måndag 22 juli 2013

Mellanrumsveckan börjar

Varje dag vi satt oss på Landöns spets för att äta frukost har en duva kommit flygande och satt sig i det låga trädet vid sidan av oss. Jag har på skämt sagt att den trivs i vårt sällskap. På söndagsförmiddagen hände något märkligt. Den kom ner från trädet och vandrade pickande fram och tillbaka framför oss. Och brödet var slut. Men det kändes som ett fint förtroende att den ville vara där med oss sista dagen för en tid framöver.

Snett framför hade någon parkerat en cykel. Det är alltid en märklig syn; en cykel som står precis där havet börjar, men ingen cyklist. Snart nog blev jag varse att ett sällskap med barn lämnat den lilla privata badbryggan med båt, för när de kom tillbaka häpnade jag över att så många fått plats i båten. De berättade leende att det var därför de befann sig i ständig rörelse, stannade man båtmotorn skulle den ha sjunkit av övervikt!

Nu kan jag inte sitta här ute på ett tag. Mellanrumsveckan inträder. En avsevärd del av familjen flyger till London. Jag valde tidigt att tacka nej till den resan. Vem vill vandra i en storstad i juli, när värmen och avgaserna blir som ett cementblock mot pannan? Jag vill det inte. Fortfarande bär jag dock på de vackra minnena från rundresan i engelska West Midlands (Black Country) våren 2012. Den resan får stanna kvar i mig länge till.

Som ni kanske såg blev jag hårt attackerad den gångna helgen av politikens rännstensbarn. De formade sig till en pöbel som med samlad röst ropade förrädare efter mig. Rätt välgörande med tanke på vilken allians jag var på väg in i. Med återfunnen frihet umgås jag ju, fysiskt och i skrift, med de fria andarna. De finns ju. Det gäller bara att leta upp dem där de ibland gömmer sig. Ingenting har i sak förändrats. Jag är alltjämt en envis anti-islamist, liksom jag för övrigt sedan många år motsätter mig varje form av -ism som vill tukta människan i ett ideologiskt fängelse. Det spelar för mig ingen roll om fångvaktaren är religiöst eller politiskt utrustad, resultatet blir alltid detsamma.

Nu reser jag mig ur min Östersjö-vilostol, tar av mig hatten, böjer mig ner efter kaffekorgen och lämnar paradiset vid Landöns spets. Som måndagen öppnar för mellanrumsveckan har jag förberett mig med ett antal handgripliga arbetsuppgifter. De kommer att varvas med långa cykelturer i den ljuvliga hettan, och med en rejäl sommarstädning av huset med vidöppna fönster och snurrande fläktar. Sänder er, alla mina sommarläsare, en tacksamhetens tanke. Önskar er en fin vecka!



2 kommentarer:

Anonym sa...

Hälsning till THomas från ett soldränkt Limhamn.
Besökte i lördags Henrik Rönnquists galleri och utställningen "Allvar är den enfaldiges sköld".
Ligger på Grynbodgatan där jag bodde på 80-talet och där fanns en livsmedelbutik i hörnan mittemot Baldakinen som gick lysande för den driftige libanesen.
Han brukade köpa billiga cigaretter på diverse ställen som han aldrig redovisade och på danskvällarna svepte festare in å pröjsade lite extra för rökverket.
Tavlorna, till det facila priset av 9.500:- är nästan alla sålda.
Jag gratulerade den modige galleristen och tänkte att han är som den tappre Asterix med lille Idefix vid sina fötter. Obelix, han som fick superkrafter när han trillade ner i trollgrytan är väl malmöpolisen då?
Inga "romare" att rapportera.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Tack Hubert. Du har kanske sett här i bloggen att jag var där för knappt två veckor sedan? Det är en mycket fin utställning.
Själv bodde jag på Jöns Filsgatan alldeles i närheten.