Pappa Gösta Nydahl

Pappa arbetar med sitt storverk Karneavalsviten 1965

 

Idag skulle pappa, Gösta Nydahl ha fyllt 101 år!

 

Jag och Gösta hade långa frusna perioder. Tyckte aldrig att jag fick något stöd av honom. 

 

Han fnös åt mitt skrivande, och han fick mamma att också göra det. Jag fnös åt hans.

 

Min kärlek till pappa var mycket enkel, baserad på sonens kärlek till fadern. Han gav mig viktigt stöd i relationen till farfar, Hans Nydahl, som var mycket egocentrisk och svår att umgås med.

 

Pappa var ändå den konstnär jag tyckte om. Han hade sin Jugoslavienkärlek, jag hade min till grannlandet Albanien. Oförenligt. Titos land kunde inte nämnas samtidigt som Hoxhas. Och ändå grävde vi i samma sand, på var sin sida om Ohrid-sjön. 

 

Pappa var full av kärlek till trakten runt Zagreb. Jag till trakterna runt Gjirokastër och Tirana (Tiranë).

 

Pappa introducerade Malmö-Jugoslavien till sin 50-årsdag, då hela familjen bjöds på godast tänkbara mat vid långbord på Restaurang Union bakom Möllan.

 

Våra respektive kärlekar försökte vi hålla fast vid, livet ut, men det blev allt svårare politiskt. Kärleken till de landskap, kulturer och människor vi mötte kunde ingen och inget förstöra eller förgöra.

 

Pappa med sin hängande skulptur Mateo (han som sålde tidningar i Dubrovnik)