Bach som ljudtapet?

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”

( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)

 

Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.