Det var här de föddes och växte upp, min generations populärmusiker. Detta är Liverpool. På just den här gatan, Scotland Road, föddes Cilla Black. På andra formades människor som skulle komma att trösta oss i tonåren, som skulle få oss sjunga med, härma i klädstil och frisyrer. Populärkulturen kan vara en mardröm. Den kan vårda yta och förneka djup. Värst av allt är att den vulgariserar det mänskliga, när den är som värst. Men när jag nu skrivit min Malmöbok har jag ofta tänkt tillbaka på den avgörande åren, för mig handlade det om 1962-1968, då Beatles och med dem Merseybeat-kulturen stod på sin höjdpunkt och en liten pojke som jag hela tiden letade efter det som kunde göra livet mer uthärdligt. Jag fann det oftast hos John Lennon.
Men hans plats i mig fick sedan andra att kräva mer av mig. De var ofta inte bara sångare med en gitarr. De var poeter. De hette Cohen och Zimmerman. När de öppnade dörrarna till sina mystiska - eller ska jag säga magiska - rum följde vi med dem in. De var äldre än vi och hade sett mer av livets märkvärdigheter. De kunde berätta mer djupgående om dess kärvhet och hjälpa en tonåring på vägen till ett mer illusionsfritt vuxenliv. Den vägen skulle visa sig vara både lång och svår. När jag nu skrivit mig tillbaka till Malmö och Seved har jag också tänkt på gator som denna i Liverpool och förundrats över att det faktiskt slogs en bro mellan oss. Och att den bron höll trots att villkoren var så olika.
Bilden togs på Scotland Road 1969. Då var jag 17 år gammal och flyttade från föräldrahemmet på Lorensborg till Gamla väster. Först där fick jag vardagsvillkor som kanske en smula påminde om det som Liverpoolungdomarna hade; kallt vatten, ingen toa i lägenheten, gasspis. När jag ser bilden tänker jag att den måste vara från 1930-talet. Men den är från 1969, fotografen anonym men bilden fanns med all säkerhet i Liverpool Post.
