”Det är ett tragiskt drag i all mänsklig levnad att det
dyrbaraste vi äga blir medvetet först när vi förstå att vi kunna mista det. Det
är som med hälsan: den veta vi först av när sjukdomen hotar. Vi veta inte vad
frihet är förrän man söker slå den i bojor. Inte vad rädd och lagbunden ordning
är förrän våldets råa häl hotar att krossa den. Därför visste vi ej heller vad
det innebär att höra till Norden förrän vi märkte att vi kunde förlora vad vi
ägde.” (Hans Ruin, ur Höst över Finland, i Ett land stiger fram, 1941)
Vad är innebörden av att förlora friheten? Är det bara om jag
slås i bojor och låses in som jag förlorar den?
Den existentiella innebörden av förlusten är den viktigaste.
Därmed har jag också sagt att jag kan vara till synes fri men ändå ha förlorat
friheten.
I takt med att terrorn, kriget och hoten sköljer fram över Europa fördjupas
känslan av förlust. Om jag är rädd när jag går ute bland andra människor har
förlusten redan ägt rum. En rädd människa är inte fri. Kanske är detta poängen
i terrorns ideologi, att skapa rädsla, att inge fruktan i oss
otrogna? Vi saknar inte skäl för rädslan. Vi har en konkret situation och ett
konkret hot.
Foto: Astrid Nydahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar