fredag 26 juli 2013

Mellan Malmö och det arabiska matriarkatet

Malmö i juli. Foto: AN
När jag besökte Malmö för två veckor sedan var det många tankar som rusade genom huvudet på mig. Jag betraktar på ett lite fånigt sätt Malmö som "min" stad. Jag föddes där. Jag växte upp på Seved och Lorensborg, jag blev vuxen på Gamla väster, jag bildade familj i förorten och levde i skytteltrafik, på jakt efter lugn och ro, mellan Lindängen, Nydala och Bellevuegården - innan jag flydde för gott 1981. När jag vandrade omkring på Gamla väster och runt Södertull och Södra Förstadsgatan kom minnena i rask takt. Men det som kom var också samtidssignalerna som så tydligt markerar att det jag betraktat som "mitt" numera är något helt annat. Det arabiska inslaget i staden är så starkt att det på vissa platser - t.ex. den sista biten ner mot Möllan och hela den stadsdelen - totalt dominerar. På vissa busslinjer hör jag bara arabiska talas. En och annan malmöit tränger ibland igenom, som en ropande i öknen.

Idag torsdag har jag varit i Kristianstads centrum vid två tillfällen och åter fått anledning att fundera på denna förändringsprocess och vilka dess konkreta konsekvenser blivit. Jag åker alltid ettan från min lilla by. Från andra hållet kommer den från förorten Gamlegården, och kallas i folkmun för Bagdadexpressen, där nu mest arabiska och somaliska invandrare bor, uppblandade med tidigare invandringsgrupper, där kosova-albanerna kanske är den största. När jag varit i en affär där alla skyltar stod på arabiska och där en icke-plomberad insamlingsbössa på disken hade texten Moskén på svenska och arabiska - dit hade jag kommit för att Schenker valt att ha den som utlämningsställe för paket - promenerade jag till centralstationen för att ta bussen hem. Den var förstås helt knökfull. Som alltid är den det fram till Domushållplatsen. Jag konstaterade snabbt att majoriteten på bussen var unga arabiska mammor med småbarn. De var alla beslöjade.

Jag satte mig på enda lediga platsen, bakom en av dessa mammor med två barn. Barnen blev mycket nyfikna på mig, stod bakåtvända i sätena och gjorde små kontaktförsök. Jag vinkade och sa hej till dem. Ingen  respons. Mamman talade ivrigt på arabiska med dem. Men hon svarade inte när jag ställde en fråga till henne, så jag fattade mitt beslut. Sade Saalam till båda de små barnen, kanske var de ett och halvt respektive tre år gamla, och de räckte båda fram sina små händer, tog mig i hand och svarade på samma vis. Mamman blev till sig av glädje, klart hon var stolt över sina väluppfostrade små barn. Men hon såg mig aldrig i ögonen, tittade istället ner och log. Också de andra arabiska mammorna i bussen instämde och leendena spred sig. Det var en välgörande stund. Jag tvekar inte att kalla den för ett möte med ett periodiskt/tillfälligt arabiskt matriarkat. Här i bussen, långt från männen, uppförde de sig som fria individer, fulla av glädje. Fast nog undrar jag om de berättade för sina män när de kom hem. Kanske, kanske inte. Säger barnen något kanske mamma fyller i med att det var en besvärlig svensk kuffer som trängde sig på (fast jag hoppas förstås att jag har fel på den punkten).

En annan liten iakttagelse jag gjorde idag gällde busschaufförerna. Jag reste med totalt sex stycken. Fem av dem var araber, en sjätte somalier. Statistik som lögn eller bara ett vardagligt bekräftande av realiteterna?



7 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för En pregnant ögonblickbild Thomas!
Jag undrar icke sällan över denna förändring vårt samhälle genomgår.
Är detta icke ett utslag av två kulturers lågmälda kraftmätning?
Kanske dramatiserar jag men den enda respons av värde du möter är när du talar arabiska i Sverige.
Då belönar man dig, då gör den starka kulturen en gest av tillåtelse.
Jo, du kan tilltala oss, våra barn och vi ser dig.
Vi lever i intressanta tider.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Det ligger mycket i vad du säger Hubert. Å andra sidan tänkte jag att den där kvinnan och hennes två små barn förmodligen var alldeles nya i Det nya riket och därför faktiskt inte kunde någon svenska alls. Så jag bjöd på detta lilla arabiska ord - som jag uttalat hundratals gånger tidigare och som inte är svårare att säga än shalom när jag möter judiska vänner.
Men visst finns också den där gnagande detaljen som du pekar på.

Shukran!

Anonym sa...

Tack själv Thomas.=)
Nå, i Malmö släpptes några stenblock ner från Rosengårdsbro på inre Ringvägen i veckan och en familj voltade med sin bil.
Leif GW Persson menade att det bara handlade om unga oförstående pojkars busstreck och nu satt de hemma och skakade av skräck för vad de ställt till med.
Igen leker jag djävulens advokat och tror att attentatet är ett utslag av dominans och revirbeteende, d.v.s. kulturellt betingat, inte olydiga pojkar bara.
Liksom stenkastningen mot räddningspersonal och polis är.
Sunni mot shia och shia mot sunni är samma sak förstås.
Vårt område, håll dig borta!
Jag menar att det fungerar, jag kör alltså inte den delen av Ringvägen mer på kvällar o nätter.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Klart det funkar Hubert! Det är precis det jag menar när jag av och till påpekar att framtiden för våra barnbarn innebär mer våld, mer hat, mer konfrontation, mer av allt som gör ett samhälle antingen outhärdligt eller till ett rent helvete.

Anonym sa...

Den här skillnaden som den högst väletablerade professorn beskriver i jämförelse med dig tycker jag säger mycket om dilemmat Sverige upplever.
Det handlar inte främst om en godhetens samhällsbyggare mot högerextremism o fascism men om något annat.
Du, Thomas vågar lyfta fram, vågar nyansera och dristar dig till att försynt påpeka kulturella avgrundsskillnader och som tack torpederas du som alarmist!
Själv läser jag och försöker ta intryck.
Och det jäser, men i våra tidningar är det den godmodige professorn och hans kolleger som överseende lätt dästa kommenterar.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

En viktig skillnad är ju att jag aldrig skulle ha kunnat publicera mina texter i de tidningar jag arbetade för under så många år. De "goda" rösterna har, särskilt när de är medialt kända för gemene man, fri tillgång till spalterna. Så det man lyckas förmedla i en liten blogg eller i böcker med blygsamma upplagor har kanske inte mer än marginell betydelse. Men man gör så gott man kan. (Hade jag bara kallats alarmist så... men det förödande förrådet har invektiv har redan använts, det släpptes loss i samband med Black Country-boken).

Björn Nilsson sa...

En reflexion lite vid sidan av. Om delar av den svenska uppväxande ungdomen skall vara så dj-a pissig som de elever som DN skrev om i Sjöbo för några år sedan - ja, då kan man ge upp! Det är en så kallad kultur av att inte lyckas i skolan, att göra dåligt ifrån sig och uppföra sig illa. Kanske inte är en tillfällighet att nyliberalism och motorcykelgäng var tidiga företeelser i Skåne?

Det finns förvisso en hel del misslyckade ungdomar i invandrarområdena också ('fucked for life', blir nog inget annat än kriminella av dem) men också en annan sort: de superambitiösa, de som skall lyckas, som skall fram! Jag stötte på några sådana under mina sista yrkesverksamma år. Är det meningen att Sveriges framtid skall heta Mohammed och Fatima, medan Lasse och Lisa sitter med brännvinslitern och lådvinet framför TV:n och gnäller!?