onsdag 10 juli 2013

Tomas Venclova: Former av hopp


Tomas Venclova: Former av hopp. Essäer 1976-2001/ Tomas Venclova och Czeslaw Milosz: Samtal om Vilnius. En brevessä (Ariel/ellerströms 2001, översättningar av Loreta Burnyté, Anna Harrison, Mikael Nydahl och Rikard Wennerholm).

I denna dubbelvolym för vi återstifta bekantskap med nobelpristagaren Czeslaw Milosz: hans samtalspartner, och författare av de resterande texterna i boken, Tomas Venclova, är också han bördig från Vilnius och en av regionens främste representanter för ett humanistiskt och frihetligt arv. Förlaget säger att dialogen och texterna är ”de östeuropeiska författarnas svar på den totalitära utmaningen.”

Tomas Venclova föddes 1937 i Vilnius, fick sin utbildning vid stadens universitet och förlorade sitt sovjetiska medborgarskap 1977. Han bosatte sig i USA och blev 1985 filosofie doktor vid Yale University. Hans ämnen var slaviska språk och litteratur.

Under 2000-talet har han utgivit böcker både i Ryssland och Litauen.

I Former av hopp pendlar texterna mellan litteratur och politik och allt som förenar och/eller skiljer dem åt. Av självklara skäl handlar det mycket om judehatet (det som kallas antisemitism):

”Hur som helst var Litauen under sina bästa epoker ett land där judarna upplevde rättvisa och omsorg (…) Hårt blev också straffet för den kristne som inte kom till undsättning när en jude ropade på hjälp (…) Trots det långa umgänget mellan lituaer och judar levde de praktiskt taget i två separata världar. Vi lituaer visste ganska mycket om polsk litteratur, en del om tysk och rysk, men om den judiska kulturen som tog form inför våra ögon i vårt land hade vi ingen aning. Religion, språk, alfabet, traditioner reste för stora hinder. Det judiska samhället betraktades som ett exotiskt inslag som inte hade några själsliga band med oss.”

Är detta förklaringen till att så många judar mördades i Lituaen? Veclova igen:

”Vår synd tynger medvetandet hos hela folket och varje individ. Att lägga skulden på andra folkgrupper är omoraliskt. Sina egna skulder kan de reda ut själva. Våra skulder måste vi reda ut och sörja över. Strikt talat är det detta som är innebörden med att tillhöra en nation.”
Och på detta enkla, grundläggande sätt säger han att hans eget land och folk, inte tyskarna och nazisterna, är skyldigt. Förintelsen hade sina underavdelningar. Litauen var en av dem. Där inväntade man inte tyskarna utan slog gladeligen ihjäl så många judar man hann innan de kom. Hade detta något med partidiktaturen att göra? Ja, säger Venclova, Litauen styrdes av flockinstinkten. Det är alltid kollektivet – flocken – som är den politisk-ideologiska grunden för ett samhälle där kommunistpartiet styr.

Låt oss betänka det. Fördrivningar, tortyr, vardagsförtryck, brist på yttrandefrihet, pogromer – det kunde skrivas in i den sovjetiska epok som Litauen tvingades in i. Varje totalitär stat skapar sitt förtryck. Ofta ser det likadant ut, oavsett om fanorna är röda, svarta eller gröna.

***

Denna text ingår i ett längre block om litteratur bakom muren i min bok Kulturen vid stupet. Hos Bernur kan du läsa om boken. Jag säljer den nu i sommartorkan för en enkelt devalverad hundralapp. Är du intresserad så skicka mig ett mail till thomas.nydahl@gmail.com


***

Jag tror bestämt att dagen också är mogen för detta stycke av Schubert:







4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Minns du tiden när de tre baltiska staterna kämpade sig till självständighet? Hur utskälld någon socialdemokratisk ledare (var det Torsten Nilsson?) blev när han yttrade tveksamheter? - Men Torsten, om det nu var han, tillhörde ju den generation som mindes trettiotalet när de här staterna med en förskönande omskrivning var "auktoritära" och fick kanske obehagliga vibbar vid upplevelsen exempelvis av den nye litauiske ledaren Landsbergis. Estland var det första ockuperade område som deklarerades "Judenrein", och ester deltog i den städningen. En del av dem torde senare ha dykt upp som flyktingar i Sverige. En estnisk författare i Sverige som försökte ta upp vad som hänt under kriget blev utskälld av andra exil-ester också. Inget fick ju fläcka den fina offermanteln! Och det är väl där vi har en viktig del av problemet: i Baltikum fanns en massa trista judehatare av ordinarie centraleuropeisk modell, men det smugglades undan. De skulle bara vara stackars offer (inte SS-män och lägervakter!).

Thomas Nydahl sa...

Visst minns jag. Det var f.ö. Peter Puide som i sina på svenska skrivna verk lyfte på en och annan sten och blev hatad för det.
De baltiska staternas självständighet är bortom varje diskussion. Den är viktig för varje nation och för varje folk. Balternas olycka kanske också hänger samman med att de ockuperades och plågades av både tyskarna och ryssarna. Men det judehatande segmentet har varit - och är kanske alltjämt - betydande både där, i Polen, Tyskland, Frankrike och i andra europeiska nationer långt därifrån (se bara hur Gyllene gryning frodas av det!).

Bodil Z sa...

Och Sverige.

Thomas Nydahl sa...

Ja Bodil, vi minns särskilt förintelselägren i Medelpad och Norrbotten och de pöblar som drog fram i Arvika, Skellefteå och Halmstad och med klubbor dödade tiotusentals judar. På samma sätt minns vi de läger som upprättades i Blekinge där man samlade de judar från Stockholm och Göteborg som skulle skickas vidare till dödslägren i Polen.