Det kunde ha varit jag själv, men det är Per Wästberg i Svenska Dagbladet:
"I språket fann jag tidigt en fristad. Orden blev både fönster och kokong, både frihet och gömställe. För att skriva måste jag emellanåt sluta skriva och möta tomheten och tystnaden när det sker. Då tvingas jag börja på nytt. Det ges inga omvägar. Det är i våndan inför det outsagda man i bästa fall åstadkommer något."

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar