måndag 29 juli 2013

Bokbål och "det nya minnet"

Darwin, en av många som fått sina verk brända. Foto: AN
Bilden av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.

I många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien eller mullornas Iran eller i forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur som kanske gör framtida utrensningar onödiga.

 
I sitt verk A Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:

 
“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by means of orthodoxy.”

 
Bara genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar, tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya minnet”, d.v.s. diktaturens mål.  Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes.

Jag drar mig också till minnes att de bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference - Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):


 
”Three years ago this August, Bosnia's National and University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts; the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”

 
Det är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt för oss, nu levande och verksamma människor.

 
Därför ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara ”kränkande” för alla muslimer. Senast det hände var i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna, eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades ”Muhammed-karikatyrerna” och konstnären Lars Vilks hemsöktes av samma brännarideologer.


6 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Jag vet inte mycket om vad som publiceras i nämnda länder men Iran verkar satsa hårt på vetenskap. Så till den grad att man är i topp åtminstone kvantitativt. Råkade få se en uppgift om det för drygt ett år sedan och citerade. Se http://bjornbrum.blogspot.se/2012/04/iran-forskning-utveckling.html Tror inte man skall underskatta gamla kulturnationer som Iran eller Korea. Att stärka den nationella kulturen är ju ett sätt att möta den (o)kulturella offensiv som USA står för enligt föregående bloggpost. Då förstör man inte de klassiska poeternas texter, särskilt inte i länder där poesin inte är en konstig sub-kultur som hos oss.

Thomas Nydahl sa...

Björn, så där resonerade jag som ung Albanien-resenär. Visst var det fint att se dem vårda sitt arv. Men det de led av vägrade vi se. Jag vägrar inte längre. Och det innebär inte att jag underskattar något kulturarv - inte heller de koreanska eller persiska. Men inte fan använder jag det som ursäkt för de vidriga regimerna som håller folket i armod. Särskilt inte den extrema fascistiska regimen i Nordkorea, den som "vänstern" vurmar för.

För övrigt vill jag påminna om att det finns ett poetiskt arv också hos oss - ett arv som inte har det minsta med "konstigt subkultur" att göra.

Anonym sa...

Att jämföra nord-Amerika och nord-Korea kulturellt är möjligen sökt men man kan jämföra hur de nyttjar gräs.
I det senare fallet som människoföda i det förra som produkt att inhalera.
HUBERT

Björn Nilsson sa...

Det kan ju vara ett retoriskt knep att börja med X, och sedan haka på med y och z medan man ändå är igång, men det kan ge problem om lyssnarna är vaksamma och noterar sammanhang eller brist på sammanhang. Att bränna böcker: inte bra. Men glider man över till andra företeelser som kan vara begränsande för yttrandefrihet och möjlighet att ta till sig olika uppfattningar måste man vara beredd att inse att det kan bli svårigheter. Och där är USA ett sorgligt fall där detta händer på flera nivåer, både statligt organiserat (staten vill veta vilka böcker du köper/lånar) och från olika påtryckargrupper (som bokstavligen vill rensa bort såväl misshagliga böcker [av Mark Twain bland annat] som misshagliga akademiker.

Förresten: förbjöd inte Danmark nyligen en kurdisk TV-kanal, påhejad att journalistfängslar-staten Turkiet?

En hypotes: kampen för yttrandefrihet leder fel om man koncentrerar sig på uppseendeväckande fenomen (eller medieplojer typ damerna i P. Riot) men ignorerar de stora krypande farliga rörelserna. För det är där som det stora skredet kan ske, inte att någon tok-pastor i Florida vill bränna en koran. (Observera hur bokbrännar-argumentet kan skruvas till på ett oväntat sätt!)

Tommy Carlsson sa...

"Senast det hände var i London hösten 2008, då ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails."

Glöm inte brandbomberna mot redaktionen för franska Charlie Hebdo!

http://www.forbes.com/sites/abigailesman/2011/11/08/the-firebombing-of-charlie-hebdo-the-wests-fight-against-radical-islam/

Thomas Nydahl sa...

Tack Tommy, det har du alldeles rätt i, det finns säkert fler. Texten här är en sommarrepris och därför inte helt uppdaterad.