Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag

 

"10 augusti 2002.

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?

Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:

'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?

Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'

Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.

Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.

Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."

Imre Kertész: ur Den sista tillflykten (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Denna publicering i bloggen är en repris, tidigare fanns den, bland annat, redan den 22 mars 2012 på Nydahls Occident.

Småborgarens syrebrist. Thomas Bernhards Skogshuggning

Bilden hämtad ur Thomas Bernhard 2006 - en almanacka utgiven av
Residenz Verlag med bilder av Erika Schmied

All min läsning av Thomas Bernhard (Thomas Bernhard, född 9 februari 1931 i Heerlen, Nederländerna, död 12 februari 1989 i Gmunden, Österrike,) har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien. Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. 

Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet. Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. 

Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen.  I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. 

Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”.  

I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning. Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer  att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.

I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornelid)
 

Kulturen vid stupet

 

I

 Gerald Murnanes novellsamling Sammetsvatten finns det en gripande berättelse om en författare som besöker ett antikvariat. Författaren börjar samtala med innehavaren, en man som resignerat bara stirrar ut på regnet. Innehavaren säger att han är en av de sista av ett döende släkte: ”Det skulle inte finnas några butiker som den här om fyrtio år. Om människorna då ville bevara saker som en gång funnits i böcker skulle de bevara dem i datorer, i miljontals små kretsar på kiselchip i datorer”. Den melankoliska stämning som utmärker alla berättelserna i denna vackra bok övergår i berättelsen om mannen på antikvariatet i nattsvart pessimism. Tänk om han har rätt? Tänk om vi lever i bokhandelns och antikvariatens sista skälvande minut? Det finns mycket som talar för att det är så. Hur förhåller vi oss då?  Det kommer inte att räcka med att ropa på bojkott mot nätbokhandlare som nästan stryper de små förlagen med sina krav på extremt vinstgivande rabatter. Framtiden finns under jorden, bortom marknaden, utanför det gängse. Framtiden har alltid funnits där. Redan på skrivmaskinens tid såg vi hur litteraturen spreds från stencilapparaterna direkt hem till läsarna. Denna samizdatkultur var nödvändig i de diktaturer som härskade i Europas ena halva, men fick också genomslag i den andra halvan i form av stenciltidskrifter och enkelt producerad litteratur. Den digitala tidsåldern har inte försämrat möjligheterna för en sådan underjordisk international. Rakt tvärtom ter sig möjligheterna idag så stora att vi kanske medvetet och med större ansträngning måste ta ett steg tillbaka för att sedan ta, ja minst två framåt. Ner under jorden, in i orden, genom texterna!

Varje samhälle och varje epok är unik i sitt kulturella sammanhang. Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna. Stabilitet förutsätter medvetenhet om dessa rötter och den tradition man ingår i. Det tidiga 1900-talets arbetarrörelse växte fram i en sådan medvetenhet och ägnade självklart också sin bildningsväg åt de föregående århundradenas insikter, så som de formulerats i litteraturen, konsten och musiken. Denna rörelse gjorde sig inte urarva. Kulturarvet blev en del av det nya medvetandet och de politiska målen korsbefruktades hela tiden av det som föregått och format den egna tiden och rörelsen. Med två förödande världskrig kunde 1900-talet så formulera ett bokslut som var allt annat än vackert. Den europeiska kontinenten hade kastats ut i massmord, förstörelse av hela nationer, industriell förintelse av ett helt folk och som pricken över i stått vid sidan om och sett folkmordet svepa fram över Balkans olika nationer. Så som århundradet hade börjat slutade det också, i blod och förnedring. Det är en dyrköpt lärdom vi måste dra av detta skeende, ty parallellt med de destruktiva och aggressiva krafterna verkade också något helt annat i folkrörelserna. Sverige formades av dessa. Vår kultur formades av ett omfattande nät av studiecirklar, litteraturförmedling, fackföreningar, bondekooperationer, frikyrkorna och inte minst den liberala, demokratiska rörelsen. Saltsjöbadsandan kunde vara ett skällsord men också en definition på det som skapade en social fred som förutsättning för en djupgående kulturell prägling och förfining. Också den offentliga kulturen sattes in i ett sådant sammanhang. I uppdraget för Sveriges television var det en självklarhet att inkludera folkbildningen. Att lära sig mer om människans villkor och historia sågs som en tillgång för det folkhushåll som ett samhälle alltid är. Kunskap kunde också betraktas som en förutsättning för möjligheten att mildra sociala spänningar och lösa konflikter.

Samtidigt med att den europeiska kulturen under 1900-talets senare årtionden alltmer betonade stjärnglans, genvägar till den sortens framgång som betecknas av ekonomisk vinning och snabb omsättning, kom också de historiska banden och den kollektiva identiteten att betyda allt mindre. Språk nivelleras snabbare än något annat. När den sociala och politiska ramen byts ut anpassas språket snabbt. Istället för bildning satte vi ”social kompetens” – vilket bortom eufemismen själv innebär att man är lydig, formbar och underdånig i sin relation till chefer och myndigheter - och istället för kvalitetskulturen fick vi nöjesfältets skrattmaskiner. Istället för social samverkan och mellanmänskliga relationer fick vi se en gradvis tilltagande kultur av helgfyllor, stölder, våldtäkter och misshandel på gator och torg, istället för allvar och mänsklig resning fick vi våldsamma konflikter och sociala klyftor alltmer omöjliga att överblicka. I denna sociala kontext kan vi betrakta utvecklingen

och avvecklingen i varje nationell kultur. Flaggskeppen i svensk press, kultursidorna, har alltmer gått i riktning mot det lättsmälta och nöjesinriktade. Införandet av tabloiden har underlättat eftersom formatet premierar de korta, rappa texterna. Till formen känner vi igen det på stora bilder och rubriker och allt mindre text. Innehållsmässigt har vi sett en förskjutning mot former som omhuldas av både handeln och massan: deckaren har fått status av egen genre med särskilda sidor i tidningarna. Författarintervjuerna – utformade som televisionens hemma-hos-reportage eller soffprogram – är legio och humaniora ger alltmer vika för det lättsmälta, snabbkonsumerade. Viktiga författarskap glöms bort därför att de stora monopolförlagens utgivning med sömngångaraktig gammal vana premieras med recensioner på utgivningsdagen. Trots radikala förändringar i övrigt hänger denna servila behandling av mediavärldens monopolliknande koncerner kvar. Alltfler kulturredaktörer kommer från allmänjournalistikens krets och därmed minskar både kunskapsbasen och den grund som humaniora, språklig och litterär bildning kan sägas vara ett slags garant för. Allt större betydelse tillmäts populärkulturella referenser (popband, tv-program, lokala nöjesaktiviteter). Parallellt med detta skeende har den ena litterära tidskriften efter den andra gått i graven. Något större underlag för essäistik och kvalificerad litteraturkritik tycks inte funnits kvar.

Är då inte detta bara ett tecken på en tillfällig svacka, och ett slags anpassning till ett tidsideal som snart nog förändras igen? Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att varje enskilt tecken på en förskjutning i riktning mot konsumism och nöjesliv i sig är indikationer på en djupgående förändring av kulturens själva fundament, ett kulturellt självmord om man så vill. Allt detta hänger samman: det faktum att man avskaffar kurser i klassiska språk på universitetsnivå, å ena sidan, och att man å andra sidan lägger ner bibliotek, kastar ut böcker för att få plats med servering och scen, stänger bokhandeln eller minimerar den till servicedisk för massproducerad populärkultur. Det som blivit skällsorden hög- eller finkultur är i själva verket både plattform och ram för våra liv, så som vi vant oss att leva dem, som fria individer i ett samhälle med omfattande yttrande- och tryckfrihet. I takt med att högkulturens motsats, den lättsålda nöjesprodukten tar över det offentliga rummet kan också det demokratiska samhället väletablerade normer och beteende bytas mot ett samhälle där totalitära krafter undertrycker, begränsar och slutligen avskaffar öppenheten. Den totalitära frestelsen ökar i samma grad som kunskap och fördjupning minskar. Därmed kan också de totalitära rörelserna – oavsett om de är uttalat politiska eller religiösa – locka människor med sina förenklade svar och modeller.

Finns det då ingenting som talar för att dystopin är felaktig? Varje försök att skissera undergångstendenser möts av rop på optimism och hopp. Jag är ingen sådan profet och jag misstror i första hand maktens vilja att ursäktande släta över samhällets nivellering. För varje socialt nederlag finns det alltid en minister, en byrådirektör, en redaktör eller en underhållare som säger: ”Vi måste ta fasta på det positiva”. Jag tror att det är meningslöst att formulera en diagnos utifrån en blind käckhet. Varje analys och varje försök till beskrivning måste kringgå kravet på optimism. Det är sant att det ges ut en mängd högkvalitativ litteratur i varje europeiskt land, det är också sant att det i svensk press ges större utrymme åt kultur än i många andra länder. Det är också sant att vi kan se bra teater och lyssna till musik i många olika genrer på konserthus och klubbar. Inte ens det faktum att det finns små tv-kanaler med högkvalitativ kultur kan förnekas. Men det är inte fickorna av undantag eller motstånd som intresserar mig. Jag är mer än väl medveten om att varje människa kan skapa sin egen exilplats där endast det bästa är gott nog. Så gör jag själv varje dag. Hos mig slipper ingen kiosklitteratur in och någon dunkande musik hörs inte i mina rum. Men om jag nöjer mig med att betrakta mitt eget liv glömmer jag bort det som är dominerande och präglande. Det är dessa två faktorer för masskulturen som både påverkar det dagliga kulturklimatet på kort sikt och som på lång sikt utarmar, fördunklar och fördummar det som måste lyftas fram för diskussion. Det är snarare stadsfestivalerna, nöjesfälten, tv-nöjena och tidningarnas nöjessidor i symbios med en alltmer dominerande nätkultur som utgör masskulturens huvudfåra, och det är i synen på detta som analysen har en möjlighet att bli intressant och giltig.

En grundfråga är varför förlag och bokhandlare går under. Om vi inte nöjer oss med marknadsekonomiernas inbyggda mekanismer som enda faktor kan vi ana att det också finns andra och kanske viktigare förklaring. Det finns kulturhistoriska förklaringar till det vi nu ser ske. En förklaring är tekniska landvinningar och de nya teknikernas automatiska ommöblering av alla konstformers distribution från konstnärer till publik och läsare. En annan är att monopoliseringen i sig själv är ett hot mot mångfalden: starka ekonomiska krafter som premierar enskilda titlar, författarskap, konstnärskap lägger grunden till ett slags monokultur som dominerar varje butik, medan hela sido- och undervegetationen helt försvinner från den fysiska handeln. När den fysiska handeln förvandlas till smal monokultur söker sig den seriösa läsaren ut på nätet och finner där, inte minst antikvariskt, de böcker som efterfrågas. Men utarmningen av bok- och musikhandeln bidrar dessutom ytterligare till stadskärnornas förvandling och enkelspårighet. Liksom högre lärosäten utan klassiska språk blir offer för periodvisa modeflugor blir stadskärnorna offer för en snabb omsättning av butiker för konsumtionsvaror: teknik, mode, livsstilar. Grunden för vår kultur försvinner helt ur den fysiska miljön och blir därmed alltmer exklusiv och till för en smalare krets människor, i värsta fall bara för en isolerad och avskärmad elit som vet var man finner den och som just på grund av sin isolering tror att alla människor har samma sociala förutsättningar och att det därför inte finns skäl till politiskt och kulturellt förändrings- och motståndsarbete. Vår uppmärksamhet måste hela tiden riktas mot risken för att den intellektuella kretsen kapar banden till den språkliga, nationella och kulturella mylla den vuxit fram ur.

När grunden för vår civilisation tycks krackelera och ersättas av en nöjeskultur har vi också tydligt markerat vårt avskiljande från den västerländska tradition som vilar på upplysningens ideal. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap förvrids till politiska paroller utan praktisk betydelse. Istället för kritiskt tänkande, samtal och studier godtar vi den omedelbara njutningen som högsta princip. Det privata livet har blivit en del av offentligheten, inte minst genom den våldsamma floden av dokusåpor som vänder ut och in på individernas mest intima liv. Man erinrar sig Adornos ord om att ”främlingskapet människor emellan visar sig just i att distansen försvinner. Bara så länge folk inte oupphörligen går varandra in på livet i roller av givande och tagande (…) blir det utrymme kvar för det fina nätverk som förbinder dem med varandra och i sin utvändighet tillåter ett inre att utkristalliseras”. Hur skulle den processen vara möjlig i en kultur där varje privat känsla och handling finns på tv- och datorskärmen i form av infantila lekar avsedda för en vuxengeneration som aldrig växer ur sina mjukisbyxor? Det en gång gemensamma ödet har förvandlats till en ensamhetsvandring och ett överflöd av individuella irrvägar framställda som och utklädda till ”val”. Därmed finns heller inget verkligt att revoltera emot, inget att erbjuda som alternativ. Suzanne Brøgger konstaterade i en av sina böcker att våra samhällen fullt ut atomiserats. Påståendet ”ingen människa är en ö” tycks därmed inte längre giltigt.

När människan hela tiden jagar det njutbara, det flärdfulla och nyfiket snokar runt i andras privatliv och bara vill ha det snabbt tillfredställande blir hon samtidigt en människa som lovar sig själv och sin omgivning att hon ska säga ja till allt som tidens maktmänniskor har att erbjuda. Marknadens hela nöjesutbud rinner som i en tratt rakt ner i hennes medvetande. Hon avvisar allt som bjuder minsta motstånd och hänvisar till bristande tid och ork, eller till bristande materiella resurser. I nöjeskulturens synfält existerar inga alternativ i form av bibliotek och studiecirklar. Det civila samhället, ambitionen att höja bildningsnivån och den egna möjligheten att påverka utvecklingen, liksom det offentliga samtalets rikedom av röster och ståndpunkter, är därmed på väg att vittra bort.


För mer läsning i essäns ämnesområden:

Theodor W. Adorno: Minima Moralia: Reflexioner ur det stympade livet (Arkiv förlag 1986, översättning av Lars Bjurman)
Edward Abbey: Desert Solitaire, a season in the Wilderness (USA 1968, Storbritannien 1992  Robin Clark LTD)
Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan 2007, översättning av Jan Erik Bornlid)
Thomas  Bernhard: Wittgensteins brorson, en vänskap (Norstedts 1982, översättning av Margaretha Holmqvist)
E.M. Cioran: Bitterhetens syllogismer (Symposion 1989, översättning av Jon Milos)
Elias Canetti: Massa och makt (Forum 1985, översättning av Paul Frisch)
Alain Finkielkraut/ Peter Sloterdijk: Världens hjärtslag, en dialog (Dualis 2003, översättning av  Dan Shafran och Åke Nylinder)
Imre Kertész: Galärdagbok (Norstedts 1992, översättning av Ervin Rosenberg)
John Lukacs: Democracy and populism. Fear and Hatred (Yale University Press, 2005)
Sara Maitland: A book of silence (Granta 2008)
Gabriela Melinescu: En solitär egoists dagbok  (Coeckelberghs 1982, översättning av Ingen Johansson)
Herta Müller: Kungen bugar och dödar (W&W 2005, översättning av Karin Löfdahl)
Roger Scruton: Kultur räknas (Atlantis/Axess 2009, översättning av Lars Ryding)
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Atlantis  1997, översättning av Martin Tegen)

I november 2009 gjorde jag min näst sista utlandsresa och mitt sista deltagande på ett litterärt evenemang.

Jag hade turen att få avsluta det offentliga livet med en inbjudan till Bokkalaset i Ekenäs, Västra Nyland i Finland.

På promenad i Ekenäs, staden jag förälskade mig i.

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg)

 

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi). Ur den saxar jag:

 

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

 

Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.

Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:

 

”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”

Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

 

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

 

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

*** 

Det är val i Ungern imorgon söndag. För första gången på 16 år utmanas Viktor Orbáns styre i landet på allvar.Utmanaren heter Peter Magyar.

 

Bokvrak, ett exempel

 

Det tog lång tid att rensa våra bokhyllor. De fanns i själva biblioteket på bottenvåningen, i matrummet, i båda våra arbetsrum och i allrummet.

I biblioteket tog jag sådant jag absolut inte ville leva utan. Som Anne-Marie Berglunds hela författarskap, Vilhelm Ekelunds, de till svenska översatta Montaigne, Imre Kertész, Thomas Bernhard och E.M. Cioran i kompletta svenska översättningar, Adam Zagajewski, Nietzsches, Marguerite Duras och Nina Bouraouis samlade verk på svenska och annat.

Jag ville illustrera med en liten bit bokhylla och fick på köpet med mig pappas fina bild på mamma, som hon såg ut före anorexin, och en man jag haft med mig i många år, Jonathan Pryce (som Lytton Strachey i Carrington, där Emma Thompson spelar huvudrollen).

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation"

Östersjön vid Olseröd. Foto: Astrid Nydahl

 

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg)

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar just nu. Hur förhålla sig till mördarna? Hur förhålla sig till den senaste massakern?

Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Sedan vände han, gammal och sjuk, tillbaka till Ungern, för sin sista tid i livet.

