fredag 29 mars 2013

Jorge Luis Borges: Cristo en la Cruz


Christ on the cross; his feet touch the earth.
The three crosses are of the same height.
Christ is not in the middle. He is just the third.
The black beard grazes his chest.
His face is not the one seen in engravings.
It is severe,Jewish. I do not see it
And I will keep on searching for it
until my last step on earth.
The fractured man suffers and says nothing.
The crown of thorns tortures him.
He does not hear the jeers of the crowd
that has seen him in agony so many times,
his or another's, it makes no difference.
Christ is on the cross. Chaotically
he thinks about the kingdom that perhaps awaits him,
he thinks about the woman that was not his.
He is not able to perceive theology,
the indecipherable Trinity, the Gnostics,
the cathedrals, Occam's razor,
the purple, the miter, the liturgy,
Guthrum's conversion by the sword,
the Inquisition, the blood of the martyrs,
the savage Crusades, Joan of Arc,
the Vatican casting its blessing over armies.
He knows that he is not a God and that he is a man
who dies with the day. It makes no difference.
What he does feel is the hard iron of the nails.
He is not a Roman, not a Greek. He whimpers.
He has left us some splendid metaphors
and a doctrine of forgiveness that can
do away with the past. (That phrase was
written by an Irishman in prison.)
The soul searches for its end, hurriedly.
Night has fallen. He has died now.
A fly crawls over the still flesh.
Of what use is it to me that this man has suffered,
if I am suffering now?

Kyoto, 1984. From "Los Conjurados" Transl. Alexander Coleman


4 kommentarer:

einar a sa...

thomas

inte skrivit någon kommentar hos dig på länge, och skriver egentligen bara för att tacka för att du så envetet och ambitiöst arbetar vidare med angelägna frågor; och jag blir intresserad av den tidning du börjat skriva i. media i sverige är ingenting annat ett mycket dåligt skämt - dagens nyheters löpsedel för några veckor sedan reflekterar den svindlande förljugna implosionen på ett i det närmaste rörande vis: "DN-REPORTER PRISAD".

dikten ovan uppskattade jag dock inte... jag beundrar borges noveller, men har svårt för hans essäer, där hans torrhet liksom ohotat (från fantasin) får härja fritt och självtillräckligt. om man tänker sig en människa som lider svårt, vad skall man säga om den som vid denna åsyn bara frågar sig vad det hjälper honom att den andre lider?

allt gott

einar

Anonym sa...

Einar,
du har ju allmänt taget rätt, men här är det ju Kristus som lider, dvs dikten ska väl ses som en dialog med kanske främst katolska kyrkan, och frågan ställes till kyrkan... som ju anser just Kristi lidande vara av synnerligen vikt för vår frälsning.

Anders

einar a sa...

anders

det är nog riktigt. jesus menade knappast att hans eget lidande var "viktigare" än någon annans lidande. så borges kritik av (den katolska) kyrkan är på sin plats. men borges ord här är inte bara en kritik av kyrkan som den utvecklades, utan ett uttryck för den "solipsistiska" uppfattning borges själv i högsta grad representerade. den har jag svårt att ta till mig. ja, filosofiskt sett är den väl omöjlig att ta till sig - för någon. den tycks förutsätta det som den förnekar - den ömsesidighet som själva samtalet, språket och verkligheten utgör.

men allt detta faller lite utanför ämnen; tack ännu en gång för ditt goda arbete, thomas.

allt gott

einar

Thomas Nydahl sa...

Einar och Anders, tack för att ni diskuterar dikten, det är mycket inspirerande.

Och Einar, stort tack för dina uppmuntrande ord.

Önskar er båda en fortsatt god påskhelg.