Peter Handberg: Jag ville leva på djupet

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg

 

 

”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet (Natur & Kultur)

Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen, industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.

Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden, nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik Carlqvist) samma år. Dessutom väntar ett rejält urval av hans dagböcker i Handbergs översättning och det återkommer jag till så snart det ankommit hit.

"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden!" Thoreau

Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara att bita ihop och ge sig iväg.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen, inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha besannats.

Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar, diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans (eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion. Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.

Peter Handberg, Thoreau och drömmen om ett liv i opposition mot samtiden

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg

”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet (Natur & Kultur)

Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen, industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.

Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden, nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik Carlqvist) samma år. Dessutom väntar ett rejält urval av hans dagböcker i Handbergs översättning och det återkommer jag till så snart det ankommit hit.

"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden!" Thoreau

Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara att bita ihop och ge sig iväg.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen, inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha besannats.

Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar, diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans (eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion. Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.

Utdrag ur boken finner du här. Och från Thoreaus dagböcker här.

Hjärnjonglören typ

Har du mött mingelmunken, skitkastaren, ochtjock, floskelgrubblaren, globaldemokraten eller svindelbinderskan? Det har du säkert gjort, men du har bara inte sett och hört konsekvensen i deras agerande och kunnat namnge dem. Det är ju så med den moderna människan att hon måste ha något som är större än det egna namnet, en identitet som sänder ut starka igenkänningsfaktorer, som gör henne till en beståndsdel av något större; en moralisk, politisk, kulturell eller religiös grupp eller en historisk uppgift där godheten kan manifesteras. Eller så är det bara så att man hör till den allt större grupp människor som anammar de senaste modeuttrycken i massmedierna eller rännstenen: typ, i nuläget, varumärke eller något fjärde och tionde.

Nå, det är just Hjärnjonglören typ som handlar om dessa figurer; ömsint, vredgat, elakt, roligt och typiskt som bara Peter Handberg kan. Han kan ju dessutom sin historia, och nog känner man hur det finns trådar tillbaka till en centraleuropeisk tradition av vass politisk humor och satir. Jag ska inte gå närmare in på den, eftersom den naturligtvis är helt borta ur vår samtids kunskap, men jag kan försäkra att jag menar något positivt när jag säger det. Peter Handberg är känd både som översättare och introduktör. I fjol fick han Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris och tidigare i år gav Svenska Akademien honom Axel Hirschs pris. Det är inte vem som helst som får det. Och Handberg är inte vem som helst. I sina egna böcker visar han gång på gång sin stora kunskap om kultursfärer som vi får veta allt mindre om i det amerikaniserat utarmade Sverige. Han skriver med samma självklara pondus om tyska frågor, som om baltiska.

Det är kanske alldeles typiskt att hans bok utges av Ersatz, detta fina lilla förlag som ger oss både de klassiska, men bortglömda författarna från Ryssland, som ger oss klassiker som Nelly Sachs och Boris Pasternak, eller (mycket riktigt sammanställd och översatt av Peter Handberg) Else Lasker-Schüler. Handberg verkar i en tradition. Han håller den aktivt vid liv och öppnar dörrar in i världar de flesta inte ens snubblat över på vägen till stadsfestivalerna eller hamburgerbiograferna. Kanske skulle man också påpeka att texten om mingelmunken avgjort är bokens roligaste. Den beskriver tillståndet i Svenska kyrkan så dräpande att dess satir hade kunnat tas för rena rama verkligheten.

*

För ganska exakt ett år sedan skrev jag om hans då nyutgivna bok:

Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.

Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.

Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.

Ur Jag ville leva på djupet av Peter Handberg

I oktober kommer, för första gången, ett urval av David Henry Thoreaus dagböcker ut på svenska. Översättningen är gjord av Peter Handberg, och du kan läsa ett avsnitt ur boken redan nu, här. Samtidigt utkommer Peter Handbergs egen bok om Thoreau, den heter Jag ville leva på djupet. Båda böckerna utges av förlaget Natur & Kultur.

Bilderna i texten är alla tagna av Peter Handberg i den amerikanska bygd där Thoreau levde, bland annat vid den legendariska Walden Pond.

Henry David Thoreau’s födelsehem i utkanterna av Concord. Foto: Peter Handberg

”Ville han vara där då?”, frågade hon och satte tillbaka hörlurarna i öronen innan jag hunnit svara. Med en liten charmig knyck på nacken hade hon bytt till sig fönsterplatsen, men tittade på tecknad film mest hela tiden. Hennes mamma satt vid mittgången med en laptop i knät, medan jag växlade mellan att kontrollera flygplanets höjd och fart på skärmen i stolsryggen framför mig, och kasta blickar ned mot havet genom det lilla fönstret för att se om jag kunde upptäcka ett drivande isberg. Det kunde jag, en hel regatta på väg söderut med vår tids ödesbudskap i lasten, det smältande isberget med naturens hissade sjörövarflagga, mitt i nyllet på människan och hennes rovdrifts bekvämlighetsflagg. Högt uppe i luften såg jag som på en stridskarta naturens pågående attack mot civilisationen, vita spetsar stack upp i det mörkblå havet – havet? – på sina håll en kletig sörja av plast, en massiv vedergällning, även om …

”Eller”, sade hon åter med hörlurarna av, ”kände han sig kanske tvingad av någon anledning?”