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 

Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten. Vi är kuffar.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

Ensamheten dunkar i skallen.Kalejdoskop. Vardag i stan

 

Ordningsvakten i tunnelbanan kan sitt språk och säger att hon kvarstannar. Den unge mannen vet att det finns ett lutande torn i Kisa. När han frågar om man är dum i huvet säger han att en papegoja på engelska heter Papergoy. Hur vi orienterar oss i språket avgörs av vilka våra barndomsvägar var och hur vi leddes fram på dem av föräldrar och lärare.

 

Oavsett dem hade de flesta av oss ett hörn att stå i, där det både talades och skrevs, såväl ord som missljud. I dessa fysiska hörn föddes också de psykiska. De fanns på skolgårdar och i utomhusvärldar. Min läkare är två år yngre än mitt äldsta barnbarn. Precis före stupen blir vi förbisprungna.

 

På Systembolaget frågade man i det förflutna om det skulle vara samma flaska som vanligt. Idag botaniserar vi själva i hyllorna. Är friheten således större nu? I receptionen hörs man väl, men blir man förstådd? Det är inte samma sak för den som talar och den som lyssnar.

 

När jag kontrollerar i journalanteckningar blir jag kallad tjugo dagar senare än den verkliga kallelsen. Att kvarstanna i luren kan bli förödande. Liksom om man tror på varje fejkad film på Facebook, där Empire State Building står i svår brand.

 

Paul McCartney lyckas vid 83 års ålder sjunga Help som vore den nyskriven. Han kvarstannar om man så får säga. TVR-bilar? Var finns de, när finns de? Namnet TVR kommer från grundaren Trevor Wilkinson, 2012 borta med vinden, syntes inte ens till mer i Blackpool. Lindade ben sägs hjälpa, blodtrycket var högt i fötterna, på högern fanns tjugo blödningar. Hur det slutar står skrivet i stjärnorna. Ett petrolhead lutar sig ömt mot sin renoverade folka. 

 

Från Sune Nordgren ett helt Kalejdoskop, nattbilder för min inre syn och vackra minnen av fugor och landskap. Jag tillkallar och återkommer säger vakten och lutar objektet framåt. Sune firade femtio kalejdoskopiska år, varje sida i hans bok lyste av konstens inre kraft och av orden som förklarade allt. Trots att jag växte upp i pappas konstvärld visste jag inte ens hälften och ingenting mer. Skulden var min, jag gick i tonåren till de skrivna underverken. Böckerna blev mina, från John Steinbeck vandrade jag till ålderns olika litteraturer och hamnade oavsiktligt hos Imre Kertesz och den långväga gästen Montaigne. Om jag trivs är det av helt andra skäl. 

 

Varför jag ens skulle snegla åt folksmaken med Rudberg, Läckberg eller Jungstedt, när de som står i kö heter något helt annat, och som jag inte ens kommer att nämna, eftersom äggen redan är hårdkokta och den mat vi ska äta ropar och kvider i pannor och kastruller, varför skulle jag ens snegla då? Ingenting av det som var jag finns kvar. När ett hjärta stannar upphör inte bara andningen, också tanken och truten slutar att göra sig närvarande och allt som är jag blir en annan, en icke närvarande, en ickemänniska. Halskragen tar jag av mig, den seglande människan ler mot solen, så som han alltid gjort, halskragen som är min plåga och påminnelse, halskragen som är en Henrik den åttonde-vän och bittersta fiende.

 

Konstkalender? Litteraturlager? Vilken lokal vistades jag i, utan ett drabbas av andnöd? Båda och fler. Båda, alltid. Jag visste, när mamma gick till toastolen för att spy, att anorexin i familjen aldrig skulle bli min väg eller vän, hellre följde jag med pappa till vindsateljén på Södra Förstadsgatan för en Tuborg, smörgås och ett samtal tonåring och vuxen emellan. Vi tittade ner på gatans vardagsmyller och jag inbillade mig att det kunde bli framtiden, bortom yrkesliv, tvång och lönekuvert. Jag hade så fel en ung människa kunde ha 1964. Pappa målade så stora dukar att de fastnade i trapphuset, mina texter rymdes alltid på ett A4.

 

Finns det en motsättning. Är bildkonsten en annan än litteraturen. Vem tvingade mig att välja? Varför valde jag? Barnet väljer alltid under förälderns tunga hand. Han ler mot pappan eller mamman trots att han misstror dem. Mammans anorexi skulle bli en följetong två generationer till, pappans måleri skulle gå samma väg och ändå lyfta istället för att underkasta. Jag själv slutade skriva när jag fyllt 70. Jag visste att det stillastående hjärtat hade talat. Jag visste att vinets löfte var större än så. Ordningsvakten i tunnelbanan kan sitt språk och säger att hon kvarstannar. Hon har mer att säga till om än jag. Jag har i stort sett ingenting att säga till om, eller ens att säga.

 

Till Sune och Marianne Nordgren 

 

4 oktober 2025, Thomas Nydahl

 

 

 

 

Vi är kuffar i ensamheten

Foto: Astrid Nydahl

 

”Jag lever i en frivilligt vald och accepterad minoritetssituation, jag skulle lika gärna kunna kalla den: världsminoritetssituation, och om jag ville ge en mer exakt definition av denna minoritetssituation skulle jag inte använda rasmässiga eller etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga. Min accepterade minoritetssituation skulle jag definiera som en andlig livsform som har sin grund i den negativa erfarenheten.” (Imre Kertész, översättning av Ervin Rosenberg)

Vill man lära sig av författarna som i den judiska traditionen ser tillbaka på pogromerna och massmorden kan man med fördel välja just Imre Kertész. Hans texter, oavsett när de är skrivna, kastar ett ljus över det skeende vi själva bevittnar. Hur förhålla sig till mördarna? 

Imre Kertész talar om ett accepterande av "minoritetssituationen". Han gör det därför att han vet att man kan befinna sig i minoritet oavsett vad. Det behöver, som han säger, inte definieras "rasmässigt" eller med "etniska begrepp och inte heller religiösa eller språkliga". I minoritet befinner man sig när man analyserat situationen och dragit lärdom av den. Kertész levde i en tydligt markerad minoritet i det kommunistiska Ungern. När landet befriades från Berlinmurens isolering lämnade han så småningom för Tyskland. Sedan vände han, gammal och sjuk, tillbaka till Ungern, för sin sista tid i livet.

Oavsett var han slagit sig ner, levt och arbetat, har han befunnit sig i minoritetssituationen. Därmed har han delat villkor med alla andra som definierar sig som en minoritet; de som frivilligt valt ensamheten, de som valt att avstå konsumism och popkultur, liksom de som av sociala eller andra skäl stötts ut ur en gemenskap de fötts in i, därför att de valt en kontroversiell väg i ett eller annat avseende. 

Men det som alltid skiljer sådana minoriteter från den judiska är att de första alltid kan väljas inom ramen för en anonymitet, medan de islamistiska mördarna alltid söker upp och dödar judarna, just för att de är - judar. Kertész kallar sitt val frivilligt, förvisso, och hans andliga livsform bygger på "den negativa erfarenheten", och därmed har han sagt att hans val har att göra med det judiska ödet. Ändå måste man komma ihåg att den islamistiska ideologin alltid har oss andra, oavsett vilket folk vi tillhör, som måltavlor, eftersom det som förenar oss är att vi är otrogna, orena och därmed betraktade som "fiender" till profeten. Vi är kuffar.

Efter varje massaker är det viktigt att påminna sig själv och andra om detta.

Florence Bergeaud-Blackler, Ström, Jean-Claude Grumberg, böcker, böcker... På kredit förstås!

 

Idag kom jag på lösningen. Jag köpte de tre efterlängtade böckerna på kredit:

1 st Broderism : Det Muslimska brödraskapets nätverk i Europa av Florence Bergeaud-Blackler

1 st Den underjordiska floden av Eva Ström

1 st Det dyrbaraste lilla fyndet av Jean-Claude Grumberg

  

Snart kan jag ligga lindad i sängen med dessa tre nya böcker. Att kombinera facklitteratur med poesi går alldeles utmärkt. 

 

                                     ***

 

Det är som ett osannolikt äventyr. I fiktion och verklighet. En baby langas ut i en bönesjal från ett av Förintelsens godståg. Hon blir upplockad och får ett liv - trots krig, svält och misär. Hennes förtvivlade pappa blir frisör i dödens läger.

Författaren till deras saga, Jean-Claude Grumberg, är en av få efterlevande i en familj som decimerats i Förintelsen. Hans grymma, livsbejakande berättelse, Det dyrbaraste lilla fyndet, blir älskad, prisbelönt och kritikerhyllad, nu översatt till 17 språk. Bara i Frankrike såld i 125 000 exemplar.

Osannolikt nog lyckas ett mikroförlag, 29 media i Malmö, få rättigheterna att ge ut denna obevekligt gripande men osentimentala berättelse på svenska. Och då händer det att Ervin Rosenberg, en av Sveriges mest meriterade, prisbelönta översättare, förklarar att han känner sig hedrad och oreserverat tackar ja till att översätta texten.

Det finns en alldeles särskild, inneboende kraft i den franske författaren Jean-Claude Grumbergs korta, inträngande roman Det dyrbaraste lilla fyndet - en saga. Författarens egen slutsats är att den handlar om kärlek. Kärlek som får människan att agera intuitivt och gå bortom sin till synes hopplösa belägenhet. Kanske är detta förklaringen på den lilla bokens internationella framgångar.

Jean-Claude Grumberg, född 1939, är sedan 1980-talet en av Frankrikes mest prisbelönta författare, dramatiker och manusförfattare. Efterlevande i en judisk familj som nästan helt utplånats av Förintelsen har han skrivit om denna avgrundsmörka period i europeisk historia, bland annat i pjäsen Syateljén (1979) eller François Truffauts film Den sista metron (1980) och nu i Det dyrbaraste lilla fyndet. 2021 fick Grumberg tidningen Le Mondes Stora litteraturpris för Jacqueline, Jacqueline, en roman skriven till minne av hans nyss bortgångna hustru.

Det dyrbaraste lilla fyndet är översatt till svenska av Ervin Rosenberg. Han har mottagit de främsta svenska utmärkelserna för sin översättargärning, som rymmer bland annat Nobelpristagaren Imre Kertész, Italo Calvino, Alexis de Toqueville, David Grossman och Amos Oz. 

 

Ervin Rosenberg 90 år

Ervin Rosenberg i Szentendre, Ungern 2011. Foto: Astrid Nydahl

 

”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria.”   

Etienne de La Boétie ur Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde, 1549 (översättning av Ervin Rosenberg)

 

 Idag fyller Ervin Rosenberg 90 år. Det är en aktningsvärd ålder. Ervin är ungersk jude, men i själ och hjärta sedan tidigt 1960-tal, inte minst svensk.

När vi gratulerar Ervin idag så är det i den självklara avsikten att rikta ljuset mot honom. Han är inte en linslus i något avseende. Sina viktiga arbeten har han gjort med flit och passion, inte för att locka fram applåder. Viktigast av dem alla är det stora antalet verk, sammanlagt elva stycken, han översatt av Imre Kertész, Nobelpristagaren från 2002. 

Bland hans övriga översättningar finns bland annat  Egen död, Péter Nádas gripande bok, Alexis de Tocquevilles stora verk Om demokratin i Amerika, Sándor Márais Dagbok 1984-1989, ett antal andra verk, samt den ovan citerade av Etienne de La Boétie.

Under en viktig period skrev Ervin väl underbyggda angrepp på den styrande regimen i Ungern, under ledning av populisten och Putin-vännenViktor Orbán.

I 30 år arbetade Ervin som gymnasielärare i Falun.

I Kristianstadsbladet kunde man 2009, i samband med en föreläsning, om honom läsa:

"- Jag är ingen som kommer med uppmuntran att det går år rätt håll.

Tvärtom tycker han sig se tecken på att antisemitismen är på frammarsch.

- Nynazismen är på frammarsch i Europa liksom muslimsk fundamentalism. Det förefaller som om inte så få människor skulle vilja se en upprepning av förintelsen, säger han."

Ervin är sannerligen ingen agitator. Men det han uträttat under ett långt liv kan tjäna som ett exempel i en tid som präglas av mörk antisemitism och populism. 

För oss personligen har Ervin under många år betytt mycket. Han är en ovanligt trofast vän som alltid har tid att lyssna, kommunicera och bidra till att livet känns en smula bättre, inte minst i tider av sjukdom och problem. Trots att Ervin själv länge brottats med fysiska plågor finns han där alltid, i mörka såväl som ljusa tider.

Tack Ervin! Måtte din 90-årsdag bli ljus och vacker, i sällskap med din älskade Erzsi och övriga anhöriga. 

Thomas och Astrid 

 

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin

 

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:

 

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

 

Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag.  Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

 

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

 

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

 

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

Också när man vet att Imre Kertész är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.

 

Imre Kertész 1929 - 2016