Sommarrean. Sista chansen.

Sista veckan för sommarens rea. Den pågår fram till och med söndagen den 9 juni, sedan återgår böckerna till normalpriser. Som vanligt säljer jag ut böcker som jag har lager av. Priserna är mycket låga och inkluderar porton. För var och en av titlarna nedan vill jag ha en svensk, urholkad femtiolapp. Skriv till mig på thomas.nydahl@gmail.com så returnerar jag uppgifter om betalning och annat praktiskt. Kom ihåg: 50:- kostar varje titel och i det ynka priset ingår frakten (erbjudandet gäller enbart inom Sverige, eventuella utlandsbeställningar tillkommer det porto för).

2013 års sommarrea gäller följande titlar:

Alla de andra som också skrev

Förlagets presentation: Här möter vi Witold Gombrowicz på ett café i Berlin, följer Jenny Diski in i vitheten, funderar över utanförskap tillsammans med Thomas Bernhard, utforskar kvinnorna i Christine Falkenlands författarskap, tar oss fram genom Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna, och fördjupar oss i Karin Stensdotters prosa och om livet som svensk författare i Paris. Vi träffar V.S. Naipaul, Béla Hamvas, Alejandra Pizarnik, Valzhyna Mort, Elmer Diktonius, Imre Kertész och Ervin Rosenberg. I bokens andra del bjuder Thomas Nydahl in oss till de egna, helt vanliga dagarna med skrivande, läsande och liv.

Kön, klass och kultur

Essäer, anteckningar och samtal. Del tre av Politisk geografi. Presentation från förlaget: I den tredje, fristående delen av Thomas Nydahls politiska geografi uppehåller han sig i filmiska och litterära diskussioner om könets mystik. Han samtalar med Agneta Klingspor, Agneta Pleijel, Birgitta Boucht och Ove Allansson. Han möter bland andra Catherine Breillat och Marguerite Duras på deras egna premisser och om deras ibland kontroversiella syn på sexualitet. Han diskuterar Elfriede Jelinek, Bodil Malmsten och H.C. Andersens livsvillkor och jagbilder. I återblickar tar författaren oss även med till Albanien och det albanska folkets vardag och historia och återbesöker fadomusikens Lissabon. Förord av Birgitta Stenberg.

  

Sextio år senare

Om den arabiska våren som blev vinter, i Libyen och Syrien, om Israel/Palestina under sextio år. Bokens undertitel är Mellanöstern, den libyska krigsvåren och islamiseringen.

Öland - en vinterresa

Skildring i ord och bild av en vinter på Öland, med bilder av Astrid Nydahl.

  

Den tysta zonen

Om att leva i tystnad, avskärmad från dunkande popmusik och lockande konsumtionstempel. 

 

Förensligandet

Om vägen från tvåsamhet och familj till ensamhet och tystnad. En berättelse om en inre resa i Sverige och utomlands.

Inre frihet

Dagbokstexter 2007-2008. Bloggläsarna känner snabbt igen sig. Högt och lågt. Personligt och politiskt. Avigt, icke-totalitärt och frihetligt.

Ökenvandring

Essäer, reportage, intervjuer. Del två av trilogin Politisk geografi. Städerna det handlar om här är Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi och Szczecin. Författarinnorna jag samtalar med är Ida Jessen, Pia Tafdrup och Nina Malinovski. Förord av Anne-Marie Berglund.

David Goodhart och Hay-festivalen

Jag skrev i april om David Goodharts nya bok. Den sammanfattar efterkrigstidens invandring till Storbritannien och diskuterar sociala, kulturella och politiska konsekvenser på ett ovanligt begåvat och sakligt sätt. Goodhart är känd som vänsterliberal. Han är chef för vänster-tankesmedjan Demos. Han har tidigare inte haft ett ont ord att säga om den förda politiken. Men som jag skrev i min anmälan:

"Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna."

Det är förstås aspekter man helst inte bör tala om. Varken i Storbritannien eller i Sverige. Nu har Goodhart fått känna på en reaktion som han kanske inte hade anat, han stoppades från att delta i årets Hay Festival, den välkända litteraturfestivalen som hålls i walesiska Hay. Goodhart påpekar att han i femton år varit en lojal medarbetare på festivalen. Men Goodharts uppfattningar sådana de presenteras i hans bok The British Dream ville man inte tillåta. Han hade gått över gränsen. Själv skriver han så här om det inträffade:

"The debate about immigration and how we live together in a multiracial society has become more open and mature. But it remains a highly emotional, sometimes moralistic subject. Part of the purpose of my book is to try to reduce the level of indignation in the debate and increase rational analysis. Of course, everyone is an individual, and so ethnic background does not dictate someone’s life opportunity. Yet, it should be possible to discuss without inhibition the patterns of success and failure of different ethnic minorities, just as we do about social class, without being told this stigmatises people. But there are a few — let me call them the ‘righteous gate-keepers’ of national debate — who still want to divide the world between ‘good’ people, who agree with their enlightened views, and ‘bad’ people, who not only disagree with their views on issues like the economic impact of large-scale immigration, but who they evidently consider morally inferior. Most of these gatekeepers, in my experience, are white people — often academics. Like Peter Florence, they often claim to stand for pluralism, though this rarely extends to hearing out contrasting opinions. But there is also the question, raised by Peter, of the claim to knowledge through the experience of belonging to a minority group."

Det skrämmande är att man överallt och alltid finner dessa grindvakter. Istället för att argumentera för sina egna ståndpunkter väljer de hellre att tiga om saken. Goodhart är en synnerligen väletablerad intellektuell. Han är respekterad och hans bok har fått många seriösa recensioner. Men på denna festival skulle det inte sägas något positivt om den. Det skulle inte sägas något alls.

Juliane Preisler, nedslag i ett författarskap

Foto: Astrid Nydahl

Under de tjugofem år jag aktivt följt och skrivit om dansk litteratur är det mycket som försvunnit på vägen, därför att det inte varit värt att hålla kvar. Men mer än i den svenska samtidslitteraturen har jag i Danmark upptäckt några författarskap som jag vill följa också idag, trots att jag inte längre skriver för den tidning där min kontinuerliga bevakning publicerades. En sådan författare är Juliane Preisler. Av och till läste jag henne, både prosan och poesin, men med Lyse tider (Ljusa tider) som kom 2005 tyckte jag mig se ett författarskap av så starkt värde att det vore korkat att inte följa det. Preisler hade då redan ett drygt tjugotal titlar bakom sig, sedan debuten med diktsamlingen Uden (Utan) 1983.

Preisler föddes 1959 och har i sitt författarskap ägnat sig åt prosa, poesi, hörspel och dramatik. 1998 debuterade hon som dramatiker med Vild Hverdag (Vild vardag) på Det Kgl. Teater.

De romaner jag läst de senaste åren är Dreng (Pojke) som kom 2003, Lyse tider (Ljusa tider) 2005, Legetøjsliv (Leksaksliv) 2007 och Privatpersoner 2009.

Preisler skriver inte om de människor som anses lyckade eller välartade. De dras inte bara med stora existentiella problem, utan befinner sig också, både fysiskt och mentalt, i ett slags utanförskap, i en rännsten utmed den guldkantade gata många drömmer om att få vandra på. Hennes kvinnoporträtt i de nämnda böckerna är enastående, oavsett om det är en psykotisk eller missbrukande individ som står i centrum. Dessa kvinnor faller gång på gång ner i misslyckandets dy, men de bevarar ett slags värdighet och vilja att resa sig igen.

Hennes roman Lyse tider är kanske en av den moderna danska prosans verkliga höjdpunkter, i sin osentimentala och svart humoristiska skildring av några av Köpenhamns förlorare bland uteliggare och missbrukare. Med en kärleksfull och nästan gripande blick på de allra trasigaste tar hon sig in på bänkarna på Hovedbanegaarden i Köpenhamn, den stora stationsbyggnaden som liksom andra i andra stora städer, inte bara befolkas av resenärer utan också av alla de individer som tycks befinna sig i evig väntan, tidlösa gestalter som nästan orörligt vistas i det offentliga rummet. Romanens titel ska inte enbart uppfattas ironiskt – det är verkligen inga ljusa tider för flertalet av dessa människor – eftersom den utvecklas på ett sätt som verkligen ger fog för orden. Det är en av många finesser som Preisler behärskar, att nästan omärkligt få läsarens blick på de trasiga existenserna att också omfatta de okonventionella beslut de fattar, och att på djupet förstå varför de gör det.

Det var meningen att romanen skulle utkommit på svenska hösten 2008. Den placerades i en litteraturserie som skulle utges av ett svenskt förlag. Översättare kontrakterades och rättigheterna för den svenska utgåvan erhölls av det lilla förlaget. Sommaren 2008 ville jag höra mig för om hur det gick med översättningen och om tidsschemat hölls. Först då fick jag och därmed Preisler själv veta, att boken inte ens kommit in i översättningsstadiet. Allt hade legat och samlat damm i ett år och den brist på respekt för författaren som förlaget visade är anmärkningsvärd. Det är min förhoppning att de snart släpper rättigheterna, så att ett annat förlag kan ge ut Lyse tider. Det vore den rätta romanen att introducera Preisler med på svenska.

Legetøjsliv (Leksaksliv) känns som en logisk uppföljare. I centrum för berättelsen står en prostituerad kvinna, Lone, som mer identifierar sig med sitt yrkesnamn Betty. Hon är både mentalt och fysiskt nergången och tar emot sina kunder i lägenheten på Mynstersvej, denna adress som blir ett av få fasta tecken på att hon fortfarande är i livet. När hon vaknar i rännstenen eller under en buske i någon park är adressen det mantra som får henne att resa sig och gå hem. Allt tycks i huvudet på Betty vara ett virrvarr: minnesfragment, språkluckor, bristande närvaro i verkligheten. Hon prövar sig fram, söker orden, söker sammanhangen och Juliane Preisler är en mästare på att fånga detta språkliga kaos och ganska tidigt i romanen skapa en bild av denna djupt olyckliga människa. Hon har en specialitet: plastpåsar på huvudet på männen medan hon tillfredställer dem sexuellt. Det är som gjort för dödliga olyckor. De sker, men Betty tycks inte medveten om det. En ängel kommer in i hennes liv, hjälper henne att bära undan de döda. I umgänget med systern – på landsbygden – får Betty/Lone en bild av det ”normala” Danmark, som är olyckligt på ett annat, och kanske mer fundamentalt, sätt. Det blir också i mötet med systern och hennes lille son som dramatiken i hennes eget liv skruvas upp, liksom i de tafatta umgängesförsöken med grannfamiljen på Mynstersvej. Romanen kunde ha kallats en samtida tragedi även om den inte slutat som den gör. Gripande är bara förnamnet. Det här är rentav en roman som gör vår egen tid och kultur ännu lite tydligare.

Efter Legetøjsliv var det dags för romanen Privatpersoner. Det är ett kraftprov från Preisler, en hela 448 sidor tjock kalejdoskopisk inblick i en rad olika människor liv. Romanen är upplagd som ett röstkollage och de olika rösterna går in i varandra, talar med och till, och ibland också förbi varandra. De utgör ett slags tvärsnitt av en normalbefolkning, med allt vad det innebär av skevheter och egenheter. De är, kort och gott, privatpersoner, eftersom de lever i en tidsålder då vi atomiserats till den grad att vi egentligen inte berör varandra särskilt mycket. Privatpersoner är en bok som sakta öppnar sig för läsaren. De olika rösterna, de olika personerna, antar efterhand karaktär, de blottar sig genom sina handlingar och sina tankar. Känslomässiga förbindelser upprättas, raseras eller görs omöjliga. I deras intima liv är det de små detaljerna och göromålen som oroar och upptar deras tankar. De ser på sig själva med den skepsis som vi människor tenderar att göra. Ordet självförtroende missbrukas inte, ibland är det helt frånvarande.

Vill man lära känna samtida dansk litteratur ska man inte gå förbi Juliane Preisler. En vacker dag kan man läsa henne på svenska. Just nu finns hela hennes skapade värld på danska, och hennes språk är både vackert och ändamålsenligt. Jag läser hennes romaner med stor glädje.

Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)

”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.

När jag läser den här nyutgivna romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet.

Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.

Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,

”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.” 

Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:

”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över meningslösa gravar.”

De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord

”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”

Tystnaden. Den fjäderlätta vilan

Bosarpasjön. Foto: TN

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä ”Om tystnadens historia.” Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

***

Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan: ”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.” Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag känner förstås igen mig själv i hans ord. Men de avhopp som präglat mitt liv, från sjutton års ålder fram till idag (först dekoratörsjobbet, sedan fabriksjobben och så tidningsjobben) har präglats av en känsla av att brytas ner av sammanhangen jag funnits i. Att jag bad att få sluta skriva i Dispatch var något annat, nämligen en akut äckelkänsla inför redaktörer som inte skäms över att sitta och gnabbas med en antisemitisk programledare i en nazistisk radiokanal. Också det avhoppet blev en erfarenhet att använda i livet framöver. Man skulle kunna citera Lars Vilks ord: "Allt är en fördel". Också avhoppen således.

Dagens bästa besked - nej, årets!

Glad stipendiat modell 1952

Det finns många dagar som börjar dåligt. Men vissa av dem utvecklas mycket positivt. Idag är det en sådan dag. Jag har just fått besked att jag tilldelats ett ettårigt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond. I mina mörka stunder trodde jag att det var slut med sådana besked, inte minst sedan jag publicerade Black Country-boken. Å andra sidan hade stipendienämnden också bett att få läsa tre föregående böcker, Långsamhetens nej, En centraleuropeisk afton samt Sextio år senare. Antar att dessa sammantagna fällde ett positivt avgörande. Detta innebär att jag fortfarande är uppe på banan (i de litterära sammanhang som jag numera vet så lite om, bortsett från den allra närmaste kretsen). Och det innebär en tids andrum för både skrivande, läsande och kringströvande. Vad säger man? Tack har jag redan sagt till dem. Tack säger jag också här.

Fanatismen

Foto: Astrid Nydahl

”Alltid, under alla omständigheter och på alla möjliga sätt bör du kämpa mot fanatismen (…) du bör kämpa mot fanatismen med hjälp av tålamod, en förnuftig, klarsynt och tydlig argumentering och en konsekvent pedagogik. Men ha också medlidande med fanatikern. Han angriper dig, men berusad av själva attacken biter han i sin egen tunga och krossar till slut sig själv.” (Sándor Márai: Om fanatiska människor, ur Örtaboken, i översättning av Susanna Fahlström ur Visdomsord för vardagsbruk).

Jag anstränger mig att varje dag genomskåda fanatismen. Den är synlig i politiken men också i kulturen. Fanatismen kan manifesteras som ett särintresse, som att stirra sig blind på en och samma punkt i tillvaron, att visa en oförmåga att bredda sitt synfält.

I politiken är fanatismen alltid en ism, en ideologi eller ett slutet system av idéer eller dogmer. På så sätt är också religionen föremål för fanatism: varje religiös tradition har sina fanatiker, oförmögna att se världen annorlunda än de fostrats till, utifrån den egna uppsättningen trossatser, dogmer, slutna system av föreställningar och skrifter.

När jag möter fanatismen ser jag ett allt större behov av egen isolering. Jag vill inte veta av den, jag vill gömma mig. Liksom det i historien funnits människor som aldrig kunnat förlåta sig själv för att de varit aktiva i en totalitär rörelse har jag svårt att uthärda det faktum att jag känner igen mig själv.

Onsdagar

Lissabon. Foto: Lennart R.

Onsdagar är dagar som förenar det gångna och det kommande. Veckans snörliv. Dagen som håller samman det som vill glida isär eller falla sönder.

Gould-Systemet för Avskaffandet av Applåder och Alla Andra Manifestationer

'Demokrati, majoriteten har alltid rätt' hävdar någon. 'varför skulle en betalande åhörare förnekas rätten att uttrycka sin åsikt?' Förutom att de andra betalande åhörarna inte löst biljett för att höra hans åsikt, så måste man ta hänsyn till den akustiska psykologins märkliga lagar, enligt vilka en strategiskt placerade supporter eller belackare genom att vid rätt ögonblick nyttja lämplig röststyrka kan väcka ett kraftfullt eko från många hundra andra åhörare. - säger Glenn Gould i sin essä Bort med applåderna från 1962. Konsertpianist som han var på den tiden ansåg han att applåderna efter en genomförd konsert var en styggelse.

Han konstruerade Gould-Systemet för Avskaffandet av Applåder och Alla Andra Manifestationer, förkortat till GSAAAM. Han ville placera alla applådfria konserter på fredagar, lördagar och söndagar, vilka "har de främsta förutsättningar för att frammana ett passande vördnadsfullt sinnelag". Glenn Gould humor visade sig vara minst sagt verkningslös. Han vantrivdes så till den milda grad att han helt slutade att ge konserter. När jag tänker på Gould undrar jag hur det kan komma sig att så många författare envisas med att visa upp sig i varenda tryckt skandalblaska, varenda usel kvällstidning och i varje avskyvärt tv-program. Är längtan efter applåder så stor?

Bara två år efter att Gould skrev sin essä om applåderna lämnade han för alltid konsertlokalen. 1964, endast 32 år gammal, när han var som mest framgångsrik som pianist, lämnade han den.Han drog sig tillbaka till hemstaden Toronto och ensamheten i en studio för att idka det han kallade 'min kärleksaffär med mikrofonen'. Han angav sin leda över 'konsertcirkus och konkurrensmentalitet' som främsta skäl till sitt avhopp, samt 'publikens begär efter sensation och sadistisk voyarism.' Konsertbesökaren, skrev Gould, 'tycker jag som typ illa om, jag litar inte på honom, och jag vill inte ha honom som en vän. En konsertturné är musikens svar på en fängelsedom.'

Glenn Gould kan därför vara en förebild så god som någon för varje solitär människa. Hans mästerverk finns på skiva. Själv har han gått till evigheten. Men han är - just därför - mer levande än de flesta linslusar.

Om ett kvartal med Dispatch International. Repris med inledande kommentar.

Foto: T.N.

Den 22 maj skrev jag här i bloggen nedanstående text. De reaktioner jag fick på texten gör att jag gärna publicerar den igen. För första gången fick jag en tydlig illustration av att också kretsar i den anti-islamistiska miljön agerar som sekter. Fri diskussion bannlyses och monolitisk enhet utåt påbjuds. Man får och bör förstås inte kritisera "ledarna". Då sätts man i karantän eller skickas ut i kylan. Från tidningens redaktör Ingrid Carlqvist fick jag en reaktion som innehöll orden "jag förlåter dig aldrig" och det tedde sig som en kombination av pubertal självgodhet och totalitära anspråk på enighet. Det hon aldrig skulle förlåta mig var att jag publicerade nedanstående artikel. En man som Lars Hedegaard säger man förstås inte heller emot. Hans ord är för många en lag. Det är lite pinsamt att se eftersom han gärna vill framstå som yttrande- och tryckfrihetens främste talesman. I konfliktsituationer kan sådana människor som Ingrid C. och Lars H. plötsligt stå alldeles nakna i sin falska omsorg om dessa friheter. Det var förstås ett misstag att alls börja skriva i Dispatch. Jag hade kunnat fortsätta hålla den relativt låga profil jag haft och har i min blogg och i mitt författarskap. Men man ska inte "ångra" utan istället dra lärdom inför framtiden. Jag skrev där ingen anpassligt utan i nio fall av tio just de texter jag skulle ha skrivit ändå. Här följer nu texten från den 22 maj:

***

Från och med veckans nummer avslutar jag mitt skrivande i Dispatch International (DI). Det blev min kortaste medverkan i en tidning sedan jag i mitten på 1970-talet började mitt frilansande. Jag började skriva i Dispatch under pseudonym av det enkla skälet att jag inte ville utsätta mig för risken att få besök av de goda och toleranta som gärna bankar in sitt budskap i människor med sten och batong. Men jag ångrade mig snabbt och sedan dess har jag varje vecka skrivit under eget namn. Det var det enda rimliga. Om man gömmer sig därför att man hyser uppfattningar som inte resten av landet tål så ska man tiga. Jag valde och väljer alltjämt att tala och skriva i eget namn.

Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt. Men det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party.

Jag ska inte exemplifiera. Den som är intresserad hittar naturligtvis dit på nätet. Det finns inte en enda länk i denna bloggpost, av det enkla skälet att jag inte länkar till nationalsocialistiska eller fascistiska sidor på nätet. Men som upplysning kan jag nämna att också svenska nationalsocialister har skrivit beundrande om detta amerikanska parti.

Vad skrev jag i DI? Det var ganska harmlöst material jag publicerade. Det mesta handlade om litteratur. En serie behandlade JMG Le Clézios författarskap. En helsida handlade om Etty Hillesum och Zenta Maurina. Jag skrev också om några färska debattböcker, bland andra Maria Svelands Hatet. Jag recenserade Artur Szulc fina bok om det judiska gettoupproret i Warszawa. En artikelserie som gick under pseudonymen Nils Andersson handlade om Sveriges historia från 1945 och framåt.

Men jag tog mig också an några böcker som redaktionen sände mig: Paul Gottfrieds War and Democracy, Lyle H. Rossiter, Jr. The Liberal Mind. The Psychological Causes of Political Madness och David Hamiltons Culture Wars (och jag tänkte när jag läste dem att de knappast var så intressanta att de förtjänade den uppmärksamhet de fick, men det var redaktionens val). I den engelskspråkiga litteraturen valde jag bland annat själv att skriva om en ny debattbok om vänstern och invandringen till Storbritannien av David Goodhart, The British Dream. Successes and failures of post-war immigration. Det boken betraktar jag dock som extremt viktig.

Jag granskade den grekiska, nationalsocialistiska rörelsen Gyllene Gryning. Jag skrev kritiskt om Henrik Arnstads nya bok om fascismen.Och viktigast av allt: en större artikel där jag försökte reda ut begreppen fascism och rasism, därför att jag är trött på hur de slentrianmässigt används som skällsord.

Samtliga dessa texter kan ni hitta i min blogg.

Ämnena har alltså varit många. Jag har inte skrivit för att bekräfta någonting, utan för att fortsätta på den inslagna väg som mina läsare dagligen kan följa på min blogg (eller i mina böcker). Behov av bekräftelse finns inte. Däremot finns det behov av röster som säger emot, människor som vägrar stämma in i kören. Dit vill jag gärna räkna mitt eget skrivande.

Det finns ingenting i mitt liv som kräver av mig att jag ingår i en kör. Varken den statsunderstödda korrekthetens kör eller den anti-jihadistiska kören. Jag läser, tänker och skriver efter eget huvud. Det vill jag gärna fortsätta med. När frälsargestalten i Life of Brian säger till folkmassan att de måste tänka självständigt ropar den i kör: ”Yes, we are all individuals” och då skrattar vi. Egentligen borde vi gråta, för det är en extremt tydlig bild av vad bristen på kritiskt sinnelag leder till.

Jag säger gärna positiva saker också. DI har som första tryckta tidning på svenska publicerat en rad intressanta artiklar om islamismen och den multikulturella mytens förlamande effekt på europeiska nationer. Jag har känt att det varit högt i tak. Till exempel kunde jag publicera en stor text om republiken Kosovas väg till frihet, utifrån en bok av James Pettiffer, världens främste kännare av albanska förhållande, trots att den anti-jihadistiska rörelsen globalt sett är positiv till den serbiska nationalismen (därför att den är ortodoxt kristen) och negativ till den albanska (eftersom den i huvudsak är muslimskt förankrad). Inte minst viktigt att påpeka: tidningens arvoden låg några hundralappar över vad normalsvenskt kultursidesarvode är sedan många år tillbaka.

Jag avslutar mitt skrivande i Dispatch. Tro bara inte att de innebär att jag avslutar mitt skrivande i de ämnen jag där berört. Rakt tvärtom.

Arkadij Babtjenko: Bilder av ett litet krig

Krig kan skildras på många sätt. Inte sällan blir det en hjältesaga som framställer de stridande som ädla varelser i kamp för den egna nationen. Eller en politiskt korrekt saga om frihetskämpar i gerillauniform. Under Gazakriget fick vi läsa skildringar som handlade om moral: djup omoral och usla människor från Israel som slogs mot hjältemodiga islamister i Gaza. Varje krigsskildring är av nödvändighet ett slags partsinlaga. Granska de skildringar som publicerats från 1939 och framåt, oavsett om de handlat om stormaktskrig eller små, lokala väpnade konfrontationer: partsinlagan lyser läsaren i ögonen. Så har vi också de starkt uttalade texterna som argumenterar emot själva kriget som metod. Det finns ett antal klassiska sådana. Jag går inte in på någon av dem, men nämner det, därför att det nu utkommer ännu en sådan av den ryske journalisten Arkadij Babtjenko. Vid sidan av den skändligen mördade Anna Politkovskaja framstår Babtjenko som den främste skildraren av de väpnade konflikter som skakar det gamla sovjetimperiet. Hans förra bok, Krigets färger (2007), jämfördes mycket riktigt med några av de starka antikrigsböckerna, som Remarques På västfronten intet nytt. Babtjenko föddes 1977 i Moskva och skickade som 18-årig värnpliktig till Tjetjenien. Han har med egna ögon sett ett av de smutsigaste av smutsiga krig. Han är verksam vid samma tidning som Politkovskaja var: Novaja Gazeta i Moskva.

Hans bok Bilder av ett litet krig (Ersatz förlag, översättning av Maxim Grigoriev och Ola Wallin), handlar om kriget mellan Ryssland och Georgien och utspelar sig i augusti 2008. Boken har, som titeln ju säger, ett rikt bildmaterial, och jag kan inte erinra mig att jag tidigare sett så starkt motbjudande och äckelframkallande bilder någonsin. Jag skulle kunna ta en enda av dem, t.ex. den som finns på bokens omslag, som argument emot krig. Det vapnen gör med människorna är så avskyvärt att man känner en blandning av vrede och förtvivlan inför bilderna. Och ändå är Babtjenkos text så saklig, så realistiskt skildrande, så litterärt tuktad och tillbakahållen, att bilderna framstår ännu starkare, som kontrast till det som ord aldrig kan uttrycka. Om du känner en krigsromantiker tycker jag att du ska sätta Babtjenko i dennes händer. Om inte den här boken påverkar en människas tänkande, då finns det ingen bok som kan göra det. Då kanske det krävs just ett vidrigt krig som detta?

Hannah Arendts The Crisis in Education

Jag läste Hannah Arendts The Crisis in Education och jag måste säga att där fanns massor som fick mig att haja till: texten är publicerad 1954, då jag var två år gammal, men kunde lika gärna ha varit en direkt kommentar till vår samtid.

Det jag särskilt fäste mig vid i texten var sidorna 177 – 181, d.v.s. andra delen av essän, som tar upp tre ”tre grundläggande antaganden” som samtiden gör av barn och skola: 1/ Att vuxna bara finns där för att hjälpa barnen, att de egentligen ska finnas i sin egen ”barnvärld” utan att lärare eller föräldrar lägger sig i, 2/ antagandet att läraren egentligen bara ”ligger ett steg före” eleverna, att de i skolsalen är jämlikar och att de tillsammans, utan lärarens auktoritet, utforskar tillvaron, och 3/ att man bara kan lära och förstå sådant som ”man själv har gjort”. Allt detta ska, säger Arendt, leda till att de vuxna ”respekterar barnets oberoende”. Detta är, säger hon, bara ”ett svepskäl” och leder till att eleven lever i en ständig barndom där bara leken anses vara en giltig metod för inlärning.

Se där, en beskrivning av 2000-talets Europa! Den evigt unga som i shoppingkulturen vägrar bli vuxen: en rockmusikens och trendernas fånge som vill ”ha roligt” och ”leva livet” istället för att via bildningen och kulturen blir en mognare och ansvarstagande vuxen människa. Hannah Arendt säger att detta skolväsende egentligen bara leder till ”majoritetens tyranni”.

Barnet "förbjuds” att mogna och måste inordna sig i den ”verkligt tyranniska auktoritet” som massan har att erbjuda. Hon menar att skulden delvis ligger i den moderna psykologin och i en pedagogisk metod som vägrar erkänna att det är det förflutnas kunskaper som alltid måste föras vidare till en ny generation. Skolans kris speglar en mer allmän kris och instabilitet i det moderna samhället. Den moderna undervisningen hejdar varje försök att utveckla barnet så att det lämnar barndomens värld. Den hindrar också läraren om han eller hon ser sig som en förmedlande länk mellan det förflutna och nuet, därför att det skulle kräva en särskilt stor respekt för det förflutna. Hannah Arendt citerar Polybus som säger, att den som undervisar måste ”vara värdig sina förfäder”.

Essän The Crisis in Education finns i Hannah Arendts bok Between Past and Future (Penguin Classics 2006).

En dotter fyller år och mäter därmed tiden sedan familjeflykten från Malmö

Nu är det 32 år sedan jag flydde från Malmö med min familj. Efter ett skakigt halvår i Ystad kom vi sommaren 1982 till en liten by utanför Tollarp. Min näst yngsta dotter hade fötts i Ystad och under de vackra fruktträden utanför det lilla torpet vi bodde i sov hon middag i vagnen. Jag satt antingen där i skuggan eller inne i växthuset på husets gavel och skrev eller läste. På den tiden frilansade jag för Kvällsposten och hade ett sommarvikariat som söndagsredaktör för Arbetets lokalredaktion i Ystad. Jag gav ut min bok Malmö Blues på Rallarros förlag och förberedde mig inför två viktiga utlandsresor, en av dem skulle gå till Libyen. Idag är det 31 år sedan dottern föddes, vi gratulerade henne igår tillsammans med hennes två fina barn. Idag är det alltså 31 hon fyller och det blir plötsligt inte längre abstrakt att tänka på flykten från Malmö och tiden som förflutit. Jag är tacksam att slippa Malmö - hela Malmö, med förortslägenheterna, centrum och mentaliteten hos stadens intellektuella - och tacksam att jag fick ett nytt liv i Kristianstadstrakten, i byarna runt Tollarp, i Önnestad och nu de senaste tio åren i Viby. Här kommer jag att stanna så länge det är möjligt. Här finns friden, fågelsången, ängarna, sjön och närheten till havet, men här finns också bussförbindelser med centrum, sjukhuset, tandläkaren och annat, här finns en möjlighet att gömma sig undan de allra värsta livsinslagen och här finns rum för litteratur och skrivande. På flykt från Malmö märker jag fortfarande hur svårt det är att närma sig födelse- och uppväxtstaden, jag märker det inte minst i hur sakta det går att skriva boken om barndomen och tonåren där nere. Helst håller jag mig borta från Malmö, det som en gång var en stad men numera mest är en åkomma och en diagnos på framtiden. Har man barnbarn oroar man sig för den diagnosen.

Bilden: Min näst yngsta dotter Lina som tonårsflicka i Lissabon 1997. Idag är hon lärare och tvåbarnsmor. Idag fyller hon 31 år. Foto: TN.

Judiskt liv på 1700-talet och under andra världskriget

Aaron Isaac

Två helt olika epoker i nordiskt judiskt liv finns skildrade i två böcker jag läst. "Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal" är underrubriken på det praktverk som är Aaron Isaacs självbiografiska berättelse Minnen (som utgivits av Hillelförlaget i Stockholm). Mattias Dahlén är redaktör för verket och Carina Burman har skrivit ett tänkvärt förord. Jag ska återkomma till boken.

Den andra boken handlar om hur ett judiskt liv förkläs och lever dolt. Det handlar om danskan Karin Lützens berättelse om modern som officiellt var fransyska och gift med hennes danskfödde far, hon som i själva verket var rumänsk judinna. Karin Lützens bok heter Mors hemmelighed - på sporet av en jødisk invandrerhistorie (Gyldendals förlag i Köpenhamn).

Aaron Isaac var den förste jude att leva i Sverige som just det han var - jude! Född 1730 i tyska Brandenburg kom han 1774 till det svenska hovet som hantverkare (sten- och silversmide). Gustav III:e hade uppenbarligen stort förtroende för honom och gjorde Aaron Isaac till kunglig hovleverantör och den svenska judenhetens officiella röst. Sina minnen nedtecknade han sent i livet, på jiddish. Det är en korrigerad och redigerad version av översättningen till svenska som publiceras i Hillelförlagets praktutgåva. Boken, 320 sidor tjock, är rikt illustrerad både i färg och svartvitt och en fröjd redan att bläddra i. Burman kallar Isaac "gustavian", en man främmande för sin tid. Att nedteckna sina livsminnen hade han inspirerats till av upplysningens och romantikens ideal, där individen kom att stå i centrum. Hans jiddish är friskt uppblandad med svenska låneord - han utbrister "Det var mig ett besvärligt språk!" om svenskan - och skriver, säger Burman, en behaglig och lättflytande prosa. Men han ska inte ha varit influerad av andras minnesteckningar, t.ex. Rousseaus, utan snarare av det som den amerikanske biografiforskaren Marcus Moseley benämner "libri segreti", en italiensk renässansgenre, där köpmännen traderade sina liv. I efterskriften understryker Mattias Dahlén att Isaacs liv sammanfaller med den tid "då judendomen på allvar träder in i den moderna tiden". Inte minst detta faktum gör Aaron Isaacs Minnen till en synnerligen viktig utgivning.

 Min mor var mer fransk än de Gaulle, skriver Karin Lützen i Mors hemmelighed om Irène Lupu som kom till Danmark för första gången direkt efter andra världskriget, som gäst i familjen Lützen, på en resa arrangerad av Alliance française. Efter att danskarna avlagt ett besök hos den franska familjen förälskade sig den unga Irène och danska värdfamiljens son Kaj i varandra, och redan 1947 gifte de sig. De fick under 1950-talet tre barn, som alla levde i tron att deras mor var en icke-troende fransk katolik som avfärdade alla religiösa högtider med en hänvisning till det sekulära Frankrikes traditioner. Att hon var judinna av rumänsk börd var en djupt förborgad hemlighet. Karin Lützen har skrivit en mycket fascinerande biografi över sin mor, utifrån ett slags övertygelse om att varje invandrad människas historia är viktig för förståelsen av hur deras barns liv kommer att gestalta sig. "Måske ville hun have været en helt anden kvinde og mor, hvis hun havde haft et afklaret forhold til sin jødiske invandrerbaggrund" skriver dottern. Genom att gräva i moderns historia kommer hon också att skriva ett väsentligt stycke judisk historia, vars rötter finns både i Europa och USA.

Rastlösheten och läsningen av Karl Kerns memoarer

Ån i Billnäs, Finland. Foto: Ulrika W.

Rastlösheten är stressens motsats - och ändå påminner de två så mycket om varandra. Jag går i väntans tider. Och denna väntan skapar rastlösheten. Igår blickade jag ut över Östersjön från Landön, det gav mig ro. På kvällen såg jag en fin långfilm med idel bra skådespelare (The Debt). Liksom litteratur kan film jaga bort min allt starkare känsla av tomhet. Det är som om tomheten tog allt större plats för varje år som går. Åldrandet kanske rentav är en tömningsprocess? Jag läser Karl Kerns memoarer Förrådd av öst och väst, som jag haft glädjen få av hans son Otto Kern som lever i Göteborg. En gång i tiden hade jag boken själv, fick den av Karl Kerns vän Alvar Alsterdal som ju också var min vän (jag var dum nog att låna ut den). I den får man inte minst en påminnelse om alla de smutsiga uppgörelserna i nittonhundratalets Europa, och om det tröstlösa i att tala "fel språk" efter att nazismen krossats och kalla kriget inletts. Karl Kern var en av de viktiga personerna i kampen mot Hilter, men han var sudettysk och därför också förpassad till den politiska periferin. Fint är det dock att veta att han fick asyl här i Sverige och att han med sina väldiga kunskaper, inte bara om politik utan också och kanske främst om kultur, kunde berika den demokratiska krets han här ingick i.

Karl Kern. Foto ur memoarerna som utgavs postumt.

Det är en gåva att få ta del av. Och den gåvan skapar ödmjukhet. Så här skriver man om Karl Kern på en svensk hemsida:

"Karl Richard Kern föddes den 9 juli 1902 i Graupen i Böhmen, dåvarande Tjeckoslovakien. Fadern var gruvarbetare. Karl Kern gick först i militärskola, men blev 1919 också gruvarbetare. Mellan 1929-38 var han redaktör i socialdemokratiska tidningar i Prag, Reichenberg och Troppau. 1938 hamnade han som politisk flykting i Malmö - han räddades under medverkan av Torsten Nilsson undan Hitler som en av den tjeckoslovakiska socialdemokratins främsta. I Sverige arbetade Kern först som metallarbetare och mellan 1947-67 som tjänsteman vid AMS och länsarbetsnämnden i Malmö. Han blev utlänningsavdelningens chef. Samtidigt verkade Kern som journalist. Detta ledde till författarskap och översättning av svensk lyrik till tyska. Karl Kern avled den 6 september 1982"

Man kan där också läsa om sudettyskarna i Sverige:

"Redan efter den tyska annekteringen av Sudetområdet i oktober 1938 flydde en skara sudettyska socialdemokrater och kommunister till Sverige. Det rörde sig om 350 personer. Ytterligare ett par hundra kom under kriget till Sverige. I december 1945 bildades en "Hjälpkommitté för sudettyska antifascister" som medverkade till att åren 1946-1947 närmare 250 sudettyskar kunde komma till Sverige. År 1948 rekryterade ASEA i Västerås omkring hundra sudettyskar från läger i Västtyskland. Efter 1948 fick ytterligare 2 000 sudettyskar tillstånd att resa till Sverige. Det finns inte många undersökninga av sudettyskar i Sverige. 1998 doktorerade Rudolf Tempsch med en undersökning om sudettyskar i Eskilstuna. Man har en socialdemokratisk diskussionsklubb inom den sudettyska gemenskapen. Fram till 2001 publicerades Blätter der sudetendeutschen Sozialdemokraten, som distribuerades delvis i Sverige."

Jag kommer med all säkerhet att återvända till Kerns memoarer.

Vägen till Brinnarå

Kjugekull. Foto: Astrid Nydahl

"Jag har under min 70-åriga levnad här på Jorden funnit föga sällskap som varit mig bevåget, men däremot ideliga motgångar, vilket betyder att jag haft ambitioner, eller snarare att dessa varit helt fel ute. Som om det kunde betraktas som en förmildrande omständighet! Ambitioner kan vara helt följdriktiga men också en sorts mutationer i människans skalle, något som såväl neandertalare som aboriginer framgångsrikt lyckats bemästra under ett förlopp av oräkneliga år. De har nöjt sig med den jungfruliga Jord senare inhabitanter tycks ha ett horn i sidan till."

Så skriver Hans Boij i sin nya bok Vägen till Brinnarå. Jag började läsa den i natt och fann genast den sortens korn som politikens värld är helt befriad ifrån. Som dessa två:

"Att slippa vara profet. Att gnistra av en äkthet ord inte förmår vederlägga."

och

"Pennalism. Pöbelns önskan att känna överhetens makt ändå ut i fingerspetsarna."

Varje gång jag konfronterats med ideologiskt motiverade människoklungor som vakar med taggarna utåt slår det mig att jag måste gå tillbaka till de tankar som har sin grund i ifrågasättandet och den kritiska blicken på själva livet. Det gäller i alla sammanhang. Men alldeles särskilt i de politiska.

Hur uthärdar man ett liv i denna mullrande kulturbrist?

Lissabon. Foto: Lennart R.

Man kan uthärda, överleva och njuta ett slags liv om man lär sig var gränserna går. Man kan, som John Cowper Powys påpekar i Ensamhetens filosofi, komma till insikt om att "det ökade sociala umgängeslivet och hela underhållningsapparaten gör den verkliga lyckan om intet". Därför är det inte heller så konstigt att man aldrig ger upp ensamheten "för flocknöjet att få känna sig varma och trevliga och vänliga och skadeglada".

Det är den postmoderna epokens ständiga shoppingkrav och ständiga förväntan om underhållning som förgör oss. Tillbakadragna kan vi läsa och formulera de egna tankarna om överlevnad i en sådan omgivning. "Rutinen spelar en ledande roll" säger Powys. Utan rutinen överlever man inte ensamheten. Rutinen är den behållare vi sänker ner våra solitära dagar i.

"Ty rutinen är människans konst att kopiera naturens konst. I naturen är allt rutin. Årstiderna följer på varandra i sakral ordning. Säden mognar, bladen växer, blommor och frukt följer och sedan kommer hösten". 

Om förkastandets kultur segrar kommer universiteten att hålla kurser om hur man hejdar denna sakrala ordning.

***

Dispatch International blev min sista uppdragsgivare. En skönhetsfläck lika ful som Kvällsposten. Om sex dagar går jag i pension.

Fernando Pessoa: Heróstrato. E a busca da imortalidade. (Assírio & Alvim. Edição Richard Zenith. Obras de Fernando Pessoa).

I band 14 av Fernando Pessoas samlade verk, som är under utgivning i Portugal, finns texterna om odödligheten med. Det handlar om tre essäer, som var för sig resonerar om litteraturen, litteraturkritiken och vilken litteratur som överlever sin tid, sitt språk och sin ställning i ett globalt perspektiv. Essäerna är i original skrivna på engelska av Pessoa och finns översatta till portugisiska av Manuela Rocha i denna volym. De tre essäerna heter Erostratus, Impermanence och Uselessness of criticism.

Som alltid är det en fröjd att läsa Pessoa. Han saknar helt illusioner om litteraturens överlevnadskraft och är mycket sträng när han "sorterar" den. Det mesta tycks falla i bitar och glömmas bort. Några få verk överlever alla de tre hinder den har: sin eget tid, sitt språk och sin internationella ställning. Shakespeare överlever naturligtvis. Men så säger han: "En Kipling är för en övergående känsla. En Tennyson för en epok. En Spenser för en civilisation. En Milton för alla tider." Kiplings ställning kan inte helt klargöras, därför att några ord i Pessoas manus är oläsliga, men det framgår att han menar att Kiplings verk tillhör "nationens sub-epok". Och så vänder han sig till författarna och säger: "Var journalist eller konstnär. Sikta på omedelbar framgång eller evigt liv." Det är en sträng maning. Vem vågar sikta på det eviga? Vem vill avstå "omedelbar framgång". Här ter sig Pessoas ord kuskligt aktuella. Vi lever i en epok där litteraturen blivit färskvara, där deckare och annan skräp premieras dagligen. De som får framgång är skräpförfattarna som helst sitter i alla tv-soffor och som fläker ut sig i kvälls- och veckotidningar. Naturligtvis är deras livstid synnerligen begränsad. Tro inte att en Läckberg eller en Mankell blir ihågkomna som en McBain. Självklart inte. Inte ens en omedelbar framgång är självklar. I senaste TLS recenserade man Läckberg med ord som var allt annat än vänliga. I landet Kråkvinkel tycks sådant skräp ändå duga.

En av essäerna inleder Pessoa på ett högst grundläggande sätt. Han skriver så här: "Min avsikt är att undersöka celibritetens problem (...) Celibritet är när man godtar att en människa eller en människogrupp på ett eller annat sätt är av värde för mänskligheten. För att kunna undersöka detta problem måste vi först definiera vad som är celibritet. Vi måste också definiera mänskligheten". Det är banne mig att ta uppgiften på allvar. Hur definierar man mänskligheten? Tro inte att Pessoa är akademiskt torr när han gör det. Rakt tvärtom, han är en fröjd att läsa också i dessa ämnen.

Storhet, säger Pessoa, är inte att visa, men att äga den. "Om det funnes någon rättvisa i historien, skulle dessa betraktas som stora, istället för de små." Ja, det kan låta som självklarheter. Men för den som ser sig omkring i den europeiska litteraturen kan man undra om inte just självklarheterna borde upprepas - ofta.

Pessoa vet vad han talar om. Att uppnå herostratisk ryktbarhet tycks duga också för vår tid. Runt klotet reser de herostratiska. De följs som vore de kungligheter i offentligheten. Odödligheten kan vi både ha och mista. Det lär oss Pessoa.

Tack till Aleksandra, som förde hem boken från Lissabon.

Wikipedia sammanfattar det bra: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt. Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. Dådet sägs ha inträffat samma natt som Alexander den store föddes. Dennes fader Filip - två år senare kung av Makedonien - skall ha sagt: "Detta är ett järtecken! Det brinnande templet är en fackla som lyser över min sons framtid." Den av Alexander gynnade historikern Theopompos var den som bröt överenskommelsen och nämnde namnet Herostratos.

Upplopp, avlopp, utlopp

Ordningsmakten kämpar förtvivlat för att fälla upploppsmonstret. Foto: Lennart R.

Lars Vilks skriver på sin blogg om de allt mer fantasifulla analyserna och förklaringarna till att det brinner i svenska förorter:

"Ett icke oävet uppslag är att söka svaren i historiens vingslag. Lars Lindström (Expressen) följer denna möjlighet och menar att upplopp inte är ovanligt i Sverige. Sådana sker, menar han, regelbundet och utan att det har något att göra med invandring. Så sent som 1956 var det ungdomskravaller, ett talande bevis på den rika frekvens med vilken ungdomsfrustrationen söker sitt utlopp. 'Den obehagliga sanningen är att ingen vet varför det händer' är rubriken på hans artikel; historien, som han ser det, berättar inte varför den pulserar med sina utbrott. – Om jag själv skulle lämna ett obetydligt bidrag till denna stora fråga citerar jag Freud: 'Ibland är en cigarr ingenting annat än en cigarr'."

Det som skrivs på landets kultur- och ledarsidor kan med få undantag betraktas som hjälplöshetens nödvändiga försök. Men de förklarar ingenting. De har inte ens en möjlighet att förklara därför att de lever i den politiska och mediala klassens övre syrebefriade skikt. Jag tror att Lars Vilks kommer allra närmast sanningen när han citerar Freud ovan. Ett upplopp är ett upplopp är ett upplopp. Jag ska inte ta till brösttoner, men jag växte själv upp på platser i Malmö som idag betraktas som besvärliga förorter (behöver jag säga Sevedsplan eller Lindängen, Lorensborg eller Bellevuegården?) och jag skulle aldrig komma på tanken att köpa de av sociologi och marxistisk undervegetation tyngda förklaringarna. Man behöver inte vara liberal för att påpeka att fattigdom inte automatiskt innebär att man slår ner människor, slår sönder deras egendom eller eldar upp den. De handlingar vi ser behöver inte packas in i statsideologiernas rosa omslagspapper.

Jag kan inte låta bli att tänka på diskussionerna i England efter de katastrofala upploppen i bland annat London och Birmingham. Jag skrev om det i min bok Black Country, till exempel detta:

Birmingham utsattes svårt av den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i staden, att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden.

Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.” I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.I april 2012 ställdes 8 män inför rätta för att ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Så vitt jag vet har ännu ingen dom avkunnats.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight (BBC 13 augusti 2011), lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel (The Telegraph 19 augusti 2011) beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”

Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.” Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen (Spectator 20 augusti 2011).

Starkey hänvisar till Lindsay Johns (I sin egen profil hos Guardian beskriver han sig så här: ”Lindsay Johns is a writer, broadcaster and hip-hop intellectual"), som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han.

Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2011, ”Plundring substitut för shopping”). som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:

”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”

Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.

Albert Camus: Gästen

Han är lärare i en mycket liten skola på högslätten, han heter Daru. Snön ligger djup, barnen har stannat hemma. Han ser från sitt fönster två män närma sig, med sig har de en häst.

När de kommer närmare ser han att mannen med hästen är Balducci, den gamle gendarmen och att han vid sin sida, bunden i ett rep har med sig en arab som uppenbarligen är hans fånge. Daru bjuder in Balducci och araben att värma sig.

Daru får veta att fången bara ska lämnas där hos honom, för att han sedan ska föra honom vidare. Daru vägrar. Han blir upprörd. Han tänker inte åta sig att föra en fånge utan att få en skriftlig order om det. Han är lärare, ingen gendarm. Men Balducci bara skrattar åt honom, säger att alla egentligen är soldater just nu. Det franska Algeriet befinner sig i krig.

När kvällen kommer och gendarmen ridit därifrån bjuder Daru araben på bröd och thé, fäller upp en tältsäng och säger att han kan sova där tillsammans med honom. Araben som fortfarande är anonym och namnlös kommer allt längre in i berättelsen som människa. Daru tänker inte umgås med honom som om han vore hans herre. Han binder honom inte. Han bjuder honom att stanna över natten. Nästa dag är en annan historia.

När de vaknar går han med araben ut på högslätten. När de vandrat en timme hejdar han honom, räcker honom mat och tusen franc och säger åt honom att gå vidare själv - mot friheten. Daru handlar som hans samvete bjuder honom. Den arabiske fången är inte fånge i hans ögon. När han återkommer har någon varit inne i skolsalen och på svarta tavlan skrivit: "Du har utlämnat vår bror. De ska du få umgälla."

Berättelsen heter Gästen och finns i Albert Camus novellsamling Landsflykten och riket (L´exil et le royaume, i svensk översättning av Eva Alexandersson 1957, Bonniers Panache-serie). För mig är det en alldeles central berättelse i Camus författarskap. Man kunde säga att detta är existentialismen sammanfattad på ett tjugotal sidor. Algeriet är en fransk koloni. När algerierna reser sig mot fransmännen blir de brottslingar. Den rebelliske är alltid en brottsling - i härskarens ögon. Det inser också skolläraren i sin ensamhet på den snötäckta högslätten. Han tänker inte argumentera med den väpnade övermakten utan handlar efter sitt eget samvete. Ingen ser honom handla så. Ingen ser honom hjälpa den fängslade araben tillbaka till friheten. Men gerillan - frihetsrörelsen! - har redan dömt honom. Där är man, trogen sin dogm, övertygad om att han varit en lydig kolonialtjänsteman som utlämnat honom till fängelse och kanske död. De vet inte vad som verkligen hänt.

Är det inte så de mänskliga tilllkortakommandena ser ut? Är det inte just så fåfänga våra strävanden är?

Camus är inte en författare för de segervissa.
Camus är inte en författare för banderollbärare och kampanjaktivister. Camus är inte ens en författare för svart-vita betraktelser.

Camus är en författare för de förtvivlade och redan uppgivna. Kanske är han rentav en författare som lär oss att inte ens det uppenbart rättfärdiga alltid ens blir synligt?

En ursäkt och lite om politiskt omdöme

Foto: Astrid Nydahl

Först vill jag be några av mina läsare om ursäkt. Anna, Sixten, Markus, Rune, Johanna, Lasse O och några anonyma hade lämnat kommentarer för ett bra tag sedan som fastnade i ett spamfilter (mitt fel). Först idag när Firefox gjorde en uppdatering upptäckte jag era kommentarer och de är nu alla publicerade. När sådant händer vet jag ju från mig själv att man tror sig vara censurerad. Det var ni alltså inte.

Har funderat mycket på politisk omdömesförmåga och hur bevara oberoendet. Jag började skriva för Dispatch därför att jag inbillade mig att den kunde bli ett organ för viktiga diskussioner i samtidsfrågorna: hotet från islamismen, nedrustningen av välfärdssystemet, utförsäljningen av våra pensioner, getto- och parallellsamhällena, de imperialistiska krigen... Jag bidrog med vad jag kunde. Men det fanns hela tiden något som skorrade illa. Därför anmälde jag mina invändningar rätt så snabbt. Konkret anmärkte jag på det faktum att den hemska SD-sidan Avpixlat publicerade artiklar från Dispatch (i ett formaliserat samarbete, dock aldrig mina för det skulle jag inte ha tillåtit), samt att fokuseringen på islam blev allt större och rubrikerna alltmer lika slaskpressens. Det luktade Kvällsposten/Expressen/Aftonbladet från förstasidan som skrek åt läsaren. Det som fick mig att fatta beslutet att lämna var dock att de båda chefredaktörerna - som är läskunniga människor med en bakgrund i journalistiken, och i Lars Hedegaards fall luttrad när det gäller europeisk och amerikansk politik - ställde upp för ett två timmar långt radioprogram med den i Chicago belägna kanalen Republic Broadcasting Network. Kanalen har intima band med American Freedom Party och har bland annat gjort hyllningsprogram om Adolf Hitler. En av mina vänner och läsare sände mig bakgrundsmaterialet som varit lätt att ta fram. Hedegaard och Carlqvist tyckte sig väl inte ha behövt någon sådan kontroll. Men de fastnade i fällan och det spelar ingen roll att de i programmets andra halva driver med programledarens djupa judehat. De deltog, de var med.

Jag har lärt mig ännu en av livets hårda läxor. Mitt oberoende är förstås inte till salu. Jag samarbetar med enskilda individer och eventuellt med mindre grupper om jag finner det lämpligt. Med Dispatch gjorde jag ett misstag, men jag kan försäkra att jag inte publicerat ett enda ord där som jag inte skulle ha skrivit i min egen blogg eller i mina böcker.

Gregor von Rezzori: En antisemits memoarer. En roman i fem berättelser. (Förlaget 2244, med förord av Péter Nádas, översättning från tyskan av Ulrika Junker Miranda).

Gregor von Rezzori (1914-1998).

När man får sig tillskickad en bok med titeln En antisemits memoarer så ter det sig naturligt att första reaktionen blir att lägga in en historisk ironi i den. Inte kan det väl finnas en författare som utan minsta ironi bekänner sig som livslång antisemit? Jodå, det kan det. Han heter Gregor von Rezzori och levde åren1914-1998. Född i sägenomspunna Bukovina, i det som då var gränstrakt mellan Rumänien och Ukraina, och platsen som Elias Canetti talat om som möjligheten att vara medborgare i fem olika nationer under en livstid. Således en trakt som flyttat mellan de olika maktsfärerna och statsbildningarna utan att röra sig en millimeter i geografin. Författaren hade en österrikisk adelsfamilj som trygghet och identitet. Det innebar att han utan minsta ekonomiska bekymmer kunde röra sig otvunget i hela den tyskspråkiga sfären, han studerade i Wien och bodde under andra världskriget i Berlin, men hade också  bopålar i Bukarest och mot slutet av sitt liv i Toscana.

En antisemits memoarer utkom i original 1979. Den innehåller fem fristående berättelser som tillsammans skapar ett slags romanstruktur. Berättelserna är inte kronologiska, egentligen rör sig författaren där mellan barndom och vuxenliv ungefär så som våra minnen sorterar det väsentliga. De är extremt intressanta, skrivna på en vacker, blomstrande prosa. Så vitt jag förstått har boken både prisats och fördömts runt om i världen. Man ska ju vara tacksam för att någon ger ut den på svenska, eftersom varje verk från den trakten och tiden bidrar till vår förståelse av vad som skedde mellan de två världskrigen och de stora katastroferna, och hur en människa som levde då ser på det skedda utifrån  ett högst individuellt perspektiv, von Rezzori är en man som varken ber om ursäkt för eller närmare förklarar sitt eget judehat, han bara bekräftar att det finns och berättar om det, detaljrikt och levande, som om det vore den naturligaste sak i världen.

Varje berättelse har en tillägnan, det första bär Claudio Magris namn. Péter Nádas säger att boken präglas av en ”raffinerad sensibilitet” och att han ”skriver om mänsklig drägg som om ingenting hänt. Han låter inte det förflutna färgas av senare tiders omstörtande händelser, och därför genomsyras hans genomarbetade sensuella skildringar inte heller av skam eller skuld, som annan tysk efterkrigslitteratur.” von Rezzori är enligt Nádas en man som vågade ta strid mot falsk förbrödring och som kunde säga: ”Det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren.” Nádas konstaterar att boken, trots sina stora, ibland underhållande kvaliteter, är en ”djupt frånstötande bok, som saknar motstycke i den tyska efterkrigslitteraturen”.

Så kika då på ett avsnitt ur denna märkvärdiga bok och se hur det ser ut:

”Liksom Galizien hade Bukovina varit en del av den kungliga och kejserliga monarkin Österrike-Ungern, och efter dess sammanbrott 1919 avträddes provinsen till Rumänien, medan Galizien tillföll Polen. Men när man talade om ’polska judar’, essensen av framfusighet och social äregirighet, menade man inte bara judar från Galizien, utan i lika hög grad Bukovina-judar. Hos oss vimlade det av judar (… ) Även när de inte var direkt oförskämda var deras beteende skandalöst (…) Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera (…) Man tyckte helt enkelt inte om dem, i varje fall tyckte man sämre om dem än andra medmänniskor.”

Så skriver von Rezzori. Och så tänkte han och hans far. Vi vet vad resultat blev. Och ju mer jag läser i den här boken, desto bättre tycker jag mig förstå varför. Det finns vissa avsnitt i boken som är rent fysiskt obehagliga, som när han berättar om lekarna i barndomen och den uppvaknande sexualiteten i tonåren, då de judiska lekkamraterna och flickorna ju är omöjliga för honom att komma alltför nära. Han gör det med en flickvän och det plågar honom. Inte kan en arier älska en judinna? Han försöker skämta bort det, men det är ett faktum att han är så nedsänkt i det gift som judehatandandet är,  att han inte kan frigöra sig från det.

Ibland är det inte facklitteratur som ger den främsta inblicken i historiska skeenden. En antisemits memoarer är en skönlitterär bok som exemplifierar detta.