Trevlig midsommar önskar jag er alla

Landön. Foto: Astrid Nydahl

Jag har i mitt vuxenliv varit av den åsikten att man verkligen ska fira midsommarafton. När barnen var små firade vi alltid med vänner och familj i trädgården, också när det regnade och vi fick huka under diverse tältanordningar. Jag har, sedan de blev vuxna och barnbarnen kom, fortsatt på den linjen. Sedan länge firar vi hos barn och barnbarn till Astrid i Åhus. Vi sitter ner vid samma tid varje år, äter oss glada och mätta på sillen, potatisen, tillbehören och dricker därtill god öl och snaps. Likadant varje år. I ur och skur. Så vill jag att det ska vara och därmed är jag överens med alla de andra. Ingen beter sig illa. Alla är runda och goda och vi samtalar oss in i natten. Om det inte sker något här i bloggen under midsommardagen vet ni nu varför. Jag vilar mig frisk. Jag drömmer mig bort från blommorna under huvudkudden och vet att allt jag älskar och att alla de människor som betyder liv för mig finns kvar. Ingen anledning till panik alltså. Trevlig midsommar!

***

För er som vill ha mer att läsa denna långhelg bjuder jag här på några repriser om intressant litteratur:

Hur lever man om man inte vill vara en del av varuexplosionen och konsumismen? Utanför förstås, men vad det än gäller behöver man vägvisare för att fullt ut förstå. Själv har jag genom åren varit beroende – och stimulerad – av sådana som Cioran och Kertész, vid sidan av Simone Weil och de stora polska poeterna/essäisterna, som Adam Zagajewski och Czesław Miłosz. Men livet består inte i första hand av namngivna inspirationskällor i litteraturen utan först och främst av det resultatet av läsningen och tankarna blir.

Ulf I. Eriksson är sedan länge en vägvisare. En mycket speciell sådan. Inför de skilda vägarna framstår han som en av få visa. Han går till bestämda delar av litteraturen och filosofin för att hämta det vi i brist på bättre kunde kalla energi och inspiration.

I nya boken På intet stå  handlar det om Nietzsche, Vilhelm Ekelund, de sufiska diktarna, Eric Hermelin, Emilia Fogelklou, en del andra och i en mycket lång, säregen essä, Jesus från Nasaret.

Redan inledningsvis säger Eriksson att han skriver om ”olydnadens och ohörsamhetens möjligheter”. Hans väg är radikalt annorlunda än utanförståendets, den handlar också om att ”se till att inte komma ifråga, i det offentligt-produktiva och representativa” och att ”avstå jag och talan till förmån för sin absolut onyttiga lösdrivarexistens.”

Uppfostrad och präglad i vänstern som jag själv är, där motstånd beskrevs som ständig ”kamp” för bestämda mål, kortsiktiga, på vägen mot det paradisiskt socialistiska, blir jag så tacksam över att läsa Erikssons bestämda uppfattning att det är flykten som är att föredra, eftersom ”flykt är motstånd”. Man bör bli och vara ”den paria du är”.

Vår situation är den värsta tänkbara. Konsumismen i den ”utvecklade” kapitalismen är en katastrof, inte bara på det personliga planet, utan också i en större civilisatorisk mening, vår planet har gjorts ”sjuk av den ekonomiska-politiska maktens herrar och förbrytare: rikedomsförbrytarna”.

Mot dessa ställer Eriksson den här bokens män och kvinnor, de som här står för annat och större, ”De är inga dekadenta gourmet-andar och ingår inte i några offentliga, skådespelsartade, självbekräftande kulturcenakel.”

Efter en inledning som den jag här beskrivit förstår var och en att Ulf I. Eriksson inte sitter och tjattrar i några tv-soffor, nej inte ens deltar i ”debatten” på våra alltmer nöjesfältslika kultursidor. Ulf I Eriksson publicerar sig i små kulturtidskrifter – flera av texterna har den bakgrunden – och i de få egna böckerna.

När han läser Arthur Rimbaud ”framstår dagens kultur av civiliserade mindre måttlösheter och enfaldigt självupptagen uppbyggelse och lekfullhet som en virtuosernas veritabla karaokemarknad – medan livsmöjligheten bor i avskildhet/tystnad…”

Det är kanske just den kombinationen som upprepade gånger lyfts fram av Eriksson. Ensamheten, avskildheten, tystnaden och den medvetna viljan att stå bortom och utanför är Erikssons bild av det som möjligen kunde utgöra skillnaden.

Det finns nu ingen anledning för mig att gå igenom hans texter och citera sönder dem. Ovan skrivna är möjligen bara mitt eget försök att hålla fast boken efter läsningen. Ty det är ingen avslutad läsning. Ulf I. Erikssons böcker har den tyngd och det allvar som krävs för ständiga återkomster, omläsningar.

