do I behold these steep and lofty cliffs,

That on a wild secluded scene impress

Thoughts of more deep seclusion; and connect

The landscape with the quiet of the sky.

The day is come when I again repose

Here, under this dark sycamore, and view

These plots of cottage-ground, these orchard-tufts,

Which at this season, with their unripe fruits,

Are clad in one green hue, and lose themselves

'Mid groves and copses. Once again I see

These hedge-rows, hardly hedge-rows, little lines

Of sportive wood run wild: these pastoral farms,

Green to the very door; and wreaths of smoke

Sent up, in silence, from among the trees!

With some uncertain notice, as might seem

Of vagrant dwellers in the houseless woods,

Or of some Hermit's cave, where by his fire

The Hermit sits alone.

 

 *

Mer kan läsas här. 

"The landscape with the quiet of the sky"

Handlingsförlamad och svart

Dove Cottage, Grasmere. Foto: Astrid Nydahl

 

Hösten och vintern har alltid varit min bästa tid. Det är då jag läser och skriver som bäst.

Det som väntar i år och 2023 är så hotfullt att det inte går att hantera. Jag är ensam om viljan att snarast lämna detta som varit vårt hem i 20 år. Ensam både i tanke och handling. 

Handlingsförlamning blir resultatet. Ur den kan bara en mycket svart känsla komma, en känsla av att det omöjliga erövrar oss.

Hur betalar man en el-räkning på 12.500:- med en pension på 5.500:-? Till och med jag är upphunnen av realiteterna. Och den beräkning jag hänvisar till är gjord för el-område 3, inte 4 där jag bor (och där priserna är ännu högre).

Jag flydde Malmö med min familj 1982 och svor att jag aldrig mer skulle bo i en lägenhet och tvingas uthärda grannarnas moderna liv, med dunkande och tjutande musikmaskiner och andra tortyrredskap. Hur länge kommer jag att kunna hålla det löftet?

Pressmeddelande angående anmälan till granskningsnämnden av inslag i Rapport

Cornucopia.se skriver i dag: SVT har blivit anmälda till Granskningsnämnden för sitt inslag om det illegala utdelandet av pass i ockuperade Cherson. Nu är det inte Stand With Ukraine Göteborg som gjort anmälan, men organisationen skriver följande i ett pressmeddelande:

Torsdagen 28 juli sände Rapport ett inslag i 18-sändningen som nu har anmälts till granskningsnämnden. Inslaget börjar ca 3:35 in i sändningen och berör intervjuer med två civila personer som hämtar ut ryska pass. Till tonerna av den ryska nationalsången och med ett porträtt av Rysslands president Putin på väggen tar de nyblivna ryska medborgarna emot sina pass. Platsen uppges vara Kherson i de av Ryssland ockuperade delarna av Ukraina.

– Inslaget är helt vilseledande. Det ger en bild av att civilbefolkningen stödjer den ryska ockupationen, utan att förse tittaren med ytterligare kontext, uppger anmälaren som inte vill framträda med namn i media.
Varför det två personerna vill ha ryskt pass framgår inte i inslaget. I anmälan påpekas också att ingen invånare i Kherson som inte är intresserad av ett ryskt pass ges möjlighet komma till tals. Det framgår heller inte att det enligt Ukrainsk lag är förbjudet att samarbeta med ockupationsmakten. Vidare uppges att de ryska raketattackerna mot Kyiv är ett svar på Ukrainas motoffensiv för att återta ockuperat område.

– Ukraina har all rätt att återta ockuperade områden enligt internationell lag. Det är ett krigsbrott att urskiljningslöst bomba civila mål i Kyiv som Ryssland gör, säger anmälaren. –Den samlade bilden av inslaget är att befolkningen i ockuperat område stödjer Ryssland, och att Ryssland försvarar dem genom raketbeskjutning av Kyiv.

SVT uppger inte hur de har fått tillgång till materialet från Kherson. Om det skulle komma ifrån från ett ryskt statligt kontrollerat nyhetsorgan kan det röra sig om sanktionsbrott. EU fattade 1 mars beslut om sanktioner mot kanalerna Sputnik och Russia Today (RT) och dess associerade mediekanaler.

 

 

Flugor? Mygg? Drönare? "Heder"?

Cockermouth, Lake District. Foto: Astrid Nydahl

Det är mycket som inte synts till den gångna sommaren. Flugor och mygg har tveklöst varit väldigt få. Nyckelpigorna likaså. Svalor har vi sett vid några tillfällen. Och så såg vi svalorna på vår tv-antenn.

Ska jag dra långtgående slutsatser av dessa observationer? Jag är mycket osäker på den saken, men med tanke på att de riktigt varma dagarna varit få den här sommaren, framstår det som udda att vi kanske bara tvingats jaga 4-5 flugor inomhus, och därtill en enda mygga. Jag har visserligen några myggbet, och en knallröd nästipp, men när jag fått dem vet jag inte.

 

*

 

Ryska flottans dag ställdes in sedan Ukraina med hjälp av drönare riktat ett hårt slag mot Putin-maffian, det uppger ryska propagandasidan TASS:

SEVASTOPOL, July 31. /TASS/. Ukraine has allegedly attacked the Russian Black Sea Fleet’s headquarters in the Crimean of Sevastopol, leaving five people injured, Governor Mikhail Razvozhayev wrote on Telegram on Sunday.

"Early this morning, Ukrainian nationalists moved to spoil our Navy Day celebrations. An unidentified object came flying into the courtyard of the [Black Sea] Fleet’s headquarters. According to preliminary information, it was an unmanned aerial vehicle. Five of the headquarters employees were injured, there are no fatalities. All of the injured have received medical assistance," the governor said.

 

 *

 

Jag lyckades på söndagen hitta fakta om bilmordet på Hisingen. De två ynglingarna körde på och mördade sin mamma, meningen var att de också skulle döda den man hon befann sig tillsammans med. Spekulationerna om ett arabiskt "hedersmord" var inte alls långsökta, men det skulle visa sig vara en romsk familj. De två gärningsmännen gömde sig efter mordet på annan ort hos två äldre familjemedlemmar.  Nu är de alla fyra gripna. Så visst kan vi tala om ett "hedersmord". Frågan är bara vari hedern består i dessa klankulturer, oavsett vilken folkgrupp det handlar om.

 

 

”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Kolonisation, krig och terror

Foto: Astrid Nydahl

 

Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 

Jag försöker läsa trots de mycket mörka moln som hänger över mig. Var finna en bostad som gör framtiden lite ljusare? Är det alls möjligt när kriget - det vidrigt sadistiska beordrat av fascisten Putin och hans gäng - rasar dygnet runt, våldtar, mördar, föröder Ukraina?

Men än så länge har jag i alla fall det invandas rum och tak, jag kan stundtals sätta mig i biblioteket och slå upp någon av böckerna. Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. 

Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev en gång Svenska Dagbladet:

En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.

Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.

Den mediala världen

Foto: Astrid Nydahl

 

SvT Rapport sänder rysk krigspropaganda och försvarar sig med orden "alla talade fritt". Cynismen går hand i hand med ockupationsarmén. 

Jag försöker avstå men dras varje dag till den mediala världen. De lidande människorna bryr sig inte om den. De bryr sig om de verkliga krigsbrotten, det verkliga krigets förödande effekter på landet.

 

 

 

Krigets cynismer och tortyrscener. Hur skydda sig?

Coniston Water, Cockermouth. Foto: Astrid Nydahl

 

De senaste rapporterna från kriget är djupt oroande. Mycket tyder på att ryska soldater tillämpar grymmast tänkbara tortyr på krigsfångar. Jag ska inte nämna några detaljer, eftersom de är så vidriga, men information finns tillgänglig på Euromaidan Press på nätet. Det är alltså med dessa barbarer Ukraina förväntas "sluta fred". Finns det en större cynism någonstans just nu?

Under Bosnienkriget, då jag drev bokförlag som utgav ett antal böcker om krigets realiteter, fick jag höra att jag skulle "skydda barnen" genom att upphöra med verksamheten. Hur skyddar man barnen mot krigets realiteter? Alla - barn, tonåringar, vuxna - ser det varje dag. Det man måste göra är att berätta för barnen vad som pågår, och vem som är skyldig till krigets grymheter. Det är en rationell väg.

Varför dricker människan?

Foto: Astrid Nydahl

 

I Rogue River Journal. A winter alone, skriver John Daniel:

 

“This would have been a braver expedition if I´d left the wine and whiskey at home. I considered it, but not for long. It´s part of what I am, I rationalized. This is an experiment in solitude, not self-abnegation. “

Och så citerar han Samuel Johnson som fick frågan varför han drack, och som då svarade:

 

”To get rid of myself, to send myself away.”

Kerstin Söderholm: Vara mänska. I urval (utgiven av Pieter Claes och Elisa Veit (Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell förlag, Stockholm)

I den vackra lilla volymen med dikter och fragment ur dagböcker inleder Anna Möller-Sibelius med bland annat följande ord:

 

”Söderholm hörde till en finländsk generation som hann uppleva inte bara en allmän sekularisering, normupplösning och estetisk omvälvning utan även två världskrig och ett inbördeskrig.”

 

Kerstin Söderholm levde åren 1897 till 1943. Hon är modernist på samma sätt som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling var det, men något rykte som för alltid etsades in i skandinaviskt litteraturmedvetande fick hon inte. 

 

Hon levde tillsammans med sin pappa och plågades sedan unga år av sjukdom, bland annat en lungsäcksinflammation. Hon upprätthöll ändå studier och gick på föreläsningar i litteratur- och konsthistoria vid Helsingfors universitet.

 

Anna Möller-Sibelius: 

”Söderholm skriver in död, ångest, hjärtsmärtor, sömnlöshet, trötthet, mardrömmar i sina texter – liksom elden, gnistan, glöden, ljuset, solskenet och lågorna.”

 

Detta märks omedelbart i dikterna. Sällan är de mänskligt/ fysiskt konkreta, snarare bygger de tanken på människor, också på kärleken, genom de eldfängda metaforerna. I det avseendet är hennes poesi både typisk för modernismen och för sin tidsmässiga kulturkrets. 

 

Jag brinner som en outsläcklig låga.

Jag brinner själv ner

och brinner av mig själv.

 

(Ur Eldvandring, 1926)

 

Andra sådana formuleringar finner man i dagböckerna, endast fragmentariskt och kort representerade i denna volym:

 

De starka mänskorna, de brinnande mänskorna! Min själ längtar att snudda vid dem som vid stärkande glöd.

 

(1920)

 

eller som här:

 

Kan jag älska ett brinnande hölje

en gestalt som förgår?

 

(1933)

 

Bokens kanske starkaste text är skriven 1941 och heter På sidan om ”Hangö-fronten”:

 

Alltjämt samma stillhet, avbruten endast av de dova skotten. Det var som att röra sig i en underlig dröm.

 

Söderholms diktsamlingar, hennes enda novellsamling och dagböckerna finns att läsa digitalt på litteraturbanken.se och på Svenska litteratursällskapets i Finland webplats; soderholm.sls.fi

En torsdag mellan tomhet och glädje

Lake District, England. Foto: Astrid Nydahl

Det finns dagar - och nätter - då det mesta är som en mycket dålig dröm. Så har det varit en tid. Det går att förklara. Jag tror att kriget är den starkaste faktorn, ty bilder från detta krig flimrar förbi och många fastnar i minnet och i mitt sätt att betrakta världen. Det blir inte lättare av att människor ironiserar över att "Putin framställs som den onde och Zelensky som den gode" - det är ju en grotesk föreställning eftersom det är Ryssland - Putinkretsens fascistiska diktatur och dess militära expansionslust - som ligger bakom det grymma kriget. Vad kan man kalla det om inte just ondska? Och varför skulle den som försvarar sig förlöjligas?

Hade jag följt med till Lake District hade jag fått se fantastiska naturscener. Men varken kropp eller själ hade orkat det.

Jag arbetar sedan två dagar på ett nytt manus, och det är inte krigsdagboken. Mitt nya manus ska fungera innan jag sätter ord på dess innehåll. Men jag tror att den kommande hösten och vintern kan bli meningsfulla dagar om jag arbetar med det.

I dag är det torsdag. Mycket ligger obearbetat och skvalpar, men det är inte av gripbar materia. 

När jag i går skojade med två unga arabiska kvinnor som försökte gå in i vår bil - de hade en likadan som stod bredvid - ledde det till några riktiga skratt. Att de var så öppna och vänliga kan nog delvis förklaras med att inga män fanns med dem.

Utsikt över Derwent Water, Lake District. Titta ner på de pyttesmå båtarna, så förstår du hur högt upp fotografen står. Foto: Astrid Nydahl

Cancer-dagboken

 

Nej, man kan förstås inte recensera en cancer-dagbok. Jag har inte för ett ögonblick tänkt göra det.

När jag läser Jenny Diskis sista bok så ser jag att den, förutom dagboken (som i själva verket är essäer publicerade i London Review of Books) också innehåller en fantastisk berättelse om hennes liv med Doris Lessing.

Boken har fyra avdelningar: Diagnosis, som är en inledning, och den följs av de tre längre berättelserna Doris and Me, Chemo and me samt avslutningsvis Spray it Silver.

Jenny Diski fick sin diagnos 2014. Hon hade drabbats av en dödlig cancer, den skulle inte gå att operera. Då började hon skriva sina märkvärdiga texter om livet i cancervården och om allt det som fanns runtom, i familjen, i offentligheten, i livet. Bokens intressantaste text är också den längsta. Över nästan hundra sidor skriver Diski om sina minnen av livet med Doris Lessing. Det kunde ha blivit en sentimental berättelse om hur den uppburna Lessing tar sig an olycksbarnet Jennifer. Men Diski är inte en sentimental människa. Hon har tjock hud och en humor som helt överensstämmer med den; svart, grov, drabbande. När Doris Lessing, tillika Nobelpristagare i litteratur, avled 2013, 94 år gammal, hade hon och Diski känt varandra i femtio år.

Vill man få en inblick i hur en vild tonåring på flykt från sina föräldrar hittar "hem" hos en annan människa, blir mamma och så småningom själv författare, är detta en av de mest gripande berättelser jag kan tänka mig. Inte sentimental, som sagt, men med starka känsloladdningar i all sin konkreta återgivning av verkliga liv: 

"As with my cancer diagnosis, it´s hard to avoid thundering clichés when writing about the start of my relationship with Doris, and hard not to make it sound either Dickensian or uncannely close to the fairy tales we have in the back of our minds. 'It´s like something out of a fairy story' was a phrase people often said to me when learned how I got to live with Doris."

Inte för att romantisera ett sådant liv, utan för att berätta hur det verkligen var, tycks Jenny Diski ha tagit sig an Lessings gärning samtidigt som hon i cancerns våld också berättar om alla förändringar, plågsamma undersökningar, behandlingar och om hur det bara kan sluta.