Ordningsvakten i tunnelbanan kan sitt språk och säger att hon kvarstannar. Den unge mannen vet att det finns ett lutande torn i Kisa. När han frågar om man är dum i huvet säger han att en papegoja på engelska heter Papergoy. Hur vi orienterar oss i språket avgörs av vilka våra barndomsvägar var och hur vi leddes fram på dem av föräldrar och lärare.
Oavsett dem hade de flesta av oss ett hörn att stå i, där det både talades och skrevs, såväl ord som missljud. I dessa fysiska hörn föddes också de psykiska. De fanns på skolgårdar och i utomhusvärldar. Min läkare är två år yngre än mitt äldsta barnbarn. Precis före stupen blir vi förbisprungna.
På Systembolaget frågade man i det förflutna om det skulle vara samma flaska som vanligt. Idag botaniserar vi själva i hyllorna. Är friheten således större nu? I receptionen hörs man väl, men blir man förstådd? Det är inte samma sak för den som talar och den som lyssnar.
När jag kontrollerar i journalanteckningar blir jag kallad tjugo dagar senare än den verkliga kallelsen. Att kvarstanna i luren kan bli förödande. Liksom om man tror på varje fejkad film på Facebook, där Empire State Building står i svår brand.
Paul McCartney lyckas vid 83 års ålder sjunga Help som vore den nyskriven. Han kvarstannar om man så får säga. TVR-bilar? Var finns de, när finns de? Namnet TVR kommer från grundaren Trevor Wilkinson, 2012 borta med vinden, syntes inte ens till mer i Blackpool. Lindade ben sägs hjälpa, blodtrycket var högt i fötterna, på högern fanns tjugo blödningar. Hur det slutar står skrivet i stjärnorna. Ett petrolhead lutar sig ömt mot sin renoverade folka.
Från Sune Nordgren ett helt Kalejdoskop, nattbilder för min inre syn och vackra minnen av fugor och landskap. Jag tillkallar och återkommer säger vakten och lutar objektet framåt. Sune firade femtio kalejdoskopiska år, varje sida i hans bok lyste av konstens inre kraft och av orden som förklarade allt. Trots att jag växte upp i pappas konstvärld visste jag inte ens hälften och ingenting mer. Skulden var min, jag gick i tonåren till de skrivna underverken. Böckerna blev mina, från John Steinbeck vandrade jag till ålderns olika litteraturer och hamnade oavsiktligt hos Imre Kertesz och den långväga gästen Montaigne. Om jag trivs är det av helt andra skäl.
Varför jag ens skulle snegla åt folksmaken med Rudberg, Läckberg eller Jungstedt, när de som står i kö heter något helt annat, och som jag inte ens kommer att nämna, eftersom äggen redan är hårdkokta och den mat vi ska äta ropar och kvider i pannor och kastruller, varför skulle jag ens snegla då? Ingenting av det som var jag finns kvar. När ett hjärta stannar upphör inte bara andningen, också tanken och truten slutar att göra sig närvarande och allt som är jag blir en annan, en icke närvarande, en ickemänniska. Halskragen tar jag av mig, den seglande människan ler mot solen, så som han alltid gjort, halskragen som är min plåga och påminnelse, halskragen som är en Henrik den åttonde-vän och bittersta fiende.
Konstkalender? Litteraturlager? Vilken lokal vistades jag i, utan ett drabbas av andnöd? Båda och fler. Båda, alltid. Jag visste, när mamma gick till toastolen för att spy, att anorexin i familjen aldrig skulle bli min väg eller vän, hellre följde jag med pappa till vindsateljén på Södra Förstadsgatan för en Tuborg, smörgås och ett samtal tonåring och vuxen emellan. Vi tittade ner på gatans vardagsmyller och jag inbillade mig att det kunde bli framtiden, bortom yrkesliv, tvång och lönekuvert. Jag hade så fel en ung människa kunde ha 1964. Pappa målade så stora dukar att de fastnade i trapphuset, mina texter rymdes alltid på ett A4.
Finns det en motsättning. Är bildkonsten en annan än litteraturen. Vem tvingade mig att välja? Varför valde jag? Barnet väljer alltid under förälderns tunga hand. Han ler mot pappan eller mamman trots att han misstror dem. Mammans anorexi skulle bli en följetong två generationer till, pappans måleri skulle gå samma väg och ändå lyfta istället för att underkasta. Jag själv slutade skriva när jag fyllt 70. Jag visste att det stillastående hjärtat hade talat. Jag visste att vinets löfte var större än så. Ordningsvakten i tunnelbanan kan sitt språk och säger att hon kvarstannar. Hon har mer att säga till om än jag. Jag har i stort sett ingenting att säga till om, eller ens att säga.
Till Sune och Marianne Nordgren
4 oktober 2025, Thomas Nydahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar