Barndomsminnen som växer - igen

Foto: Privat

 

(Anteckningar till minnesbok om det tidiga livet)

Här tillsammans med Leo Flamholc på Bullen - Två Krögare, mitt i Malmö. Vi firade en gemensam vän. Leo hade redan då sin karriär som forskare kring HIV och han skulle komma att bli ansvarig för vården av mitt svårt sjuka barnbarn Hugo.

Det var en märklig kväll, då Leo bara var en av flera bekanta eller vänner. Leo och jag var klasskamrater, alla grundskolans nio år. Han bodde på Lorensborg, precis som jag.

Nästa gång vi träffades var på Leonard Cohens sista konsert i Malmö. I pausen klappade Leos fru Kerstin mig på kinden och sa något om att jag i barndomen hade varit rödhårig. Jag var mycket medveten om mitt gråvita hår och skägg. Livet följer oss med olika minnen, alla lika viktiga.

***

I bloggen april 2024:

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. 

 Leo, son till en rysk-judisk skräddare, blev kvar i Malmö och i hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare på infektionskliniken (Så småningom blev han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda.