Ja, den börjar som en saga, boken om det dyrbaraste lilla fyndet. Innan man börjar läsningen anar man förstås att det lilla fyndet är ett barn.
Grumberg hittar tonen direkt. Den är mycket sagolik, tonen den slår an missförstår jag inte. Men det är samtidigt en klart uttalad saga som inte passar att läsa för barnen. Eller riktigare sagt: sagans innehåll har jag presenterat för alla mina barn, men uttryckt på andra sätt.
Djupt gripande är sagan, när den för oss till skogshuggaren som deltar i bygget av ”allmännyttiga militäranläggningar”, och hans hustru som ser godstågen passera. Men godset är inte vad man kan förvänta, det är i själva verket människor som sticker ut händer genom spjälorna.
Ett godståg är som de andra på väg från Drancy – ja, just den platsen – och i det finns bland annat två tvillingpar, som ”hade tillkännagivit sin ankomst i sämsta möjliga ögonblick, på våren 1942.”
Ett av barnen sveper pappan in i en vacker bönesjal. Hennes huvud går igenom spjälorna och skogshuggarfrun hittar byltet i snön. Byltet skriker. Hon trycker det till sig. När det lilla barnet vill suga mjölk från henne uppkommer katastrofen. Det finns ingen mjölk, det lilla barnet kommer att dö.
Tågets gudar har skänkt henne detta barn. Mannen förstår var barnet kommer ifrån, tågen är fulla med människor som är ”hjärtlösa gudsmördare”.
Ja, det är det stora, andra världskriget som pågår och vi kommer allt närmare den verklighet som anas. Nu börjar människor sätta sin lit till ”de röda” som snart når fram, och då kommer ”dödskallarna att skita på sig”.
Vi får veta vad som både i stort och smått är en del av den stora Förintelsen av Europas judiska folk. Därmed ska vi ta farväl av flickan och ställas inför författarens efterspel.
Det är mycket trovärdigt och gripande. Trots att boken är tunn erbjuder den ett av alla livsöden som i litteraturens form naglar fast oss vid de förhållanden som vissa människor idag har fräckheten att förneka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar