Béla Hamvas: Trees (translation by Peter Sherwood, Editio M, Budapest)

The tree is told about in Swedish lyrics and prose. Per Helge has published a whole book about a single tree. Lennart Sjögren has written a poem about a tree on Per Helges yard. Björn Berglunds new book is entitled Mama in the woods and Kerstin Ekmans voluminous catalogue of Swedish nature and culture is entitled The Masters of the Wood. Anne-Marie Berglunds collection of poems, I want to be a tree now, says: “I must be a tree now. I will broke down if I am not allowed to be a tree now”, and “Of course the wood remains. It´s us that is embezzled”

In the landscape where I live, Scania, there is a sharp border between south and north. In the north the woods of “Göinge” begins, the woods of freedom, the woods of the former partisans who fought the Swedes. These woods is crossing the borders of the landscape of Småland, where they are extended. The tree has an obvious role in my life. Mythological and concrete as the two big birch-trees outside my window of the study. Without those trees the blue sky would only have been an empty side-scene without any connection to my fantasy. But with the play of the sunlight between the branches of the birches the blue background becomes an inhabited world, a world of elements interacting.

When I read Béla Hamvas beautiful little collection of essays, translated to English, Trees, I am struck by the same unusual feeling as I had reading John Berger, an insight that the relation to the individual tree in nature could be personified, as if that tree with its characteristics could have had a soul, and thereby had a direct and personal relation to the viewer.
 

John Berger could say, that a tree looked back at him, when he watched it. That kind of stillness, that kind of presence, is very unusual outside the urban room in our days. Because of that I step back to this scripts by the Hungarian writer Béla Hamvas.

                  

”The great pathos of trees is their great ecstasy. This is the undulating swell of their brim-fullness, their subconscious pulsation, their suffering of the swell, their warm, black velvet snake embrace. They do what life, this fever, does with them; but more: this is no mere fever, it is not an increase in something that is already there; it is a decrease. Something cooler, more deliquescent, more quiet, more simple, less demanding, more satisfying and more enduring.”

What will I emphasise when I read these lines – that both contains warmth and cold, pathos and endurance? What strikes me first is that Hamvas language always contains its own dialectics. The poetic beauty is embedded in the affirmation of the contradictions, the opposite poles, because they could be both objective and subjectively human. Hamvas say on one hand that there is ecstasy in the trees, and on the other hand that they are “less demanding”. The pendulum goes forth and back and the language includes both the subconscious pulse and the acceptance of what life itself does to them, the trees. Do I forget that he talks about the trees? Then I go to the black velvet snake embrace. Is it the Garden of Eden we are visiting? If there is no answer to such a question I am contented with the fact that all trees, all families and kinds, is a paradise reflection of something forgotten, something in a long distance passed that we have to re-create – not at least as memory and image. Because that´s the way Hamvas looks upon trees:

”It is in unceasing contact with its nutriment. Its growth is unceasing. It is nourished but the earth. The tree ingests the earth, reaching even more deeply into its soil. Yet the tree is no parasite.”

The tree stands where it stands. It´s impossible for it to stand somewhere else. It grows where it was planted. In that sense the tree is the opposite of mankind, and also her bad consciousness. Modern man does everything possible to cut of the belonging to the earth. The place is no longer her fundament, it´s the breaking up, the departure, the travelling. Her restless wondering puts her in instant contradiction to the tree, who´s non-parasiting system of roots is one with earth, offers it:

”the chance to make a gift of itself. The binding tie is mutual: the roots drill deep into the soil for gain, while the earth draw the roots into itself, so that it may give.”

Hamvas makes the image of the tree and man clear at the same time. Because of her being rootless  and restless mankind is very much a parasite. Her exploitation of the earth is in strong contradiction to the mutual on-spot-existence of the tree. In her rootless life man is burning all the fossil fuels behind her, in her belief that she never will see what it means. But as flood-waves and hurricanes the past is confronting her. The tree, the one which has been livening in a mutual system with earth, is swept away at the same time mankinds restless life is evident. Or as Anne-Marie Berglund said: “Of course the wood remains. It´s us that is embezzled”

Blad ur höstens arkiv

Haväng. Foto: Astrid Nydahl

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” (ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011)

 

Intervju: Niall Ferguson

Sparkhill, Niqabland i Birmingham. Foto: TN

Historikern och författaren Niall Ferguson intervjuas i tidskriften Neo. Jag tycker att den intervjun - omfattande och djuplodande - bör läsas av var och en som ställer sig frågande inför utvecklingen i Sverige och Europa. Här bara några korta citat:

"Om man får tro amerikanska vänstermedier är Skandinavien himmelriket på jorden. Ni har jämlikhet, social rörlighet, lysande hälsovård, fantastisk skola och utbildning, ekonomin växer … allt är fantastiskt. Men en viktig sak som saknas i diskussionen, och det är den absolut största svårigheten de skandinaviska länderna står inför, är den totalt misslyckade integrationen av invandrare."

"Europas problem är mer svårlösta. Först har vi något dysfunktionellt i form av EU, sedan har vi något ännu mer dysfunktionellt i form av valutaunionen. Det är en katastrof i sig. Man kan inte vara lite gravid. Antingen är man en federal stat, eller så är man inte det. Bara det att ha en valutaunion utan en federal skattepolitik är omöjligt. Och det här sade vi på 1990-talet när genierna i Bryssel tyckte det var en lysande idé att ha en gemensam valuta. Det var klokt av Sverige att inte hoppa på tåget. Lyckosamt, för er ekonomiska situation skulle vara betydligt värre om ni hade gått med. Men det är en röra som amerikanarna inte har. Utöver detta har man katastrofen med icke-integrerade invandrare. Låt mig vara tydlig med det här: Jag är invandrare själv, och jag har inget emot invandring. Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. När jag ser hur europeiska städer har utvecklats, ser jag enbart problem framför oss. Och, du vet, det vi såg i Stockholms förorter nyligen är bara ett mycket begränsat exempel på den typ av problem vi kommer att få se i större städer framöver. Tänk bara på Paris."

"Det finns en grad av kosmetisk assimilering vad gäller andra och tredje generationen. Men problemet är att dessa generationer riskerar att känna sig så alienerade att en minoritet av dem, ofta de som tidigare har sysslat med porr och droger – som bröderna Tsaraev, som låg bakom Bostonbombningarna – ändrar sig och bestämmer sig för att ”det här samhället är vidrigt, och alla här hatar oss ändå så låt oss döda dem”. Vi har den här väldigt instabila kombinationen i våra samhällen med andra och tredje generationen som inte är välintegrerade. De finns grupper bland dem som är väldigt ambivalenta till allt det som finns omkring dem.– Samtidigt med detta finns det en annan parallell ideologi som aktivt söker dem och som säger att ”alla dina synder kommer att försvinna om du bara spränger några andra människor med dig på Boston Maraton.” Och det är väldigt oroande att man i immigrantsamhällen har en minoritetsgrupp som riskerar att bli radikaliserade och begå fruktansvärda handlingar. Utan att någon sitter i en grotta i Afghanistan och ger dem order att göra det."

 Hela intervjun finns här på Neos hemsida.

Tomteverkstaden i full fart: en ny bok före jul!

Den går i tryck nu, min nya bok, och jag räknar med att beställningar gjorda före 15 december ska hinna fram till er före jul. Den nya boken, Solitär i nyspråkets tid, är en klassisk tankebok. Den har ett brett ämnesområde som sträcker sig från privatlivets vedermödor in i politikens, kulturens och idéernas värld. Den som läst mina tidigare böcker i genren, som Förensligandet, Den tysta zonen eller Inre frihet kommer att känna igen sig i den nya boken.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson bland annat:

"Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet 'hemmavid' och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret 'som ger bröd resten av vintern'.

Och han behöver bara sätta sig på bussen in till Kristianstad – för att med ens hamna mitt uppe i sin samtid: 'När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk. Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa.'

I sin bok 'Motljus' återger Carl Göran Ekerwald en tidningsuppgift från 1921 om att Vilhelm Ekelund led av en 'inre felaktighet'. Jag tror att Thomas Nydahl har rätt när han, säkert med en klar insikt om sin egen hållning inför samtiden och sin oförmåga till anpasslighet, konstaterar att det är 'en stämpel som man väl numera kan bära med en viss stolthet'."

Boken är 198 sidor tjock, tryckt på bra papper och linnetrådsbunden. Den kostar 250:- inklusive frakt. Är du intresserad av att köpa den, skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

***

Här följer ett utdrag ur boken:

I den portugisiska litteraturen är det framför allt en poet som betytt mycket för mig. Det är Eugénio de Andrade. Min första bekantskap med honom ägde rum i Marianne Sandels omistliga antologi Smaken av oceanerna. Jag köpte boken den 6 juni 1983 och från och med augusti 1984 har den alltid varit med mig på resorna till Lissabon. Den är sliten, kantstött och tejpad men den ger mig alltid lika stor tröst. Den dikt av Eugénio de Andrade som jag föll för och fortfarande håller för att vara en av de finaste Lissabonskildringarna heter kort och gott just Lissabon:

Denna dimma över staden, floden

måsarna från förr i världen, båtar, folk

i brådska eller med all tid att slösa bort

denna dimma, här börjar stadens ljus

i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten

inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.

När jag tillsammans med fotografen Hideo Matsumoto, hösten 2000 skulle utge min första bok om staden - Lissabon, en promenadbok - fick jag Eugénio de Andrades tillstånd att trycka dikten i boken. Den hörde hemma där, den slog an en ton som jag ville skulle ljuda boken igenom. Inte nog med att jag fick hans tillstånd, jag fick också boken med 30 av hans dikter på fyra språk, samt ett generöst litet brev.

Nu är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna, minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.

... ack ja, som detta ljus av vatten...

*

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.
 

*

Det man en gång tappat är för alltid förlorat. Så är det ju. Har man tappat sitt självförtroende är det ingen mening att man går ut bland människorna för att finna det. Camus skrev: ”Frid vore att älska i tysthet. Men så finns samvetet och personen; vi måste tala. Att älska blir ett helvete.”

Om man tar Camus på orden som man gör med de döda, så måste man förstå innebörden. Den som tappat sitt självförtroende kan inte älska. Att älska är livsfarligt, det kräver inte bara ett språk, det kräver motsatsen till tystnad. Vem förmår det?

*

Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.

Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbar oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.

Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.

Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransens baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.

Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.