Med Lars Gustafssons bortgång förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.
Jag har tillbragt mitt liv
med att ordna alfabetets bokstäver
på skiftande sätt. Ge och blanda.
Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.
Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.
Gravitationen är den stora förbannelsen –
en aldrig avsedd deformation av rummet
orsakad av materiens störande närvaro
(ur dikten Insomnia)
Hos Lars Gustafsson, också nu postumt, umgås det vardagligt, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:
Detta glas är snart tomt
Det rymde inte
Som någon kunde tro
Vin eller vatten
Men tid
Hur kunde ett glas rymma tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar