Barnbarnens betyg.

Spridda röster vid matbordet. Inför åsynen av traditionell julmat utbrister Alma: "Va, är det jul fortfarande, då ska jag inte äta något". Vera lilla packar upp sin julklapp från oss, tre pedagogiska förskoleböcker med pennor. Hennes reaktion: "Babygrejor alltså, bara babygrejor". När minsta flickan Lykke ska öppna sitt säger Vera "Det är säkert bara babygrejor till dig också". Så småningom upplöses spänningen och de finner sig tillrätta med A:s barnbarn som är äldre och till slut hamnar i soffan med böckerna, läsande. Vera vill bara höra mer och mer. När hon åker hem lovprisar hon den fina julklappen. Allt prat om babygrejor är glömt.

Idag går allt i repris. Söner, döttrar, barnbarn. Julbord, var sin julklapp, glass och kaffe efteråt, samtal och ett brinnande ljus i snödrivan.

Imorgon ska jag försöka hitta vardagen igen. Den lunkande, rutinpräglade, enkla och tysta.

Snart måste vi lära oss skriva 2011. Bara vi inte tror att det blir bättre.

Med julen upp i halsen går vi in i de två vardagar som här blir de verkliga festdagarna. Våra barnbarn kommer i två omgångar för att få sin beskärda del av morfar/farfar och mormor. Det är en stor glädje att ta emot dem, sedan deras föräldrar försökt hitta små rutor till sina bilar nere i Arafats hörna där traktorverkstaden plogat undan idag. Vårt eget hem är inbäddat i vita drivor. De senaste kvällarna har stearinljusen brunnit ända fram till morgonen i sina lyktor. Det är mycket vackert, det är vilsamt och stilla. För att påminna mest mig själv om det som finns utanför går jag tillbaka och läser ur Galärdagbok av Imre Kértesz. Så här skrev han:

Men en sak är säker: i jämförelse med den borgerliga utgör varje diktatorisk, autarktisk styrelseform liksom varje form av massherravälde en regression in i puberteten, in i urmänniskotillståndet.

När du är död, njut av tystnaden.

... att i denna kollektiva värld förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska...

Massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp.

Stillsam tillfredställelse över att jag är en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.

(översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

Praça do Comércio. En annan tid.

Av en god vän i den portugisiska sfären fick jag detta gamla vykort som julhälsning. Det visar Praça do Comércio (Terreiro do Paço) i en annan tid. Jag sjunker in i bilden och föreställer mig att en av de personer som korsar torget till fots kan vara Fernando Pessoa. Bilden är tagen ungefär från den plats där anrika Martinho da Arcada ligger. Pessoa satt där dagligen, åt och drack, spelade schack eller skrev. Inga bilar syns till. Ute på floden Tejo ser vi en handfull fartyg. Inget av den stress och hets som idag utmärker platsen tycks ha funnits då.

Idag är det juldagen. Vilan fortsätter. Läsningen och den vackra musiken av Manuel de Tavares från 1600-talet. På återhörande.

GOD JUL ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE.

2010 går mot sitt slut. Det har varit ett turbulent år, både i privatlivet och i det som omger mig. Politiskt sett vet alla vad som hänt. Det som förundrat mig mest är att de verkliga problemen (sociala, kulturell och politiska) ofta betraktas som underordnade de symptom som uppvisas. Inte ens en självmordsbombare i Stockholms centrum kan riktigt övertyga landets intellektuella om vad problemet består av. De flesta kommentarer och artiklar som skrevs betraktade den militanta och väpnade islamismen som ett psykologiskt problem.

Året började för mig med att jag för all framtid lämnade svensk press. Därmed satte jag punkt för det som varit min försörjning i 35 år. Jag lämnade också de tidskrifter som jag skrivit i under senare år. Min nya bok, Långsamhetens nej, utkom den 1 november. Livet började sakta, sakta söka sig nya vägar framåt. Hälsoproblemen fortsatte och efter månader av undersökningar, tester och behandlingar kom jag in i december relativt frisk och välmående.

Någon vecka före valet i september stängde jag min blogg. Det gjorde jag därför att de politiska propagandisterna förvandlade bloggen till ett slagfält. Istället för att driva egna bloggar eller hemsidor levde de sina liv hos mig. När jag öppnade den på nytt den 20 september hade jag bestämt att nationalismen aldrig mer skulle få visa sig. Men det gjorde den, förstås. Och det har plågat mig att det ska vara så svårt att förstå att jag är anti-totalitär i alla avseenden.

Under 2011 kommer jag att fortsätta hålla kommentarfunktionen öppen, men varje försök att propagera för sd och den nationella rörelsen kommer jag att ta bort. Diskutera gärna sakfrågorna, alldeles oavsett vilka de är, men använd inte sociala, politiska och kulturella problem som ett skäl för partipropaganda.

Inför det nya året vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.

Så här ser det ut vid infarten till min by, 23 december klockan 13.00.
Bilden kommer från Kristianstadsbladets artikel om snöläget.

Avslutningsvis vill jag tacka alla mina läsare för det gångna året. Jag har haft ovanligt många besökare under hela året, men flest var det förstås före och efter valet (vilket är så komiskt eftersom jag inte ens går och röstar). Tack också till alla er som kommenterar och diskuterat. Jag kommer förmodligen att ta några fridagar, men alltid vara redo att här publicera egna texter och kommentera det världsliga skeendet.

AVSLUTNINGSVIS VILL JAG ÖNSKA ER ALLA ETT GOTT 2011.

Ur Den engelska flaggan av Imre Kertész.

... något av en parlamentsstenograf av det gamla snittet som blivit kvarglömd i en tid då parlamentet sedan länge inte var ett parlament och stenografin inte längre stenografi, i en tid av färdiga texter, konfektionerade texter, prefabricerade, i förväg smälta och in i minsta detalj censurerade katastroftexter...

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

Adam Zagajewski om solidaritet och ensamhet.

Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver för att vittna kan kanske ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats.

Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).

Foto: Rossella Ianonne.

20 december 2010.

Foto: A. Nydahl, Tosteberga hamn.

Det är måndag, förstås. Och det är en intensiv vecka som börjar. Mitt barnbarn Rakel blir tonåring idag. Hon är mitt första barnbarn, äldst i skaran om tio.

Imorgon tar min dotter Catarina sin undersköterskeexamen.

På brevlådan hade jag i morse hängt årets julhälsning till brevbäraren, efter det tog jag en promenad till grannen med julblommor. En mjukstart på den fina och vilsamma julhelgen (nåja, från och med eftermiddagen den 27:e blir det full rulle i två dygn i huset).

Om fjorton dagar är vi inne på det nya året, då några av vännerna fyller sjuttio. En av dem blir 60, själv släpar jag efter och går bara in på det 59:e. I min krets finns det mest 65-åringar. En fyllde dock åttio i år och en annan blir sjuttio 2011. Man påminns ofta om förgängligheten, inte minst när man står vid barnbarnsgraven i Tollarp.

Dagens 13-åring Rakel, här i Wales, sommaren 2010.
Foto: A. Nydahl

Denna måndag ska jag glädja mig åt tonåringen! Och imorgon ska jag glädja mig åt sköterskan (som utifrån sin egen erfarenhet kommer att göra ett bra jobb i vården, hon som så länge och väl vårdade cancersjuke Alfons, ända fram till slutet).

Ur Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész.

Det visade sig att jag inte skriver för att finna lycka, det visade sig, tvärtom, att jag med mitt skrivande söker smärtan, den mest genomträngande, den närapå outhärdliga smärtan..

Översättning av Ervin Rosenberg, bild av A. Nydahl.

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats

Ismaïl Kadaré: Drömmarnas palats (Tirana 1981, fransk översättning 1990, Albert Bonniers förlag 1992, i svensk översättning från franskan av Agneta Westerdahl).

Ismaïl Kadaré hukade ett långt liv. Född 1936 var han inte ens tio år gammal när kommunistpartiet grep makten i Albanien. Han skyddades av två saker: sitt eget skarpa intellekt och Enver Hoxhas goda öga. Trots att han aldrig skrev en enda öppet kritisk bok under diktaturen smög han in den i historiska allegorier, som inte sällan utspelade sig då det ottomanska väldet lagt allt albanskt territorium under sig. Han försökte, alldeles före regimens fall, få Enver Hoxhas efterträdare Ramiz Alia att lyssna. Reformer skulle förändra allt. Men det var som att vädja till en man som visste att hans tid var förbi. När ungdomar klättrade över murarna till utländska ambassader i Tirana var det bara en fråga om dagar eller veckor.

Under Albanska Arbetets Partis tid vid makten var det få människor som var välkomna till Albanien. Fram till tiden för den stora polemiken mellan Sovjetunionen och Kina var Albanien lierat med Moskva, men satte sig hela tiden på tvären mot varje försök från sovjetisk sida att kolonisera landet. Efter polemiken och brytningen med Sovjet blev Albanien en nära lierad med Kinas kommunistiska parti. Även om Enver Hoxha skrev dagböcker om de märkliga kineserna och deras allt märkliga steg höll man fasaden fram till 1978. När de sista kinesiska rådgivarna i industrin lämnat Rinas flygplats stod albanerna i princip ensamma. De hade några desperata förbindelser med cubanerna och vietnameserna, men ingen av dessa kunde förstås bistå landets ekonomiska huvudnäringar. Krisen var inte synlig men det skulle bara ta några år innan industrin började hosta och dö. Kollektivjordbruken kom efter och femårsplanen såg alltmer ut som ett skämt. Kadaré fortsatte att ge ut sina böcker. Kanske kunde man så här efteråt säga att

Drömmarnas palats var den perfekta svanesången i litteraturens spegelbild av en regim på fall. I romanen, också den mot en fond av ottomanskt styre, finns det ett ställe där medborgarnas drömmar registreras och analyseras. Sultanen skulle inte låta någon slippa undan. Jag tror inte att någon missförstod Kadaré; vad han berättade om var naturligtvis den albanska nationen under kommunistpartiets diktatur, och drömmarnas palats var ingenting annat än säkerhetstjänstens hus vid Skanderbeg-torget i Tirana. Sigurimi var inte sämre än rumänska Securitate på att förfölja, tortera och mörda. Kadaré kunde med sina historiska allegorier placera sig mitt i samtiden. Boken kom ut i Frankrike 1990, nitton år efter det albanska originalet. Den svenska översättningen hann inte ut förrän regimen fallit, 1992 såg den dagens ljus som ännu en länk i den långa kedja av svenska översättningar av hans verk som börjat med Den döda arméns general 1974.

Enver Hoxhas goda öga hade befästs av Den hårda vintern, romanen om lilleputt-nationen Albaniens kamp för att gå oskadd ur Sovjetunionens försök till underkuvande. En av huvudpersonerna i romanen är just partiledaren och statschefen Hoxha. Kadaré tolkar minsta blick och ansiktsdrag av honom. Han lär ha fått revidera den flera gånger innan den kunde publiceras, men det är ingen tvekan om att romanen skrev in Kadaré i ett sammanhang där varken Partiet eller dess koryféer behövde oroa sig, Kadaré var för övrigt själv en av elitens medlemmar. Att han kunde resa fritt i Europa var svårt att förklara, eftersom ingen annan fick det. Men hans ena fot i Paris skulle vid tiden för regimens fall bli ett permanent boende, som så småningom, när inbördeskrig, klanstrider och ekonomiskt haveri lagts till historien och Albanien återfått något slags grundläggande stabilitet, kunde leda till halvårsvis boende i födelselandet.

Kadaré föddes för övrigt i samma stad som diktatorn, Gjirokastër i södra Albanien.

När en ung, entusiastisk läsare från Sverige söker upp honom i Paris för att göra en intervju till Dagens Nyheter blir hon besviken. Kadaré kan inte förstå hennes entusiasm:

” Nu är han allergisk mot politik, säger han. Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn.
- Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av...
- Vad tror ni på nu då, frågar jag.- Ingenting.
Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva.
- Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt.
Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.”
Jag säger att jag är beviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv.
- Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.”

Intervjun i DN får mig att minnas resorna till Albanien mellan 1972 och 1979. Vi fick träffa nästan vem vi önskade. Det var bara en som alltid tackade nej till regimbeundrande européer på besök: Ismaïl Kadaré.

För att förstå Kadarés situation under diktaturen och i förhållande till diktatorn bör man läsa hans uppgörelse, både med Enver Hoxha personligen och med det kommunistiska partiet, Pasardhësi från 2003, självklart inte översatt till svenska. Den efterträdare som boktiteln syftar på var Mehmet Shehu som "självmördades" av Hoxha. Den finns däremot i en engelsk översättning, The Successor, utgiven 2005. Därtill bör man läsa den bok han skrev redan 1991 och som först kom ut på franska, Printemps Albanais. Inte heller den finns på svenska. På engelska heter den Albanian Spring. The Atonomy of Tyranny (1995).

Ur Galärdagbok av Imre Kertész.

Djupare sett intresserar sig människan inte för sin nästa. Egentligen är det bara verket som låter sig förmedlas.

*

Kloka kan vi bara vara inom vår begränsnings skrankor.

*

Allting är en högst tvivelaktig lek med ord!

*

Existensen är odräglig för människorna och de tar inte sitt liv det minsta på allvar.

*

Alltsedan upplysningstiden är tänkarna dummare - kanske beslutsammare, men dummare.

*

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av Astrid Nydahl

György Konrád: Antipolitik

György Konrád: Antipolitik ( 1984, Alba 1985 i översättning av Maria Ortman och Staffan Holmgren)
György Konrád: Från Europas navel ( 1990, Alba 1990 i översättning av Gabi Gleichmann)

"Jag har ryssarna att tacka för mitt liv; av all världens litteratur är det den ryska som har gjort starkast intryck på mig, och det är ryssarnas roll i Europa jag ser som det största frågetecknet för världsfreden. Det vore idiotiskt om vi försökte tänka på oss själva utan att tänka på dem. Om vi östeuropéer ska kunna befria oss från ryssarnas militära ockupation måste vi ockupera dem med våra idéer - någon annan utväg ser jag inte. Låt oss etablera ett fritt idéutbyte. Sen får vi se vem som koloniserar vem."

Så skrev György Konrád i Antipolitik 1984. Det hade gått 28 år sedan upproret i Ungern. Landet kallades "den gladaste baracken" bland öststataterna. Men ingen kunde på allvar bortse ifrån att Ungern alltjämt var ockuperat av Röda armén och att alla beslut - avgörande och viktiga - fattades i Moskva och inte i Budapest. I det läget skriver Konrád att han har ryssarna att tacka för sitt liv. Han är dissidenten som anstränger sig att vara sann, både mot sig själv och mot sina läsare. Året är 1984, det sägenomspunna som blev en myt tack vare Orwell och hans roman. Men de tillstånd vi ser i romanen 1984 hade under efterkrigstiden präglat alla de sovjetockuperade länderna, de som först kallades "folkdemokratier" och sedan "socialistiska folkrepubliker".

Konrád var realist. Han ville inte bidra till att skapa illusioner. Hans dröm var "ett fritt idéutbyte". Han kunde inte föreställa sig en värld utan sovjetiska tanks i sin egen livstid, så han skrev:

"Det förefaller som om Sovjetväldet trots alla sina inre svårigheter är vid god vigör och inte alls på väg mot ett sammanbrott, av inre eller yttre skäl. Vi kan alltså inte hoppas på radikala strukturförändringar."

Det skulle bara ta några år till så bröt allt samman, Sovjetunionen, dess imperium, dess armé och allt som förknippades med "östblocket". Konrád hade en annan idé som han framför allt pläderade för i uppföljaren Från Europas navel: den del av Europa där han verkade skulle kallas Mellan-Europa. Fick han som han ville? Jag är osäker på den punkten, men det tar emot varje gång jag använder begreppet "östeuropa". Vill man förstå stämningarna och strömningarna i Ungern på 1980-talet ska man i alla fall läsa dessa två verk av György Konrád.

Ur "En annan" av Imre Kertész

Författarpladder i sällskapsrummet: ensamma rovdjur kretsar runt de tomma faten.

Vaga intryck av kalla beröringar från mina yrkesbröder. Jag tycker mig höra reptiler glida förbi bakom min rygg, men så snart jag vänder mig om försvinner de eller förvrider snabbt sina krokodilmunnar till ett leende. De sticker en recension i handen på mig, och jag kan inte avgöra om det rör sig om elakhet eller ren och skär välvilja.

Översättning av Ervin Rosenberg, foto av A. Nydahl.

Alexander Zinovjev: Homo Sovieticus (1981, Coeckelberghs förlag 1984 i översättning av Hans Björkegren).

Minns ni Lenins ord: ”sovjetmakt och elektrifiering”? Jag gör. Det är själva receptet för "kommunism" - så menade i alla fall Lenin. Varenda gång jag reste i den albanska bergen – och det kunde verkligen vara strapatsrikt och otillgängligt – påpekade mina albanska ”vänner” – vilket i praktiken betydde övervakare – att man i just Albanien hade lyckats fullt ut med det.

Inte en by, inte ett hushåll var utan elkraft. Och landets elverk var så mäktiga och framgångsrika att man sade sig exportera el till både Jugoslavien och Grekland. I Lenins ord, och den albanska tillämpningen låg inte bara förmågan att tända lampor inomhus, utan dessutom och särskilt, att man med sovjetmakt och elektrifiering var på väg att skapa den nya människan. Hon, den socialistiska människan, skulle övervinna allt som stod i hennes väg: fattigdom, egoism, lättja, dumhet och ojämlikhet. Trodde man.

Alexander Zinovjej skrev en märkvärdig bok på detta tema, Homo Sovieticus från 1981. Författaren föddes 1922 och gjorde en spikrak karriär in i filosofin och vetenskapen. Men när han 1976 utgav romanen Gapande höjder var det slut med det spikraka. Han uteslöts ur kommunistpartiet – första steget bort från sovjetlivet – och fråntogs sitt medborgarskap två år senare. Han bosatte sig i dåvarande Västtyskland där han bland annat skrev Homo Sovieticus. Hur ska man karaktärisera den boken? Ska man kalla den för komedi? Jovars, det kan man göra. Men det är också ett mycket tragiskt verk, bakgrunden och ämnet bäddar för de seriösa infallsvinklarna. Kanske är det Alexander Zinovjevs humor som ändå gör den till en skrattretande samling texter.

Den nya människan som också är titel på boken förkortades av författaren till homososen. Denna figur var samtidigt älskad och avskydd av sin författare, han högaktade och föraktade henne och han skrämdes av henne: ”Jag är själv homosos. Därför är jag hård och obarmhärtig i min skildring av henne.”

Det som är mest iögonfallande med boken är hur Zinovjej lyckas visa på sprickan mellan offentlig lögn och verklighet, mellan det påstådda idealet och den verkliga skröpligheten. Det fanns, allra minst i Sovjetunionen, någon ”ny människa”. Hon var samma gamla man eller kvinna, hon kämpade mot smuts, fattigdom, förnedring, alkoholism och eländiga bostäder. Hon kunde utåt sett beskrivas som stark och sund men var innerst inne svag och undflyende. Bästa sättet att slippa maktens blickar var att sno sig runt hörnet, att aldrig utmärka sig, att alltid försöka försvinna i massan. Och tro inte att det alltid hjälpte. Också den mest undflyende kunde hamna i KGB:s klor.

”Homososen tänker i tankeblock och känner i känsloblock (…) På grund av detta är homososen plastisk, smidig och anpassningsbar. En handling, som i och för sig är ond, upplevs inte som ond av homososen eftersom han inte upplever den i och för sig utan enbart som ett element ingående i en mera sammansatt helhet (ett block) vilken inte är något ont som helhet. En giftdroppe i ett sammansatt, räddande läkemedel fungerar inte som ett gift.”

Var det detta sätt att tänka som gjorde det möjligt för homo sovieticus att så snabbt och så lätt glida in i det post-sovjetiska tillstånd som med Tsar Putins hjälp förvandlades till ett annat slags totalitärt samhälle med tydliga fascistiska drag? Jag ställer bara frågan.

Danilo Kiš: En grav för Boris Davidovitj (1976, Brombergs förlag 1985 i översättning av Adolf Dahl).

Danilo Kiš var en av Jugoslaviens betydande författare som i Europa kom att ses som både ett slags representant för den sydslaviska federationen, samtidigt som hans ungersk-judiska arv framhävdes. Kiš föddes 1935 i Serbien och avled i Paris 1989. Fem av hans böcker utgavs på svenska: Trädgård, aska, 1983, En grav för Boris Davidovitj, 1985, Timglaset, 1986, De dödas encyklopedi, 1988 och Tidiga sorger, 2003

Jag fastnade för En grav för Boris Davidovitj av det skälet att boken skildrar en ofta förbisedd aspekt av den östeuropeiska och sovjetiska historien. Den som studerat ämnet vet att sovjetstaten lade sig i både andra nationers och utländska medborgares liv. Länder i såväl Europa som Afrika och Asien har fått erfara detta, både som krig och ockupation, men också som utarmning av de egna naturresurserna. Otaliga är offren i Gulag, dit partiet och staten sänt personer som de ansett höra hemma där, inte sällan utländska medborgare. En grupp som råkade särskilt illa ut var de vänstermänniskor – syndikalister, anarkister, trotskister och andra – som tog sig till Spanien för att delta i inbördeskriget på republikens sida. George Orwell har vittnat om det. Och Danilo Kiš gör det på ett utomordentligt starkt sätt i romanen En grav för Boris Davidovitj, vars hela innehåll består av fiktiva biografier grundade på verkliga människoöden.

En av berättelserna, En sugga som slukar sin avkomma, handlar om irländaren Gould Vershoyles, var tragedi börjar med – födelsen! Redan där slås grundtonen fast. Vi föds till en jordisk tragedi. Gould Vershoyles föddes i Dublin, nära hamnen, där hans fader varit tillare men stigit i grader och blir en ”ännu uslare tjänsteman”, en ”stövelslickare och puritan” vilket gjorde att sonen kände avsky för sitt fosterland. Han gör en anteckning som mer beskriver Irland än föräldrarna: ”Hembiträdets spegel har spruckit, en sugga som slukar sin avkomma.” Det var den 19 maj 1935 då han också beslutar sig att fly landet. Samma höst går han ombord på ett lastfartyg och i februari 1936 finns han i Guadalajara, i den femtone engelsk-amerikanska brigaden som bar Lincolns namn. Vid tjugoåtta års ålder är han redo för kriget.

Män som han stred vid fronten. De slogs med sina egna som insats. De kom från hela världen för att skydda republiken mot Francos trupper. Vi vet hur det gick. Litteraturen om detta är omfattande.

Det som hände honom var kort uttryckt att han lurades ombord på ett fartyg utanför kusten. Där låstes han in med två sovjetiska män. Efter åtta dagar nådde fartyget fram, ankrade utanför Leningrad och möttes av beväpnade män, som förde bort dem.

”Spåren efter Verschoyles båda följeslagare förlorar vi i Murmansk, på kusten av Barents hav, där de för en tid, under den hemska vintern 1942, låg på samma avdelning av lägersjukstugan, halvblinda och utmärglade av skörbjugg. De hade tappat tänderna och liknade gubbar. Gould Verschoyles blev mördad i november 1945, efter ett misslyckat flyktförsök. Upphängd i ståltråd och med huvudet ned placerades hans djupfrysta, nakna kropp framför lägeringången, som varnagel för alla dem som gick och drömde om det omöjliga.”

Många har sedan dess hävdat att Stalin och Sovjetunionen tillfångatog, deporterade och dödade människor som var ”fiender” till socialismen eller som kunde bli förrädare (till exempel i Spanien). Det är en lögn som tillbakavisats gång på gång. Det var tvärtom så att deportationerna, tortyren och morden följde på ett slags kvoter i planen, eller på slumpmässiga omständigheter. Framför allt utlänningar – kommunister – som sökt sig till Sovjet för att få skydd under nazismen och fascismen, fick erfara detta. Partibossarna hade en förkärlek för ”förrädare” bland dessa människor. De kunde försvinna spårlöst, ingen frågade efter dem. Alla som försvann från Spanska inbördeskriget hamnade i felaktiga register över ”stupade”. De hade inte stupat. De hade avrättats. Så smutsig så den östeuropeiska och sovjetiska verkligheten ut. Att inte minnas det är att trampa på offren för terrorn.