Det var tidigt 1980-tal när jag köpte den här. Har läst den många gånger och den ger mig fortsatt hjälp att uthärda livet.

Nu kommer den i en ny utgåva på Karneval förlag, som skriver:

Den 19 december 1981 får Peter Noll, som då är 55 år, besked att han har en elak­artad tumör i urinblåsan. Läkarna rekommenderar operation, men Peter Noll avböjer. Han vill inte leva med de stympande effekter en sådan ­skulle medföra.

Han ­väljer att ­invänta sin egen död på dess egna ­villkor. Samtidigt bestämmer han sig för att skriva dagbok i syfte att dokumen­tera den tid han har kvar.

Knappt tio månader senare avlider Peter Noll. Hans efterlämnade ­anteckningar, Den utmätta tiden, utkommer postumt. Först i ­författarens hemland Schweiz och sedan i många andra länder.

­­Karnevals utgåva är den första i Sverige på över 20 år. Boken innehåller ett förord av Georg Klein och ett griftetal av den schwei­ziske författaren Max Frisch, som var nära vän till Peter Noll.

GEORG KLEIN I FÖRORDET

»Jag lägger ifrån mig boken med en stor glädje över att ha läst den, blandad med ett vemod över att jag inte kan få träffa författaren. Men det summerar inte denna läsupplevelse som lämnar efter sig en mycket säregen känsla. Har man lyssnat på en fängslande berättelse? Ja, men det förklarar inte det man känner. Har man blivit gripen av författarens öde och levt sig in i hans situation? Ja visst, men det är fortfarande inte hela svaret. Vad kan det vara? Jo, nu vet jag. Läsandet av denna bok är som en lång dialog mellan författaren och läsaren,  på lika villkor. Never send to ask for whom the bell tolls – it tolls for thee.

Jag vet inte om jag kommer att lämna denna värld plötsligt och omed­vetet eller långsamt och gradvis. Men om jag kommer att ligga länge i väntan på avfärden, är det två böcker som jag önskar mig vid sängkanten. Den ena blir Rilkes dikter om den individuella dödens gåva. Den andra blir ­boken som skrevs av den som har förstått, tagit emot och förverkligat denna gåva: denna bok.«

SAGT OM BOKEN

»Peter Nolls anteckningar vid ett livsslut är en spänstig, oböjligt livsstark bok. Georg Klein talar i sitt inspirerande förord om boken som en viktig livsledsagare. Så är det väl, även om Peter Nolls död är hans egen och inte många skulle välja hans slut utan hoppas på medicinska mirakler. I Peter Nolls klara men ändå personliga prosa finns en medvetenhet som gör Den utmätta tiden både allmän­giltig och hisnande på ett personligt plan.« Heidi von Born, Göteborgs-Posten

»Den utmätta tiden är författad i dagboksform och låter sig läsas på flera olika plan, alla lika övertygande och inträngande Att uttala sig om huruvida Peter Noll förlikar sig med döden (om det nu egentligen är möjligt) är jag inte man att avgöra. Men det är inte heller om döden Den utmätta tiden handlar. Den handlar om att göra livet meningsfullt, om att tanken på döden skall ge livet innehåll och inte döda livet inom oss.« Ulf Gyllenhak, Dagens Nyheter

»Han var ingen vän av stora ord professor Noll, och ibland önskar jag att han varit mindre manlig i sitt distanserade förhållande till sin egen kropp, det hade fört honom närmare. Men ändå är slutintrycket av hans bok starkt och berörande, uppfordrande och befriande. Kanske är det så som Peter Noll säger på något ställe att cancern är speciellt exi­sten­tiellt oroande. Kanske beror det på att den ofta tar sig tid. Och att den därmed ger sina offer tid. Peter Noll är en av dem som förstått att förvalta den tiden.« Immi Lundin, Aftonbladet