lördag 30 mars 2013

Det förflutnas mörker och framtiden


Hur har det gått för det nya, förenade Europa? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Det är förstås en återvändsgränd, men vad som sker där inne vet vi ännu inte så mycket om. Vad vi kan göra är att bekanta oss med forna tiders återvändsgränder och se hur det där har slutat. Det är sannerligen ingen uppmuntrande lärdom. De grekiska nazister som nu kallar sig Gyllene gryning kanske sammanfattar det hela: ras och religion, etnicitet och öppet krig. Vad vi bäddade för står snart alldeles klart. Det tror jag också denna febriga, värkande påsk. Jag återvänder därför till en bok jag ägnat tid åt många gånger.

Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism. Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.

En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egentligen självklara, egna rätten. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen.

Sammanstötningen mellan de två krafterna kommer att bli våldsam. Det är den redan, i den meningen att yttrande- och tryckfrihet inte längre är en självklarhet och därför att mötesfriheten hela tiden ifrågasätts. Att stå emot framtidens mörker kan se ut som en patetisk gest. Ja, det kan rentav uppfattas som en "reaktionär" handling eftersom varje blick bakåt idag betraktas som en handling i mörkrets tjänst. Problemet är att de som betecknar sig själva som hoppet, ljuset och framtiden har samma program skrivet i sin inre kod: död och förintelse. Jag önskar därför att jag kunde läsa Lukacs som om inte den förbindelsen mellan det förflutna och framtiden funnes. Men det är en omöjlighet.


12 kommentarer:

Anonym sa...

Apropå "reaktionär", så är det ju just denna etikett som Lukacs stolt bär på rockuppslaget.

Reaktionären som motsats till pseudokonservativa högerkristna radikaler och aggresiva chauvinistiska nationalister. Reaktionären som någon som vill återvända till den bildade borgerlighetens epok, till civilisation, kultiverat beteende och anständighet.

Jag skulle gladeligen beteckna mig som reaktionär med Lukacs term.

Frederick

Thomas Nydahl sa...

Enig Frederick!

Anonym sa...

Javisst kamrater!
Om det kan betecknas som bakåtsträvande att vara emot en reform som MultiKulturalismen så:
Sign me up!
Men vad händer den dagen dumnationalismen gifter sig med varandra genom Europa?
Pan-nationalism är ju en motsägelse i sig men man kan kanske kalla denna förening för allians-nationalism.
Och vad är alternativet egentligen,
kanske en västerlandets kulturkamp som inte känner etnicitet-, språk- eller ens klassgränser?
Där sökandet efter kunskap i naturvetenskapens och konstens tjänst överordnas allting, t.o.m. människan.
HUBERT

Thomas Nydahl sa...

Hubert, finner denna din fråga intressant: "Och vad är alternativet egentligen, kanske en västerlandets kulturkamp som inte känner etnicitet-, språk- eller ens klassgränser?"

Ungefär så formulerar sig många av mina danska vänner. Kanske är det ett slags utgångspunkt för vidare funderingar.

Christer sa...

Jag förstår inte skillnaden mellan patriotism och nationalism. Hade nazisterna kallat sig patriotsocialister så hade antagligen nationalismen varit mera rumsren.

Rent konkret, Thomas, är det vi kallar Sverige, en lagom stor yta eller vill du ha en annan storlek?
Skåne? Norden?

Behövs inte nationen längre eller hur vill du ha det?

Jag är ledsen, men jag kan inte se något problem med ett stabilt land med stabila gränser och stabila relationer med sina grannar.

Om vi inte ska ha kvar Sverige, är det EU som som ska bli nästa nivå ovanför landstingen? På vilket sätt blir det bättre?

Eller ska hela världen bli ett enda land? Vart ska man fly då när övergreppen kommer?

Ursäkta att jag förstår så långsamt.

Thomas Nydahl sa...

Christer, jag ville berätta att Lukacs gör en sådan distinktion mellan nationalism och patriotism. Och jag tycker att den är förnuftig. Jag har aldrig hävdat det skulle vara ett "problem med ett stabilt land med stabila gränser och stabila relationer med sina grannar", tvärtom tror jag att just det kunde trygga i alla fall något av den identitet vi så bristfälligt bär på.

Jag tror rentav att det kan vara mina formuleringar som gör att du ställer dessa frågor. Inget av det du antyder finns i mina tankar. Jag hoppas jag givit dig en liten smula svar i alla fall.

Christer sa...

Thomas, har jag tolkat dig rätt?

Patriotism innebär att man älskar sitt eget land. Nationalism innebär att man hatar ett eller flera andra länder.

Detta innebär i så fall att man kan vara patriot och nationalist samtidigt.

Vad är beteckningen för de som hatar sitt eget land samtidigt som de älskar andra länder?

Thomas Nydahl sa...

Christer, jag tror att du tolkat Lukacs - som han presenterats av mig - alldeles rätt.

Din sista fråga betraktar jag som retorisk och därför besvarar jag den inte.

Eftersom jag älskar mitt land, mitt språk, min kulturella bakgrund, mina rötter i Skåne, Blekinge och Danmark, min dialekt, mitt landskaps backar, fält och kuster - ja, helt enkelt för att jag är svensk med gammeldanska rötter, kommer jag förstås att hävda min rätt utan att för den skulle vara aggressiv eller hatisk. Om du läser min blogg regelbundet så vet du vilka strider jag deltar i, de är ideologiska och riktar sig framför allt mot de hot som jag ser som de för dagen största.

Anonym sa...

Tack Thomas!
Tror du inte att grundproblemet är att teologer och nationalister gör människan till alltings mått?
Vi är dock blott ett trappsteg och skall icke förhäva oss, det är någonting annat som skall hävas.

Om nationalism kan man enkelt uttrycka att jag är nordist snarare men inkluderar baltikum å Storbrittanien och Benelux å...stora delar av asien å USA å Bayern.. åsså Östersund..
HUBERT

Dan Lindberg sa...

Så nationalism är hat mot andra länder medan patriotism är kärlek till det egna?

Nej du, ärligt talat är det en utomordentligt illa konstruerad distinktion mellan nationalism och patriotism, främst därför att inte en enda av de politiska rörelser som definierar sig själva som nationalistiska skulle ställa upp på den.

Jag betraktar mig som nationalist, men min nationalism är din patriotism, dvs grundar sig på kärlek till det egna, inte hat mot andra.

Kenneth Karlsson sa...

Måste hålla med Dan. Inbillar mig att du Thomas av gammal "tradition" inte vill använda ordet "Nationalism" därför att det har befläckats, men att du ändå i själ och hjärta står för den nationalism som är oskyldig och naturlig och en del av våra kroppar och biologi. Kalla det vad du vill. Men de flesta kallar kärlek till sin hembygd, för kärlek till kulturen och marken. Nationen. Det land som du vuxit upp i. Och som visat sig vara bra.

Thomas Nydahl sa...

Dan och Kenneth, jag står för precis det jag skriver i bloggen och i mina böcker, jag står för det och inget annat. Jag har uttryckt mig extremt tydligt och du Kenneth kan ju se vad jag tidigare här i kommentarfältet menar vara det jag identifierar mig med och står för.

Överväger allvarligt att helt sluta skriva om den här typen av ideologiska frågor och istället inrikta mig på det konkreta, dvs den strid jag menar att vi har ett ansvar att ta inför hoten mot Europa idag och framöver. Inga festtal och heller inga -ismer att klä sig i.