|
"Antifascismen" som medieperformance. Malmö i lördags. Foto: Roger Sahlström |
Lars Vilks kommenterar det
jag skrev om SDL och vänsterpöbeln i Malmö. Hans infallsvinklar är ytterst fruktbara och kan fungera som plattform för en ny och betydligt intressantare diskussion:
"Mest säljbara är demonstrationer där det uppstår våld och
sammanstötningar. SDL är en helt marginell organisation som inte har
några förutsättningar att bli någon maktfaktor."
Och
"Men det som är intressant med det svenska fenomenet är att en obetydlig
organisation kan skapa identitet och uppmärksamhet genom att
demonstrera: Ett tjugotal demonstranter mot upp emot tusen
motdemonstranter. Antirasisterna springer på alla bollar och lika
osvikligt som Pavlovs hundar kommer en mindre grupp av våldsbejakande
frihetskämpar att överskrida yttrandefrihetens spelregler. SDL lyckas
med detta enkla knep att marknadsföra sig och dessutom inkassera
sympativinster. Demonstrationen som medieperformance fungerar ännu som
ett taktiskt instrument."
|
"Vänster" och "höger" i metamorfosen hönster. Foto: Roger Sahlström |
Är det alltså så att den mediala uppmärksamheten blir själva "händelsen", medan problemdiskussionen - islamiseringen - helt försvinner? Ja, jag tror att det är så. Och för varje ny hårdrockvideo och för varje nytt vulgärinlägg på SDL-sidan bidrar de aktivt till att den försvinner. Vem orkar diskutera svåra sociala problem när man kan skrika invektiv till varandra, ackompanjerad av en eller annan sorts brölande rockmusik? Inte jag i alla fall. Lägger därför Lars Vilks ord på minnet:
"Demonstrationen som medieperformance fungerar ännu som
ett taktiskt instrument."