***

”Bröd, hus, salt, Gud – en familj av elementära enstaviga ord” (Zagajewski)

 

Adam Zagajewski är kanske Polens nu levande störste poet. Han nämns ofta i Nobelprissammanhang, och finge han utmärkelsen skulle han vara värd den i lika hög grad som Czesław Miłosz (fick det 1980) och Wisława Szymborska (fick det 1996). Zagajewski är, som en gång de båda, en mycket polsk poet som ändå bär på ett allmänmänskligt medvetande i sin diktning.

Adam Zagajewski är också en framstående essäist. Vi har sedan länge haft hans två samlingar Solidaritet och ensamhet (1988) och Två städer (1991) i fina översättningar av Anders Bodegård (och den första i samarbete med Martin von Zweigbergk).

Tack och lov utges nu på svenska samlingen I andras skönhet, som i original utkom 1998. I en vackert formgiven volym översatt av Anders Bodegård kan vi här följa Zagajewskis tankar och anteckningar utifrån staden Kraków, vägen från ungdomligt uppvaknade i den hårda partidiktaturen Polen, över musiken och litteraturen fram till ett vuxenliv i exil, med stark medvetenhet om poesins kraft och inflytande. 

När boken utkom på engelska, Another Beauty, år 2000 hade Susan Sontag skrivit ett intressant förord, i vilket hon påpekade:

”To describe oneself as young is to face that one is no longer young. And a pity acknowledgement that the debilities of age approach, with death in their train, is one of many observations that cut short a story from Zagajewski´s past. Telling the stories discontinuously, as glimpses, secures several good results. It keeps the prose dense, quick.”

Det är just det man snabbt lär sig tycka om hos Zagajewski; han skriver på det enda sätt som är rimligt för poeten; fragmentariskt, med snabba scenbyten, glimtvis, som sammantagna ger en bild av ämnet för texterna.

I den nya essäsamlingen tar han sin utgångspunkt i konkreta gatuadresser, i miljöer han minns från barndomen. Han talar om vilka hans förluster har varit, de som manifesteras både som stadsminnen och individer. Han säger att han i barndomen förlorade ”två fosterland”, det ena var staden där han föddes, det andra var, i och med sovjetstyret, ”den lätta och liksom naturliga tillgången till den självklara allmänna sanningen”. Sakta, också som ett flygfoto, närmar han sig det Kraków han kom till som ung. Och han lär sig att han måste skaffa ett tredje fosterland, det som skulle vara fantasins plats, och i hans konkreta fall blev det poesin, ”fältet för mitt sökande”.

I de fragment som strös ut i berättelsen kan man bekanta sig med poetens tankar. De kan handla om litteratur – till exempel varför deckare är så trist läsning – men också om drömmar och omgivningens levande varelser, som katter, dessa djur som gudalikt tar emot smekningar men aldrig återgäldar dem.

Skulle jag välja något av människoporträtten blir det gärna det han ger oss om Wiktor Woroszylski i Warszawa. Han var under de betydelsefulla åren på 1970-talet en kulturens och den fria andens kämpe mot diktaturen. Han utgav en litterär tidskrift, den första seriösa säger Zagajewski, Zapis, i vilken han uppmuntrade de yngre författarna. Men detta är ju inte hela sanningen. Och jag ser hur mycket sorg det finns bakom orden när Zagajewski berättar om vem Woroszylski varit som ung.

”Och just denne sällsamme man hade i sin ungdom tillhört de mest inbitna bekännarna av samma system som han sedan kom att hata och bekämpa. Han hade varit en av de unga arga poeter som partiet nyttjat som ett koppel jakthundar till att angripa de äldre författarna, som anklagades för bristande marxistiskt nit, för att vara reaktionära.”

För varje människa som delar den erfarenheten är varje kommande dag en uppmaning att lära sig läxan. Och det är aldrig för sent att lära av Adam Zagajewski, med all den uppfordrande moraliska och politiska ryggrad han uppvisar i sitt författarskap.  Man kunde börja med att sätta upp några av hans ord på anslagstavlan vid arbetsbordet:

”En kort stunds frihet – genast får du lust att skänka den till någon som står högre än du.”

Midsommarafton närmar sig... jag drar mig undan allt vad politik heter, för den här gången

Foto: Astrid Nydahl

Jag önskar er alla en någorlunda fin midsommarhelg, trots kyla och regn, med följande text:

Varje dag förlorar sig i evigheten. Ingen kan leva med den insikten.  Istället för att göra det finner man en livsstrategi som bortser ifrån det som ännu inte kommit och det som förlorats. Inte en enda dag framåt är det möjligt att tänka sig mer än som ren abstraktion. Inte en enda dag bakåt, utan att man sätter ord på vad den dagen innehöll av samtal, ögonkast, yrsel, välbefinnande, musik, litteratur, väderlek eller kanske rentav något som i väsentlig mening skilde den från andra dagar. 

Jag vaknar och tittar på väckarklockan och undrar vad som står på. Den ena sekunden avlöser den andra innan jag förstår och sträcker ut handen för att stänga klockan, men den elektroniska signalen har redan fått mig stressad. När jag stiger upp för att ta min insulinspruta sjunker jag ner i det som ska bli morgonens egen ritual, jag sätter sprutan i magen, jag dricker vatten till tabletten och kokar mitt ägg. Jag avslutade för många år sedan prenumerationer på morgontidningarna, och tar som alltid fram TLS istället. Där hejdas flödet av dagar i ett slags eftertanke. Är det för att jag inte lever i det land där den skrivs och trycks som jag reagerar så? Är det för att jag inte förmår uppfatta de subtilaste nyanser som jag läser med ett slags nyfikenhet och intresse? 

På resor runtom i världen har tanken slagit mig, att jag trivs allra bäst i länder där jag inte ens kan knäcka alfabetet, där bokstäverna på skyltar och i tidningar och tidskrifter tillhör ett annat alfabet. Där undkommer jag åsiktspaketens terror, där slipper jag också konsumismens ständiga flod av erbjudanden. Livsstilsindustrin når mig inte med sin kletiga intimitet. Jag kan sitta i en gränd med min anteckningsbok, på ett café eller en restaurang, sakta dricka av det jag beställt in, skriva lite, kanske krafsa ner en idé till något som ska bli av när jag återvänt hem, eller så tecknar jag av det jag ser: husfasader, en skjorta som hänger på tork på en balkong, tecknar och drömmer, bortom och utanför det språk som talas och skrivs och läses just där jag råkar befinna mig. Varje dag förlorar sig i evigheten. Jag anstränger mig för att orka leva med den insikten. 

(ur min bok Solitär i nyspråkets tid)

Ungerska muren, skrivandet, hemorten och friheten

Foto: Astrid Nydahl

Adorno upptar fortsatt mina tankar. Ur hans Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) plockar jag idag bara en liten bit ur ett längre avsnitt:

"För den som inte längre har någon hemort blir kanske själva skrivandet ett boende. Och då producerar han, liksom en gång i familjen, oundvikligen också avfall och skräp."

Hemorten är grunden för allt. Denna sommar har jag tänkt försöka ta mig till några platser i Malmö med buss för att betrakta dem som just det förflutnas hemorter. Det är ett vanskligt företag. Antingen slungas man tillbaka ner i de tjocka lagren av minnen eller så står man kall och likgiltig inför det man ser. Rasmusgatan vågar jag inte ens besöka. Där jag levde mina första sex år på jorden var den gatan en trygg hemort, idag är den en av Malmös farligaste. Med sommarkortet för buss och tåg skulle de kanske vara möjligt att se Lorensborg och Gamla väster. Om det genomförs borde det ge nytt syre till arbetet med min Malmöbok.

***

På tal om hemort noterar jag att Ungern ska bygga en mur vid gränsen mot Serbien. Det är en ödets ironi att just Ungern gör det, eftersom landet ofta var den enda seriösa och möjliga flyktvägen ut ur Sovjetväldet för människor som tröttnat på förtrycket. Från Ungern tog de sig, via livsfarliga övergångar, till Österrike där de kunde få skydd och möjligheter till ett liv i frihet. Då flydde människor ut ur Ungern, oavsett om de kom från Polen eller Rumänien. Idag försöker människor ta sig via Serbien och Kosova in i Ungern för att sedan resa vidare mot säkra asylländer som Sverige. De flesta gör just det. Ytterst få stannar i Ungern. Ska således också vi bygga en mur?

I vår närmast bakomliggande tid är det väl bara Israel som satsat på ett murprojekt. Jag har hela tiden känt ett starkt obehag inför den politiken, men förstår ju att det minskat antalet palestinska mordkommandon inne i Israel. Men man måste också dra sig till minnes Nordkoreanska murexperiment, som både låser människor inne och underlättar för den repressiva apparaten. Den ungerska planen ter sig därför mindre attraktiv.

Hur möta den stora flyktingvågen då? Jag tvivlar allt mer på att det finns en framkomlig EU-väg till lösningar. Vi kan bara helt stilla jämföra Sverige och Finland för konkreta besked.

Ungern har idag säkra anhängare hos högerkretsar som närmar sig det identitära. Det är ingen tillfällighet. Ungern har också allt mer närmat sig Putin-kretsen. Och jag antar att det stämmer väl överens med den ideologiska riktning som skissar på en framtida union mellan Europa och Ryssland. Å andra sidan tycker jag att den typen av "visioner" har en fördel i att de är så förbaskat lätta att vända sig bort ifrån. Vem vill leva under Moskvas järnhand? Möjligen den nya tidens "nationalister" som med sina identitära ideal, via Dugin tycker sig ha funnit Kamrat nummer ett i Putins Ryssland. Väl medveten om att vad jag skrev i samband med min bok Identitärt vill jag ändå ta tillfället i akt att påpeka att inget av det - särskilt inte Duginvägen till Putins terror - har någon sympati från mig. Rakt tvärtom. Och vem vill producera skräp och rövslickeri av politiska skäl?

Badbryggan, branden och Adornos ord

Åhusbryggan tisdag. Foto: Astrid Nydahl

När yngsta systern igår var på sjukhuset hade vi hand om de två andra. Vi tog oss bland annat till Åhusbryggan där flickorna köpte glass. Det var väldigt öde, för vinden mellan solstrålarna var inte särskilt varm.

Från bryggan kunde vi se hur branden på bilskroten tog fart och färgade himlen svart. Vi trodde det brann i småhusbebyggelsen i Åhus och fyra tonårsflickor var angelägna om att ringa brandkåren. När vi körde hem kunde vi konstatera att det var lastbilsskroten i Gälltofta som brann med tjock svart rök.

Dagen avsnitt ur Theodor W. Adornos Minima Moralia kommer här:

"Tanken att livet efter det här kriget skulle kunna återgå till 'normala' banor eller rentav kulturen kunna 'återuppbyggas' - som om inte en återuppbyggd kultur i sig vore oförenlig med begreppet - är idiotisk. Miljoner judar har mördats, och det skall nu ses som ett mellanspel och inte som den fullbordade katastrofen. Vad begär den här kulturen egentligen därutöver? Och även om lika många fått en frist: är det rimligt att föreställa sig att det som har hänt i Europa inte får några följder, att kvantiteten av offer inte kommer att slå över i en ny kvalitet, barbari, i samhället i samhället som helhet? Så länge spelet går vidare drag för drag är katastrofen bestående."

Fritid, projekt, sysselsättningar

Foto: Astrid Nydahl

Tisdagens text ur Theodor W. Adornos Minima Moralia (översättning av Lars Bjurman) får stå som en möjlighet till eftertanke, just nu när skolorna har sommarlov och de rastlöshetens tecken han talar om ger sig till känna kanske mer än annars. Låt mig bara påminna om att bokens underrubrik är: Reflexioner ur det stympade livet.

"Alla måste ha något för sig. Fritiden ropar på att bli urkramad till sista droppen. Den ska planeras, användas till diverse projekt, fyllas med besök på alla möjliga tillställningar eller om inte annat med möjligast snabba förflyttningar. Detta kastar sin skugga över det intellektuella arbetet. Det stökas undan med dåligt samvete, som vore tiden stulen från andra och viktigare, om än helt imaginära sysselsättningar."

Under måndagen var vi i centrum igen. Ett par ärenden skulle göras. Och på kuppen träffade jag en fin f.d. kollega från åren som frilansande kulturjournalist och kritiker. Han har, som jag själv, lämnat det sjunkande medieskeppet och försörjer sig nu inom vården. Väldigt få barn på stan. Ingen sommarlovshysteri. Kanske de också denna dag sökt sig till kusten. Cafésittningen lika behaglig som alltid. Går under tisdagen små sträckor vid Åhuskusten. Vilar med jämna mellanrum. Börjar dagen med att ta hand om två barnbarn. Allt kommer att bli bra.

Gången helg och ny vecka

Foto: Astrid Nydahl

Den gångna helgen har varit som en lång middags- och fikasittning. I fredags var vi inbjudna till våra husvärdar på en ytterst välsmakande fiskmiddag med gott vitt vin. Långa samtal om livets förgänglighet, minnen från före vår tid och berättelsen om byn och dess människor.

Lördagen blev en sommardag man sent glömmer med värme och glädje. Tack och lov hittade jag en ny vit Stetsonhatt i en av herrekiperingarna, så att jag kunde skydda mitt nu nästan helt hårlösa huvud, sedan min gamla fina Panamahatt upplösts i sina beståndsdelar. Att man ska vattenspraya sådana hattar visste jag förstås, men har helt försummat det. Sittning på café där en förtjusande ettåring ville samtala med mig och presentera sin mamma. Det är fantastiskt att möta så små barn som alldeles oblygt kastar sig ut i människohavet. Centrum lystes upp av magnifika körer och storband. Inte en enda dunkande rockmusiker i sikte. Bara fin och vacker musik på den årliga, internationella musikfestivalen. Att lilla Hörby hade ett jazzstorband av den kalibern visste jag inte. Nu vet jag.

Söndagen blev också några timmar i centrum, med cafésittning. Därefter en tur till Åhus där Astrid premiärbadade i ett kallt hav. Jag höll mig på torra land. Det var inte svårt alls.

Jag går in i den nya veckan med sju nya kapitelrubriker till Malmöboken. Hoppas orka skriva dem nu. Har haft ett tråkigt avbrott i arbetet när noll inspiration och lust lett till noll ord skrivna. Sakta tar vi oss fram fyra vanliga vardagar för att sedan fira midsommarafton med de familjemedlemmar som delar traditionen sedan länge. Vad vi annars bjuds denna nya vecka är ett oskrivet blad. Den gångna slutade med fyra skjutna på min födelseadress Rasmusgatan på Sevedsplan och en mördad person på Möllevången. Malmös kulturella rikedom blir en allt blodigare affär. Polisen talar om ökad temperatur på både Rosengård och Sevedsplan. De ligger som alltid långt efter de skjutglada gangstrarna.

***

Jag ska framöver bjuda er på några visdomsord från Theodor W. Adornos Minima Moralia, eftersom det är ett verk som betytt mer än de flesta för mig. Sedan 1991 har jag läst den åtskilliga gånger. Denna måndag börjar jag med följande Adorno-ord:

"Ödeläggelsen av de europeiska städerna verkställer bara, på samma sätt som arbets- och koncentrationslägren, den dom som den inneboende tekniska utvecklingen för längesen fällt över fenomenet hus. Idag blir de tillverkade för att kastas som tomma konservburkar."

Sju bannlysta författare i enpartistaten Polen

Helena Mniszkówna

Idag är det söndag. Om värme och sol driver oss utomhus kan vi alltid spara det digitalt läsvärda till ett annat tillfälle. Om regnen ankommit har vi dem tillgängliga med en gång. Söndagens bloggtext länkar er enkelt och snabbt till en sida som berättar om sju bannlysta författare i det av kommunistpartiet styrda Polen.

De sju är: Helena Mniszkówna, Zofia Kossak-Szcucka, Stefan "Wiech" Wiechecki, Tadeusz Dołęga-Mostowicz, Halina Borowikowa, Stanislaw Jerzy Lec och Czesław Miłosz.

Stefan "Wiech" Wiechecki samtalar med kusken.

Att hålla sig utomhus och avstå statstelevisionen

Foto: Astrid Nydahl

Fjäsket för kungahuset äcklar mig. På samma sätt som själva den ärvda makten och rikedomen alltid äcklar mig. Jag såg att Ulf Lundell kanske satte ord på både äcklet och vreden den rojalistiska renässansen skapar:

Jag ser Rapport som har inslag där man tror att dom ska ruska om mediebevakningen lite, men nej, det blir samma djävla knäfall även när dom ska ifrågasätta medias fursteslickande. Som sagt: Hur modernare var vi inte på 60-70-talen, och då tänker jag inte alls på maoism eller den galna vänstern, jag tänker på oss som folk i nationen Sverige. Varför har vi blivit såna här pantskallar? Eller, hur många därute är det, egentligen, som bryr sina stackars hjärtan, själar och hjärnor om det här ”prinsbröllopet”. Den är väl ungefär bara Croneman i DN som har talat rejält klarspråk. Rapport Kultur väljer att intervjua Svensk Gamtidnings chefsred som är väldigt nära orgasmen, en psykolog som kallar kungahuskritiker i dessa dagar för ”partycrashers” och så gulliga von Sydow, jag menar, vad är det här för skit? Var är Strindberg? Var är vi alla?

Detta spektakel försänker landet i ren dumhet. Dumheten äter svensken med både sked och hjärna när den sipprar ut ur statstelevisionens rutor. Och varje tidning, varje löpsedel handlar om ett kungabarn som ska ingå äktenskap. Kungahusens tid borde sedan länge vara förbi. Varje eftergift göder fjäsk, underdånighet och dumhet. En frisk nation skulle aldrig tillåta sig detta. Men Sverige gör. Dag ut och dag in.

Hela förmiddagen har jag hållit mig utomhus. Lyssnat till ett par av de riktigt duktiga storbanden som spelar i stadens centrum idag, liksom en rysk ungdomskör. En sådan festival - årligen återkommande - ger äkta glädje och gemenskap. Eftermiddagens fisk ska göras i ordning och sedan blir det havet. Trevlig helg önskar jag er alla.

Sommarrean snart slut, fem dagar återstår

SOMMARREA PÅ EN HANDFULL BÖCKER

Även om det ibland ter sig otroligt så går vi mot sommarens lätta och lediga dagar. Sommar är för mig synonymt med läsning. Både inomhus och utomhus kan man njuta av läsandet. Jag presenterar härmed min sommarrea som pågår fram till den 17 juni.

Samtliga böcker nedan säljs för 50:- styck. Enhetsportot för alla beställningar är 29:- och den som köper böcker för mer än 300:- slipper portokostnaden helt. Beställ med en rad till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com

Alltså: 50:- styck för följande böcker:

Politiska geografier från Bonn, Amsterdam, London,

Tripoli, Benghazi och Szcecin. Samtal om liv och litteratur

med tre danska författare.

Inre frihet är en dagboksliknande samling texter om

högt och lågt. Inspirerad av portugisen Miguel Torgas

bok med samma namn. Inre frihet utkom i skarven mellan 2007 och 2008. Jag vill lyfta fram den som ett exempel på litteratur jag helst skriver. Den är förankrad i vardagen men ger sig iväg ut i politikens, litteraturens, musikens och filosofins trakter. Drömlandskap blandas med hårdfakta. Skönhetsupplevelser med erotik. Den ensamma människan träder fram i kött och blod. Som alltid ingår hon i ett sammanhang, en familj eller en krets av själsfränder. 

I den kretsen kan Bach och Montaigne samverka. Nuet sträcker sig lika långt framåt som bakåt.

Stormar och vilopunkter innehåller bland annat det

stora reportaget Tortyr i sommarlandet Sverige om ett 

grovt brott i Kristianstad, samt

essäer om H.C. Andersen, Amos Oz, Pentti Saarikoski

och en rad andra, samt texter om islamism och terror.

Den tysta zonen är min första bok på temat tystnad och frihet 

från konsumtionskulturens oljud och kränkningar.

Förensligandet är en uppföljare på samma

tema som Den tysta zonen.

Ett mindre urval av mina dikter på nio språk: svenska, danska, engelska, albanska, vitryska, franska, portugisiska, ungerska och polska. 
Bland översättarna finns några av språkens främsta diktare. 

En bok om det som kallades "den arabiska våren" och

de omfattande övergreppen och inbördeskrigen i

dess spår. Också en bok om islams anspråk i vår del av världen,

där allt större hänsyn tas till imamerna och deras

maktutövning. Lars Vilks skrev om boken:

”Vad som håller samman texterna är hans islamkritik. Nydahl har fått känna av följderna av att en sådan kritik mycket lätt övergår i uttalade misstankar om främlingsfientlighet. Författaren insisterar heroiskt på att det utan vidare skall vara motiverat och legitimt att bedriva religionskritik. Och hans ”fall” är komplicerat eftersom han vägrar att ingå i några bestämda sammanhang. Vad som har blivit följden av detta kan nog sammanfattas med ”Alle gegen Nydahl”, solitären som, ständigt skrivande, blir en obekväm röst. Nå, i vår tid, löser man sådana problem med ett enkelt alexanderhugg och alltså Nydahl ut i kylan. Naturligtvis hjälper det inte att han i sin nya bok förklarar sig, diskuterar definitioner av t ex fascism och rasism. Visserligen ger han sin röst åt en egentligen inte särskilt uppseendeväckande ståndpunkt: Islam har inte moderniserats och blir därför en form av ideologi som bör analyseras med omsorg, både vad gäller dess teser och dess konkreta framfart.”

 

Innehåller bland annat den längre texten Den sällsamma resan

mellan Tel Aviv och Ramallah, samt anteckningar från

Libyenkriget 2011.

Två av texterna – de två långa – handlar om den israeliska och arabiska miljö jag rest i och berättar om politiska, religiösa och kulturella processer inom länderna och mellan dem. Den första texten, geografiskt placerad i Israel och på Västbanken, skrevs till stor del under Gazakriget men rör sig både långt bakåt och framåt i tiden. Den andra är en utvidgad dagbok från den så kallade ”arabiska våren” utifrån det libyska exemplet, och spänner i tid från de första dagarnas protester i Benghazi, över NATO-ingripandet, fram till mordet på Kaddafi i Sirte. 

Essäer om allt från de tyska skyttegravarnas ideologer på 1930- och 1940-talen, till en samling författarporträtt från andra sidan Berlinmuren. Essän Det totalitäras frestelse handlar bl.a. om E.M. Cioran. På temat psykisk svaghet och sjukdom diskuteras bland annat en vägran att vara en perfekt människa.

Alfons (skulle ha blivit) 13 år idag

Idag skulle han ha blivit tonåring, Alfons. Mitt barnbarn Alfons fattas i familjen sedan neuroblastomen tog honom. Våra tankar går idag till hans föräldrar och tre fantastiska systrar, som alla håller minnet av Alfons levande.

Det jag ger honom är oftast en dikt. Idag på trettonårsdagen denna:

 Salvatore Quasimodo

Och plötsligt är det afton

Var och en står ensam på jordens hjärta

genomborrad av  en solstråle -

och plötsligt är det afton.

(tolkning: Arne Lundgren)

Vad är framtiden och i vilka perspektiv

Birmingham runt år 1900.

Under de år jag ägnade mig åt Birmingham och Black Country slogs jag ofta av vilken kort epok allt det som handlade om industrialismens framväxt och modernitetens övertagande egentligen utgjorde. I en människas liv är det förstås lång tid. 250 år? Kanske något sådant. Men om man ser det i ett helt annat perspektiv så är det mest en flugskit i historieböckerna.

De bilder jag botaniserat i visar förstås ett annat folk. Det som senare skulle bli en oändligt svårbegriplig blandning av Asien, Afrika och Europa i samma stad hade man förstås inte med den tidens perspektiv ens kunnat ana. Fattigdomen kan man nästan ta på om man betraktar en bild av industrialismens barn på en bakgård i Birmingham. De är oändligt fattiga. Smutsen har bildat ett eget lager ovanpå hud och kläder.

När jag idag böjde mig ner över en av tiggarkvinnorna och gav henne en slant - ja, det är det gnagande samvetet, oförmågan att vända bort blicken eller att politiskt motivera - såg jag just ett sådant barn. Här är fattigdomen så djupgående att den faktiskt har hållit kvar människor i okunskap och ett liv bortom varje form av värdighet. Allt jag läser i ämnet säger mig att de flesta av dessa tiggare är analfabeter. Som barnen i Birminghams tidiga industrikvarter.

Vad har hänt sedan dess, vad är vår framtid sedd med deras ögon? Jag ser ut över Europa. Jag läser det mesta jag kommer över. Ingenstans, inte ens i informationsbladet vi fick från försvarsmakten i brevlådan idag, ser jag några ljusa tecken. Den rikedom som finns fördelas mellan redan rika och deras politiska instrumentmakare. Den politiska klassen växer sig inte bara större, den tillskansar sig också rikedomar bortom all rimlighet. Och parallellt med det skeendet ser vi fattigdomen, nöden, hemlösheten, vilsevandringen tillta... Jag finner varken ord eller metod att hantera det.

I förra bloggposten finns en länk till Ervin Rosenbergs artikel i Svenskan idag. Den handlar om situationen i Ungern. Av den kan man möjligen lära att de politiska frasmakarnas löften inte är att lita på och att vägen de väljer varken är framkomlig eller leder till något bättre.

Höger, vänster och hönster

Foto: Astrid Nydahl

För sju år sedan fick jag en mycket intressant bok av min vän Ervin. Den heter Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion och är skriven av Norberto Bobbio.

Nu tar jag fram den igen. Väldigt mycket har hänt dessa sju år. Både i Sverige och i Europa i stort. Bobbio var en mycket respekterad italiensk intellektuell, född 1909. Han dog 2004. Jag ser att boken är i högsta grad relevant för situationen idag, som i allt högre grad präglas av olika typer av rörelser och partier som utifrån olika aspekter angriper den rådande ordningen. Vi ser både vad man skulle ha kunnat kalla vänster- och högerrörelser. De grekiska och ungerska exemplen är kanske de tydligaste, men samma mönster ser man också i andra länder, inte minst i vårt eget.

Jobbik jobbar på gatan.

Hur avgöra vad som är vänster, vad som är höger och vad som blott är hönster? Jag tror inte att begreppen fungerar särskilt bra längre. Bobbio skriver att dessa antitetiska termer i mer än två århundraden har använts för att beteckna olika ideologiska inriktningar och visat hur tankens och den politiska handlingens konfliktfyllda värld kan beskrivas. Han kallar begreppen för "de stora dikotomierna". Varför är det så att alltfler vill skrota vänster- och högerbegreppen? Bobbio skriver:

"Grunden för och ursprunget till de första misstankarna om att distinktionen har försvunnit, eller åtminstone att dess deskriptiva förmåga har avtagit, skulle vara ideologiernas så kallade kris."

Bobbio godtar inte det. Han säger att "ideologiernas träd alltid är grönt". Han understryker att begreppen i själva verket markerar olika grupp- och klassintressen och att den inriktning man vill ge ett samhälle fäller avgörandet för huruvida man betraktar en vänster- eller en högergruppering.

Jag hade kunnat resonera länge kring dessa frågor. Jag betraktar dem i vissa avseenden som avgörande. Men då hönster-begreppet blivit så väsentligt menar jag att det kanske är viktigare idag att peka på hur de olika skolorna glider in i varandra, och hur det mesta i den politiska offentligheten tenderar att bli socialliberalt - i bästa fall. Det mesta som svensk socialdemokrati idag står för är hur som helst mycket svårt att betrakta som vänster. I samma mening är den gamla svenska högern idag förvandlad till en ny typ av socialdemokrati. Vänstern och högern har smält samma till ett hönster. Till synes är den oförmögen att hantera både de akuta, konkreta samhällsproblemen och därtill saknar den varje form av strategi för framtiden. Den som lyssnade till talen på den senaste socialdemokratiska partikongressen måste ha gråtit sig trött av alla de tomma fraserna, de till intet förpliktande utfästelserna ("De tomma fabrikslokalerna ska fyllas igen" hette det, liksom frasen "Vi ska bli bäst i världen" ekade så ofta att den tycktes mig vara en sandlåderitual).

De grupperingar som kallar sig nationellt sinnade eller rentav "regimkritiker" har hittills inte haft annat att erbjuda än en kompott av folkhemsretorik hämtad ur 1940-talets socialdemokrati och nya, till en början radikala och senare alltmer dämpade synpunkter på invandringen från muslimska länder. I delar av denna rörelse, till exempel bland de aktivister som uteslöts ur SD, såg vi den strömning som vill en euro-asiatisk union, där "Europa" (vad nu det är i detta sammanhang) och Ryssland skulle bli en stor och stark motvikt till USA. Denna strömning finns inte minst i identitära kretsar - ämnet har jag berört i min bok Identitärt - men tycks också finnas bland andra "nationellt sinnade", som Nordisk Ungdom.

Svensk riksdagspolitik illustrerad av Miljöpartiets Åsa Romson som vägrar ta SD-ordförandens hand. Hon råkar vara vårt lands vice statsminister och följer inte riksdagens vedertagna regler och traditioner. Också här läggs grunden för framtidens våldsamma konfrontationer.

Utanför Sverige ser vi allt fler gaturörelser. De är militanta både i sin retorik och i sitt uppförande. Deras motsvarighet här hemma, Svenskarnas parti, har insett fakta och avskaffat sig själva. Kvar har vi en gammal kärna av nationalsocialister. Dessa skulle inte tas på minsta allvar om inte mainstream-tidningar som Dagens Nyheter och så kallat "alternativa medier" som Nya Tider gav dem uppmärksamhet. Så ser mediaspelet ut. Det vet man om man levt ett långt yrkesliv i mediernas värld. Icke desto mindre är det bedrövligt, på en nivå som inte skulle ha funnits utanför politikens värld.

AFA jobbar alltid på gatan.

Vad har vi på vänsterkanten? Vi har populister och frasmakare av typen "Vi betalar inte!" (Dario Fo) i Grekland i form av Syriza, vi har förtvivlans människomassor som stormar fram i södra Italien där båtflyktingarna anländer. Vi har olika typer av islamkritiska partier, i Holland, Tyskland och andra europeiska länder, partier som är enfrågerörelser i den meningen att de, som Geert Wilders, helst diskuterar islam och islamism. Sverigedemokraterna här hemma talar alltmer sällan om den saken och tycks helt inriktade på andra politiska spörsmål utifrån vilka de tror sig kunna skapa en koalition vid nästa riksdagsval. Vi har i många europeiska länder "antifascistiska" rörelser som gärna och ofta deltar i gatuslagsmål och våld mot enskilda politiker. Jag är inte den förste som säger att deras metoder är mycket lika den traditionella fascismens. Trots detta vill jag understryka att det alltid finns en viktig skillnad mellan parlamentariska grupperingar och de våldsamma gaturörelserna.

Men på det stora hela har jag svårt att se skillnad på vänster och höger idag. Verklig skillnad i program, arbetsmetoder, konkreta kortsiktiga lösningar och arbete i de parlamentariska församlingarna. Ändå misstänker jag att Bobbio hade rätt när han skrev att det är "en falsk föreställning" att tro att denna motsättning "inte längre existerar". Det kan den mycket väl göra. Så pass ödmjuk är jag, även om jag alltmer lutar åt hönster-konceptet. Men för att upptäcka motsättningen mellan vänster och höger krävs numera inte bara tillgång till konkreta partiprogram utan också rejäla förstoringsglas vid granskningen av texterna. Helt lätta är de inte att få syn på.

Ervin Rosenberg skriver för övrigt mycket intressant i Svenska Dagbladet idag (11/6) om situationen i Ungern:

"Motståndare till den nya regimen och oberoende politiska tänkare har försökt definiera Orbáns skapelse: autokrati, maffiastat och fascistoid mutation är några av de bestämningar som föreslagits för att beskriva det sätt på vilket dagens Ungern styrs. En sak kan med säkerhet konstateras: vad vi har framför oss är en styrelseform som ger sken av att vara en demokrati – den har ju inte avskaffat maktfördelningen, det finns politiska partier och parlament, politiska motståndare sätts inte i fängelse (även om försök har förekommit i den riktningen), det hålls val, åsikter framförs fritt och så vidare. I verklig­heten fungerar staten, förvaltningen, institutioner som i princip borde vara oberoende av den exekutiva makten och utöva kontroll över den, kulturlivet med mera efter den feodala självhärskarprincipen: allt bestäms av ett enda parti, i själva verket av en enda man."

Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion (Atlas förlag, översättning av Ervin Rosenberg, introduktion av Anders Ehnmark).

Montaigne och fågelmatning

Jag började dagen ute vid Åhuskusten. Vid den fina sandstranden satte jag mig med Montaigne. Läste och kastade små brödbitar till de allra minsta.

Montaigne skriver i tredje bandet av esssayerna (kapitel 9): "Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest." Så är det ju. Det är bara det att vi så olika bedömer vilka som är de minsta och svagaste i den kategorin. I fågelvärlden ser jag de små. I mitt eget livs förtretligheter tycks jag själv betrakta som stora, de som andra ser som små.

Montaigne igen:

"... en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är."

Eftersom jag fått någon sorts ryggskott vet jag hur jag ska kategorisera det. I omvärldens ögon är det en struntsak, men för mig är det just nu ett stort problem. Man får ju då gärna instämma i vad Montaigne skriver bara några rader längre fram: "Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."

Samtliga bilder: Astrid Nydahl. Citaten från Montaigne är hämtade ur den senaste upplagan, översatt av Jan Stolpe och utgiven av Atlantis förlag.