|
Darwin, en av många som fått sina verk brända. Foto: AN |
Bilden
av bokbål är både en konkret mänsklig erfarenhet och en politisk kliché.
I
många diktaturer har och är alltjämt bokbål helt onödiga, eftersom de böcker
som skulle ha bränts aldrig ens skrivits, än mindre tryckts och nått några
läsare. I dagens Nordkorea lär inga subversiva – eller ens tänkvärda - skrifter
publiceras, lika lite som i Enver Hoxhas Albanien eller mullornas Iran eller i
forna fascistiska diktaturer. Men ett samhälle där diktaturen just etablerats
måste tillgripa utrensningen som metod för att senare kunna införa den censur
som kanske gör framtida utrensningar onödiga.
I sitt verk A
Universal History of the Destruction of Books påpekar Fernando Báez att:
“Extremist attacks, it seems, intend to destroy the
principal cultural models that form part of the adversary´s shared memories in
order to manipulate the most resistant links and reconstruct everything by
means of orthodoxy.”
Bara
genom att utrota, bränna, det “gamla minnet” och ersätta det med “samhällets
nya minne” kan diktaturen etableras. Báez menar att bokbålen idag inte räcker
till för en sådan social och politisk transformation: bokstavligt allt som kan
lagra ett minne måste hamna under diktaturens öga: flygblad, tidningar,
tidskrifter och inte minst de digitala medierna måste behärskas av det ”nya
minnet”, d.v.s. diktaturens mål.
Biblioteken måste rensas. Han ger ett bra exempel på det: När ”Folkets
befrielsearmé”, d.v.s. den kinesiska armén gick in i Tibet raserades och
brändes tempel ner, och därmed förintades också deras bibliotek. Munkar och
flyktingar förde förvisso hela bibliotek på häst- och mulryggar över till
Indien. Men hela 87.000 människor ska ha dödats under invasionen, och man kan
lätt föreställa sig omfattningen av den materiella förödelsen, då sex tusen
kloster, de flesta också med bibliotek, helt förstördes.
Jag drar mig också till minnes att de
bosnienserbiska styrkor som belägrade Sarajevo medvetet och avsiktligt sköt mot
stadens stora huvudbibliotek, som brann ner. Ingenting av dess samlingar, också
mycket gamla, värdefulla verk, kunde räddas. Därmed lyckades separatisterna
också utplåna en del av det bosniska minne som berättade om hur såväl muslimska
som judiska inslag varit viktiga i landets sociala historia. Så här kan man
t.ex. läsa om bibliotekets öde, i en rapport från 61st IFLA General Conference
- Conference Proceedings - August 20-25, 1995(www.ifla.org):
”Three years ago this August, Bosnia's National and
University Library, a handsome Moorish-revival building built in the 1890s on
the Sarajevo riverfront, was shelled and burned. Before the fire, the library
held 1.5 million volumes, including over 155,000 rare books and manuscripts;
the country's national archives; deposit copies of newspapers, periodicals and
books published in Bosnia; and the collections of the University of Sarajevo.”
Det
är så sant som det sägs: den som börjar bränna böcker, bränner snart också
människor. I dagens mångfald av medier för det skrivna ordet, också de ord som
upprätthåller ett slags humanistisk civilisation, blir det svårare för despoten
att kontrollera vad som uttrycks. Men vi behöver bara titta på de nationer där
det fria ordet antingen hotas eller är hårt undertryckt, för att förstå att
ämnet inte bara är historiskt intressant, utan att det är i högsta grad viktigt
för oss, nu levande och verksamma människor.
Därför
ska man inte heller glömma bort, att de flest förekommande bokbål vi idag kan
se i Europa, utförs av islamister som anser enskilda författare eller verk vara
”kränkande” för alla muslimer. Senast det hände var i London hösten 2008, då
ett bokförlag angreps och antändes med molotovcocktails. Men ingen är okunnig
om hur mycket som bränts i samband med Salman Rushdies bok Satansverserna,
eller när en dansk skämttecknare blev världsberömd för något som kallades
”Muhammed-karikatyrerna” och konstnären Lars Vilks hemsöktes av samma brännarideologer.