tisdag 2 juli 2013

Politikens rötmånad

Foto: Astrid Nydahl
Ingen kan undgå den svenska politikens rötmånad på Gotland. Det första som slår mig är att skådespelet främst riktas inåt, till den politiska klassen och dess mediala undersåtar. Det är en felsyn att tro att detta är folkligt engagerat. Felsynen kommer sig av att tv-utsändningarnas intervjuer visar folk som står och klänger lyssnande runt om. Jag skulle gissa att 80% av dessa själva tillhör den politiska klassen och att de lever gotländskt gratisliv på sina partiers respektive bekostnad och att de resterande 20% är turister av olika slag. Vad är det då som gör skådespelet så stort och omtalat? Svaret är enkelt: det är skådespelet självt som är orsaken. Den politiska klassen och dess mediala undersåtar älskar att tala om sig själva. De ser sig själva på bild, de ser sig citerade i texter och vet att deras tal och debatter kablas ut i sommartorkans och rötmånadens Sverige.

Jag blickar ut över byn och ser vad de semesterlediga, sjukskrivna, arbetslösa, pensionerade människorna gör: till höger klipper en kvinna, hennes man och svärmor husets häckar. Barnen jollrar och leker runt dem. Till vänster sitter de under tak och intar förmiddagens fika. Ingen radio, ingen tidning, bara vardagens tystnad och stillhet. De som inte syns i byn brukar antingen vara på liten sommarutflykt med kaffekorgen eller så befolkar de stadskärnan för shopping eller cafébesök. De talar förmodligen inte om det gotländska skådespelet. Vad gör jag själv? Efter äggfika väntar jag på postens gula bil (den som alltid under semestervikariatens tid är minst en timme sen). Om allt går som det ska finns några exemplar av min nya bok med där. Jag läser bloggar i väntan på den. Jag läser om det ny-nya rikets ny-nya regler som började gälla igår, regler som ger all världens migrationsresenärer rätt till mer eller mindre fri tand- och sjukvård i krisens Sverige (för att inte tala om alla deras barn som från och med nu kan infinna sig i landets skolor i augusti, oavsett platser, lärarresurser, ekonomisk dränering och annat). Jag läser hyllningar till SD och förväntningar på att någon (Sölvesborgspågen?) ska ta itu med rötan och återföra landet till en annan kurs. Någon talar om folkhem (som om det förflutna kunde återkomma i gammalny skepnad). En annan om valfriheten (som om vi inte redan sett den verkliga innebörden av privatiseringar och utförsäljningar av vår gemensamma egendom). En tredje om en kommande (s)-seger i nästa års val. Så blir det kanske. Men i grund och botten väntar inget annat än fortsatt rötmånad - den som politikerklassen nu beslutat ska gälla året runt, redan finansierad av ett anonymt, tystlåtet och i grunden lydigt folk. Det blir som det blir om ett drygt år. Kön till bekräftelsens urnor kommer att vara ungefär lika lång.

Här skryter MP om de nya reglerna. Och här kan du läsa regeringens proposition i frågan. Det är ett dokument som visar hur det politiska rävspelet kan se ut.

Uppdatering: ett exemplar av min nya bok anlände med posten. Den ser mycket bra ut. Snyggt tryck både på omslag och inlaga. Jag har med glädje godkänt den. Och hela upplagan kommer med bil till mig den 12 eller 13 juli. Samma dag de anländer packar jag första utskicket till er som beställt och betalat boken. De som ännu på fredag är obetalda får anstå till andra utskicket.



3 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

"Det var bättre förr, ju förr dess bättre" - det har du väl hört! - Nej, jag anser att folkhemsnostalgin är reaktionär, vi bör kunna göra bättre ifrån oss idag än 1960. Jag ser två problem: dels att Sverige normalt och traditionellt har rätt dåliga ledare (det finns mellanperioder med kvalitet på högdjuren, men de är få), samt att det finns en beslutsförlamning. Det går inte att ta vettiga beslut utan att någon känner sig "kränkt" eller att snäva intressegrupper börjar skrika. Och då innebär det att landet får glida vind för våg, vilket möjligen extremliberalerna kan uppskatta eftersom de ändå inte vill att någon gör något för samhället i stort.

Möjligen kan beslutsförlamningen tas som något positivt: kanske det är sista skedet i en gammal utlevad epok, strax innan ramarna sprängs och nybyggnaden kan börja. Visst finns det vissa saker som är svåra (klimatändringar exempelvis, och vissa resurser som kan vara på upphällning) men egentligen tror jag inte att det finns så många problem i Sverige som är olösbara - om man hugger tag i dem på samhällelig nivå.

Inre exil sa...

Jo, visst har jag hört. Och när jag gav ut Kulturen vid stupet var det en kritiker som använde just det emot mig. Ju förr dess bättre.

För mig är det nästan ett viktigare skäl än andra för att avvisa SD. De försöker återuppbygga en dröm och det är begripligt att äldre knegare instämmer. Folkhemsidyllen lever i många hjärtan (kanske också i mitt) men den är och förblir död.

Inför framtiden är jag nog mer pessimistisk än du. Tror istället att problemen ser ut att bli olösbara. Inte bara här utan i hela västerlandet.

Björn Nilsson sa...

Du kanske läser för många deppiga böcker?

När överklassen får problem vill den dra in hela samhället som närmast sörjande. Kanske bättre att lyfta bort överklassen och muntert visslande gå vidare, i fotriktiga skor producerade med senaste teknik och utformade enligt den tekniskt-vetenskapliga revolutionens rön?