onsdag 27 mars 2013

Från socialism och pan-arabism till jihad och islamism - förord till ny bok

Denna text utgör ett preliminärt förord till den bok jag kommer att ge ut framåt hösten. Bokens arbetstitel är Islam mellan moskén och makten, och den kommer att behandla de frågorna både ur svenskt och internationellt perspektiv.

Stalinboulevarden i Tirana 1978. Den totalitära statens folk- och fordonstomma stadsideal. Foto: TN

Det är en stor fördel att med egna ögon ha sett förvandlingen av några konkreta muslimska miljöer. Jag reste på Västbanken strax före och under den första intifadan i mitten och slutet av 1980-talet. Vid två tillfällen besökte jag al- Makassedsjukhuset, där de unga stenkastande pojkarna hamnar efter att ha skadats av militärens gummikulor. Och jag reste i Libyen under två veckor 1983. Man kan tala om att det i dessa miljöer framför allt pågick sekulära processer. Överste Kaddafi ville ersätta moskéns makt med politikens. Han var en sekulär ledare men hade förstås också inspirationsrötter i ökenkulturen och islam. Det kan man säga att de palestinska ledarna också hade. Deras PLO var i första hand en sekulär organisation och det skulle dröja ett tag till innan Arafat började tala i islamska termer. Någon Allah fanns inte i hans glödande frihetstal eller på presskonferenserna. Han menade att han talade för alla palestinier, oavsett om de var kristna eller muslimer, sekulära eller något fjärde. Om någon ideologisk underton kunde skönjas var den snarare präglad av öststatskommunismen och ett luddigt socialistiskt ideal. Idealen hade förmodligen också ett samband med det stöd som PLO hade från Sovjet och Kina. I den första intifadans stenkastande pojkgäng hörde man inte ropet Allahu Akbar. Islamiseringen hade ännu inte tagit över Västbankens ungdomar. Det skulle den komma att göra, och i sådan omfattning att livet blev odrägligt för såväl kristna som sekulära palestinier. I Gaza utvecklades motsättningarna till regelrätt inbördeskrig då Hamas angrep de kvarvarande Fatah-styrkorna. I juni 2007 rapporterade Arne Lapidus bland annat i GP:
”Det råder fullt krig mellan organiserade styrkor i Gaza. Hamas följer en målmedveten strategi för att steg för steg ta över Fatahs fästen. Islamisternas styrkor inledde i går kväll en stor-offensiv med artilleri mot tre av Fatahs stora baser i Gaza stad. Dessförinnan hade Hamas tagit kontroll över den viktiga huvudvägen genom Gaza. Efter att ha drivit bort Fatah från norra delen av kustremsan, angrep Hamas motståndarnas ställningar i söder. Där föll staden Khan Younis sedan en våldsam explosion totalförstört ett högkvarter som tillhörde president Mahmoud Abbas officiella säkerhetsstyrkor, det vill säga Fatah.”
Ingen hade kunnat drömma om de kristna palestiniernas massflykt. Under de svåra åren skulle den visa sig i all sin tragik, samtidigt som den palestinska myndighetens sekulära ledare mördades av Hamas-styrkorna.

I Albanien hade jag under ett antal resor och senare en längre vistelse 1978 sett hur en regim aktivt och med hårda metoder fördrev varje form av religiös tro och makt från landet. Moskéerna byggdes om till utställningslokaler, lager, ateljéer för bildkonstnärer – och kyrkorna som tillhört såväl katolska som ortodoxa församlingar blev sporthallar. Jag besökte en sådan i norra Albanien, en mycket stor katolsk kyrka, som byggts om till arena för olika bollsporter. Så hade också Albanien i grundlagen förkunnat att landet var världens första ateistiska stat. Så såg i alla fall den officiella bilden ut. Som i andra totalitära stater fanns det en avgrundsdjup skillnad mellan propagandan och det tillåtna å ena sidan, och de tankar och resonemang som fanns i det fördolda och privata å den andra. Att människor vårdat sitt arv framgår alltid av de förändringarna som kommer när den totalitära statsapparatens alla organ krackelerar och faller sönder. Den första tiden av frihet ter sig skenbar eftersom det i den uppkomna anarkin mest blir en frihet för de starka och driftiga. I Albanien var det inget undantag. Inbördeskrig hotade. Men så småningom började nya strukturer etableras och något som kunde likna en ny nationell ordning föddes. Vad var det som hände när Enver Hoxhas stalinistiska diktatur hade fallit och balkankrigen på nytt svept fram över också de albanska territorierna i Albanien och Kosova? Liknande frågor kan vi ställa om det som naivt kom att kallas ”den arabiska våren”: Vad var det som sedan hände, efter att islamisk väckelse svept över den arabiska världen? Hur kunde envåldshärskare och sekulära despotier så snabbt förvandlas till djupt splittrade nationer där islamismen – både från Muslimska brödraskapets sida och från de ännu radikalare och ofta al Qaida-lierade salafistiska och wahhabitiska krafterna – steg för steg kom att ta över makten. I skrivande stund pågår fortfarande den syriska katastrofen. Ett helt land har skjutits och bombats sönder och samman i maktkampen mellan det sekulära och det wahhabitiska.

Jag tror att förståelsen av och kunskapen om dessa förändringar måste vara en grundsten för en djupare insikt om varför islam så genomgripande förändrat sociala, politiska och sociala strukturer och varför så stora folkmassor hellre återgår till en urgammal ordning baserad på sharialagar än stannar kvar i de sekulära despotierna, oavsett om de styrts av enskilda tyranner som Hoxha, Kaddafi och Arafat, eller om de som på Västbanken och i Gaza haft antingen Fatah eller Hamas som vardagens förvaltare. Det är ju inga mirakel som ägt rum. Inte heller några revolutioner, trots att ”den arabiska våren” länge framställdes som just sådana. Istället tror jag att man måste tala om en långsam process som i ett kritiskt skede av historien tar ett stort kvalitativt språng, där politiken ersätts av religionen och moskén därför blir viktigare än folkvalda parlament. Oavsett vad de enskilda despoterna sagt i sin starkt centraliserade maktorgan så har det under ytan funnits en annan kultur.

Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. För mer kunskap om denna period kan man läsa i min bok Kulturen vid stupet om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna).

Man ska komma ihåg att dessa unika handlingar genomfördes före etablerandet av den kommunistiska diktaturen och att besa, trots att det inte är direkt knutet till islam, kunde tillämpas på ett mellanmänskligt plan av stor betydelse. Besa har som begrepp och handlande överlevt både utländska ockupanter och Enver Hoxhas stalinism. Det är i dagens sekulära albanska miljöer av lika stor betydelse. Men jag skulle vilja säga att islamismen inte fått de framgångar där som den fått i Bosnien eller Libyen.

Etablerandet av sekteristiska moskéer är ett stort problem på Balkan av idag, och väcker oroliga frågor hos de sekulära medborgarna. Mot bakgrund av att islamismen är en importerad ideologi är den förstås lika farlig där som i vår del av Europa. Dess benägenhet att använda våld i konfliktsituationer understryker farans karaktär. Tillspetsat kan man säga att det instabila tillståndet av vare sig krig eller fred i de forna jugoslaviska republikerna mycket väl kan återgå i väpnade konflikter, och då vet vi förstås inte vilken roll islamisterna kommer att spela.

Kaddafi i Benghazi 1983. Foto: TN


Libyen är i många avseenden ett särfall. Med en unikt lång maktperiod kunde Kaddafi etablera helt nya strukturer som splittrade inflytelserika stammar och skapade nya lojaliteter från basen upp till toppen. Kaddafi var, precis som Hoxha, känd för sin skoningslöshet gentemot de människor som visade minsta lilla tecken på illojalitet. Tortyrkamrarna och avrättningsplatserna var lika viktiga som infrastrukturen och socialpolitiken för Kaddafi. Men trycket från islam växte också mot honom. Han började få problem med rekryter från al Qaida som öppet utmanade hans makt. Några av de viktigaste figurerna spärrade han in, och i ett sista desperat försök att blidka oppositionen under inbördeskriget släppte han dem igen. Det var ett minst sagt misslyckat försök, eftersom wahhabiterna både med stöd av NATO och det saudiska kungahuset då bättre kunde organisera sin krigsinsats och snabbare gå mot Kaddafiregimens fall och sin egen seger. 

Libyen hade flera fördelar av Kaddafis regim. För det första drev han en nationalistisk oljepolitik. De gigantiska inkomsterna blev till nytta för folket. Jag såg med egna ögon hur det ambitiösa sociala programmet såg ut. Sjukhus, tandkliniker och andra hälsovårdande institutioner var av högsta kvalitet, byggda med importerad kunskap och expertis. Infrastrukturen likadant; de libyska motorvägarna byggdes av svenska företag och höll hög klass. Det växte fram en välmående medelklass som bodde i egna hus och körde egna bilar. Kaddafis utrikespolitik underminerade dock denna sociala och ekonomiska stabilitet och det var där moskéernas inflytande och makt kom att väckas till liv igen. Ingen kunde öppet kritisera regimen men i viskningarna spreds missnöjet och en förlitan på att islam skulle vara räddningen. Resten är historia. Libyen fick inte någon verklig frihet. Oljekällorna är i hög grad i de stora multinationella företagens händer, regimen i Tripoli saknar kontroll över hela landet och de wahhabitiska krafterna utnyttjar dödläget för att flytta fram sina positioner. Det råder ingen tvekan om att de kommer att ha stora framgångar efterhand som kaos och våld får libyerna att tröttna på det väststödda nya styret.

3 kommentarer:

Bengt O. sa...

Litet marginellt men i alla fall: Även jag minns det bilfria Tirana - det var ju en uplevelse på sitt sätt. Men jag minns också det enorma trafikkaoset på Skanderbegplatsen bara ett par år efter att den gamla regimen fallit. Stora Mercedesar och BMWer av tvivelaktig härkomst körde härs och tvärs över torget där ett enda patetiskt trafikljus ställts upp som ingen brydde sig om.

Trots att det inte ingick i vår uppgift varnade vi de regeringsföreträdare vi träffade och påpekade att de skulle få ett stort problem några år in i framtiden. Kontrollera trafiken nu innan den blir helt okontrollerbar, gör den vackra Skanderbegplatsen till ett bilfritt torg. Man bara skakade på huvudet och sade att folk hade levt under förtryck och förbud så länge att det skulle vara omöjligt att nu införa nya restriktioner.

Jag vet inte hur det ser ut idag men antar att man inte kan korsa Martyrernas Boulevard till fots utan risk för livet.

Thomas Nydahl sa...

Tack Bengt, minns att vi ventilerat det här tidigare.

Det är ju inte kaos i Tirana - det är också så att Albanien idag är det europeiska land som har flest BMW- och Mercedesbilar per capita, de flesta av dem stulna i norra Europa.

1978 blev jag vittne till en dramatisk olycka vid Skanderbegplatsen. Två cyklister hade krockat! Människoskaran som ville reda ut vems fel det var blev bara större och större - tills några poliser blåste i sina visselpipor och alla fortsatte åt sina respektive håll. Bilen jag reste runt i var en Polski Fiat, körd av en före detta stridspilot!

Det finns säkert massor av sådana anekdoter från Albanien.

Tacksam för det du berättade.

Thomas Nydahl sa...

Inte bara kaos - skulle det stå.