tisdag 12 mars 2013

Ålderns rätt - eller fel?

Det folkhem vi en gång i tiden levde i invaggade oss i tron på ett relativt trygg ålderdom. Ja, jag vet, det är länge sedan den tron föll sönder. Men varje gång jag hör något nytt om ålderspensioner eller andra frågor som har med den sista sträckan liv att göra blir jag både arg och häpen. Igår såg jag nyheten på tv, idag läser jag vad Svenskan skriver:
"Calle Waller, 75 år, från Knivsta, säger på sin uppblandade dialekt att han var tvungen att läsa om formuleringen flera gånger. –Det första jag kände var att jag inte kunde begripa det. Jag stannade upp och funderade och kände inom mig att någonting inte stämmer, så här kan man inte skriva. Utanför lägenhetsfönstret var hösten på väg mot vinter, och Calle Waller hade precis ätit lunch i köket när han satte sig bland papperstravarna i arbetsrummet för att granska ett beslutsunderlag från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV. Han lider av prostatacancer sedan nio år tillbaka, och ända sedan sommaren 2012 hade han i sin roll som Prostatacancerförbundets vice ordförande grubblat på hur myndigheten hade resonerat innan de kommit fram till att inte subventionera läkemedlet Zytiga, som är till för att ge mer tid på slutet till män med prostatacancer som inte längre går att behandla. I beslutsunderlaget avråder TLV från att subventionera Zytiga eftersom det inte ger tillräcklig hög livskvalitet och förlängd överlevnad för patienterna, i förhållande till hur mycket en Zytigabehandling kostar samhället. Det som Calle Waller reagerade på var dock en formulering som gömmer sig långt bak i rapporten, som förklarar att en subvention blir dyrare av att den genomsnittliga personen, i det här fallet 69 år, inte kan börja arbeta efteråt"
Läs nu också den cyniska och kusliga texten som Waller fick ta del av:
"För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader."
Myndighetstexter som denna skrivs i samma Sverige som gång på gång i den offentliga retoriken poserar som motståndare till alla former av rasbiologi och människolivskalkyler. Man mäter inte skallar, det är sant, men man sitter och räknar på huruvida en äldre människa, efter ett helt arbetsliv bakom sig, går med över- eller underskott. Man mäter på så sätt hela människor - gamla människor! - för att finna dem överflödiga. Det Sverige som nu öser med den största generositet på andra håll, anser sig uppenbarligen ha nått ytterligare ett steg framåt när man ställer en äldre människas sjukdom mot vad han eller hon bidrar med för "underskott" gentemot oss andra. Jan Myrdal skrev en gång att han ska ta geväret och gå ut i skogen när han vet att han inte klarar sig själv längre. Jag tror att det är en inställning med större bärighet än den som TLV ger uttryck för. De vill inte ha "förlängd överlevnad" - det vill inte jag heller, men jag vill banne mig inte bli en siffra i en sådan kalkyl om jag behöver vård och mediciner.



5 kommentarer:

Leonardo sa...

När statens håvor ska fördelas räcker de inte för alla. Några måste stå tillbaka till förmån för andra.

Anna Brodow Inzaina sa...

Man ryser! Jag vill inte bli gammal i Sverige.

Anonym sa...

Det är fruktansvärt - och myndigheten skäms inte ens. Jag läste intervjun med den ansvarige - han ansåg synsättet helt relevant!/Arvid Bengtsson

Thomas Nydahl sa...

Leonardo, Anna och Arvid - tack till er alla tre för era reaktioner. Man undrar om inte denna cynism rentav kommer att sprida sig så att Sverige ännu en gång framstår som "föregångsland".

Anna sa...

Skulle man inte kunna se den meningen som ett illustrativt svar på frågan vad en fascistisk människosyn är?