Barn har en förunderlig förmåga att ställa de väsentliga frågorna, innan moral täpper till truten på dem och blicken förvrängs av krav och ”sanning”. Elvaåriga Billie hade då och då sneglat på min fullklottrade anteckningsbok med kyrilliska bokstäver på omslaget och snart listat ut att ”en före detta skollärare som flyttade ut i skogen och byggde sig en hydda” var målet för min resa. Men att det kunde få mig att flyga över tolvhundra mil fram och tillbaka övergick hennes förstånd. Och ändå, förstod jag snart, simmade hennes funderingar på Thoreaus vistelse i Waldenskogen nu bland de tecknade fiskarna och havsdjuren på bildskärmen. Uppenbarligen gjorde också den avhoppade skolläraren lustiga slag med stjärten, fast hon inte riktigt kunde förstå varför. Det irriterade henne. Gång på gång pausade hon filmen, tog av sig hörlurarna och ställde en fråga med efterföljande suck:

”Vad levde han på?”

”Han odlade bönor, potatis och majs.”

”Tyckte han inte om barn?”

”Jo, mycket. Men han tyckte inte om att slå dem, vilket rektorn krävde. Det ingick i skolstadgan.”

Hon tittade bistert på mig, som om jag inte hörde hemma där i flygplanet, men fortsatte sedan:

”Kände han sig inte ensam?” – ”Frös han inte, eller var han mörkrädd kanske?” – ”Brukade föräldrarna och systrarna hälsa på honom där i skogen?”

”Ensam var han inte, och knappast mörkrädd eller frusen”, svarade jag. ”Det kom ofta besökare. Och hans mamma och systrarna hälsade på honom nästan varje helg, de hade alltid något gott med sig i korgen. Sedan hade han en vän som hette Emerson, en filosof, vars hustru en gång i veckan skickade ut en pojke med en släde eller kärra fullastad med nybakta pajer. Förmodligen var också Thoreau en av de ungkarlar som fick sig en paj.”

”Simmade han i sjön?”

”Jag vet inte om han kunde simma, men han badade mycket. Varje dag, långt in på hösten. Och han hade en båt.”

”Varför vill du veta allt det där?”

Heywood’s Meadow, strax söder om Walden Pond.  Foto: Peter Handberg

”Paddlande fram i Heywoods grunda kärr, utan en tanke på några fiender, bara skådande genom vattnet upp mot himlen. Jag såg sköldpaddans bror solande och luftande sin breda rygg likt ett skepp med botten upp, vattenfyllt och sjunkande i havsdjupet. Jag hade inte en aning om att det hände så mycket i Heywoods kärr.”

H. D. Thoreau, Dagböckerna, 1850

”För att han inte bara följer strömmen. Han försöker se något av värde i varje ögonblick. I naturen. Det finns så mycket trams och förljugenhet, så mycket onödig ytlighet och till idioti uppblåst godhet, men här har vi någon som tar livet på allvar, som inte flamsar och upprepar floskler likt en papegoja. Det behöver inte ...”

Hon satte tillbaka hörlurarna i öronen igen, startade filmen med en touch med pekfingret mot skärmen och riktade åter uppmärksamheten mot sin tecknade undervattensvärld. Om något av Henry David Thoreau blev kvar bland den tecknade fisken under resten av flygresan vet jag inte. Hur som helst var det slut på frågorna.

Bakom oss hade sjörövarnas isbergsflotta rört sig ytterligare en bit söderut – massiv, huvudsakligen lurande under ytan, smältande, hotfull, redo att slå till en vacker dag och avlossa naturens dånande kanonsalvor då börskurserna stod på topp, skorstenarna släppte ut tjockare rök än någonsin och kassaapparater världen över rasslade likt flipperspel eller enarmade banditer.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Själv bläddrade jag bland mina anteckningar. Det fanns sådana mängder skrivet om Thoreau att det var svårt att sovra i materialet. Böcker om och av honom låg travade i stora högar eller snarare som vingliga raukar på mitt skrivbord på Södermalm. Akademiska avhandlingar, tolkningar av i stort sett varje passage i Walden och hans andra verk. Presentböcker med sentenser ryckta ur sitt sammanhang. Jubileumsvolymer med bidrag av medlemmarna i Thoreausällskapet som varje år samlades i tusentals i Concord och i en lång, vindlande procession vandrade ut till Waldenskogen i något som liknade ett pilgrimståg. Walden var en vallfartsort, Thoreau en legend, citaten av honom, sanningarna om honom hade blivit både anpassade och uttunnade, de var ikoner och redskap farligt lika floskler, ett slags varumärken, också i kommersialismens namn, vilket var exakt den tvångströja han livet ut strävade efter att krångla sig ur.

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg