fredag 1 mars 2013

Pappa, konsten och friheten

Jag arbetar då och då med min bok om barndom och uppväxt i Malmö på 1950- och 1960-talen. I själva skrivandet föds många minnen. Idag vill jag visa lite av det som handlar om min pappa, Gösta Nydahl, och hans liv i konsten.

*

Pappa undervisar barnen på barnhemmet i kvartersgården Vladimira Nazora 10 i Karlovac. Föräldralösa barn i åldrarna tre till arton år bodde där. Bilden ur hans bok Landet som icke är. Jugoslaviska anteckningar 1963 - 1995. Hemmet hade skapats av Pero Car och de inbjöd varje år utländska konstnärer att arbeta där. Pappa gjorde det fem år i rad. Vid hans sista besök låg barnhemmet i grus och aska efter en direktträff under det serbisk-kroatiska kriget.
Pappa hade i sitt konstnärskap en annan viktig del av min tidiga identitet, jag visste redan som barn att jag inte ville eller kunde ingå i det som vuxenvärlden kallade ”jobb”. Jag ville vara en fri och skapande människa, och det var stunderna då jag fick följa med pappa till ateljén eller på något galleri som stärkte denna inre längtan som jag bar på. Jag förstod nog rätt tidigt vilken klyvnad pappa levde i. Han var dekoratör det mesta av sitt vuxenliv, först på Solidar och sedan på Malmströms herrekipering där han småningom blev chef för dekorationsateljén. Det var förmodligen också den press och klyvnad han levde under som gjorde att han tidigt på 1960-talet kollapsade. Han ville ju egentligen inget hellre än måla, skulptera och teckna. Den kollapsen ledde till att hans och mammas husläkare rekommenderade honom att resa till Dubrovnik, befria sig från det abstrakta måleriet och där försöka gå tillbaka till grunderna. Pappa var ju en klassiskt skolad målare och han visste hur man i bild gestaltade människor, djur och natur. I Dubrovnik återföddes han som konstnär. Det var sådan jag ville bli, som pappa då blev, en till synes fri, skapande människa.

Det finns många ögonblicksbilder i mitt minne kopplade till pappas konstnärskap. Inte minst galleribesöken och vernissagerna blev för mig som barn stunder av närvaro och framtidsdröm. Jag ser dem framför mig, alla hans kollegor med sherryglas i händerna, som ägnade sig mindre åt den utställda konsten och mer åt att samtala. Skratten var en stark kontrast mot den vardagliga tystnaden i hemmet. Men de viktigaste fragmenten är de som kommer från hans olika ateljéer, särskilt den han hade på Södra Förstadsgatan, på vinden, som före hans tid tjänat som mottagning för en av stadens horor. I början fick han besök av män som förväntat sig att någon helt annan än pappa skulle öppna dörren då de kom dit. Men besväret försvann snabbt och han fick vara ifred. Jag minns att jag själv kände ett obehag att gå genom vinden för att komma till hans rum. Väl därinne var det alltid lika behagligt att vistas, ombonat, med pentry och i nivå med innerstadens tak. Pappa hade ansträngt sig för att göra själva vindsgångarna så behagliga som möjligt med att sätta upp affischer från konstutställningar. På toaletten som låg där de två gångarna möttes hade han gjort likadant.

När han skulle flytta in i ateljén fastnade han och jag med en mycket stor oljemålning i spiraltrappan, den var helt enkelt för stor och kilades fast mellan en trappavsats och taket. Efter många misslyckade försök sågade han den i bitar. Resten av de stora tavlor han målat i den förra ateljén fick tas upp med en vinsch som fanns på vinden.  Pappa hade gjort en större svit oljemålningar med motiv från stradun i Dubrovnik, ett motiv som han också gjorde grafiska blad och skulpturer kring. En vanställd äldre man var tidningsförsäljare och han förekommer på många av de fina tuschteckningar pappa gjorde av honom. Han var på ett märkligt sätt sammanvuxen med tidningsbuntarna. Jag vill minnas att han hette Mateo.

Ett annat motiv som blev ett slags hemkänsla för mig, och säkert också för mina syskon, var de återkommande kaktusarna. Det fanns en varm och beskyddande, tät känsla i dem, samtidigt som de hade en hotfullhet med sina taggar. Jag undrade ofta över hur pappa själv förhöll sig till dem, och om de hade denna dubbla symbolik i målningarna.

Några av de karaktäristiska målningarna från Jugoslavientiden. De svartvita reproduktionerna ger förstås ingen rättvisa åt dessa oljemålningar. Ur ovannämnda bok.
Minnesvärd är särskilt ett av dessa större kaktuslandskap. I centrum ligger en mycket vacker, naken kvinna, hon sträcker ut sig i gräset och är omgiven av kaktusar. Men hon har inget ansikte. Jag undrade flera gånger om det var för att hon skulle förbli anonym för betraktaren eller om det fanns andra förklaringar. Den målningen hade jag gärna haft som ett minne av pappa, men den var borta när vi röjde i hans bostad efter hans död 2008. För mig får den en  tung och effektiv symbolisk betydelse av det alltid outsagda, antydda eller nertystade i familjen. Det var som om vi alla helst hade varit ansiktslösa för att inte besvära eller genera varandra.

Kaktusarna och succulenterna från pappas målningar skulle senare i livet smälta samman med mina egna, som jag plockat med mig hem från Albanien, på andra sidan den järnridå som skilde Titos republik från Hoxhas. Och ännu några år senare skulle de kompletteras med liknande från Lissabon.



1 kommentar:

Cecilia Wetzel sa...

Tack för den fina skildringen!

Mycket i den överraskade mig. Saker du här delar, ger - i alla fall för mig - ett nytt/annat perspektiv på att du skriver.