Fallande

 

På sjukhuset som jag just blev utskriven från, träffade jag förr om åren många albaner - vårdande personal - som jag kunde utbyta tankar med. Inte minst efter hjärtstoppet 2023 förhöll det sig så.

 

När ambulansen ställde av mig på akuten var de inte, som förr om åren, särskilt dominerande. Inte heller på avdelning 123, dit jag kom på kvällen. Där var det människor från olika arabiska nationer som dominerade. De var alla generösa och vänliga.

 

De två läkare som tog hand om mig var pursvenskar. En man, som gick ronden, och en kvinna, som förde den omfångsrika journalen.

 

Alla dessa människor tog hand om mina havererade njurar. På grund av att jag försatt mig i den situationen föll jag handlöst en dag, varpå delar av kroppen utsattes för ordentliga fallskador på vänsterarmen och på höger knä. Jag vårdar dem fortfarande, och fick med dagens post en kallelse till kliniken, där uppföljning ska ske kommande vecka.

Flyttbilen kommer om en månad

 Om en månad kommer flyttfirman hit. Vi anlitar samma firma som när vi flyttade från det stora huset på Byholmsvägen och hit.

 

Vi är den här gången bara jag. Idag träder vår skilsmässa i kraft. Tre årtionden tillsammans fick vi. Jag kan inte gå in på varför allt raserades, men det finns ett mycket starkt skäl.

 

Jag väljer frivilligt att flytta. Dessutom är vi överens om det.

 

Från att ha varit ett starkt sammanhållet och stort gemensamt gäng blir jag nu, i ordets alla bemärkelser, en ensamvarg. Sjuk i fysisk mening kommer jag att bo i en vacker enrummare, oförmögen att ens laga mat (vilket var min stora passion i alla år). Jag är förbjuden att ens närma mig en spis eller ugn.

 

Hemtjänsten kommer att bli mitt närmaste umgänge och det är jag tacksam för. De kommer att sköta mig tre gånger om dagen.

 

Lådorna med böcker, filmer och husgeråd är snart färdigpackade. Inte ens jag trodde att det skulle sluta så.  

I detta land, kamrat

Foto: Astrid Nydahl

  

Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen.

 

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

 

Gatumanifestationer kallar jag de demonstrationer som utspelar sig på gator och torg. 

 

Jag förhåller mig skeptisk till den parlamentarism vi lever med i vårt eget land. Men jag föredrar gråheten och voteringen framför gatans våld och mordvåg.

 

Nyheter, nyheter, nyheter

Foto: Astrid Nydahl

 

Bob Dylan skriver i Memoarer (Chronicles, översättning av Mats Gellerfelt 2004):

”Till och med de senaste nyheterna gjorde mig nervös. Jag föredrog gamla nyheter. Alla nyheter var dåliga. Det var skönt att slippa ha dem mitt framför ansiktet hela dagarna. Tjugofyra timmars nyhetsbevakning skulle ha varit ett helvete.”

 

När Bob Dylan skrev sin bok var det alltjämt en mardröm och ett helvete, att tänka sig dygnet-runt-nyheter. Sedan dess har planeten gödslats av amerikanska och brittiska kanaler med just den profilen, i vår del av världen. CNN, BBC, Skynews och andra är en del av det allmänna medvetandet. Och så finns sådana kanaler förstås överallt annars också.

 

Jag har själv, på grund av yrke och passion, blivit en sådan människa. Beroende, fixerad, alltid upptagen av just ”nyheterna”. Under Putins angreppskrig mot Ukraina har förstås allt detta gått att både förklara och försvara. Men annars? Varför har också mobiltelefonen blivit en nyhetsförmedlare och varför kunde jag sedan jag skaffade den första själv inte längre ens ta till havet eller skogen utan att läsa dessa nyheter? Trösten är väl att jag inte kan ta någonstans.

Lars Vilks ikläder sig rollen som litteraturkritiker och skriver om min bok Black Country

Lammiddagen är serverad hemma hos oss den 28 juli. Foto: Astrid Nydahl

 

Inte vem som helst recenserade min då nysläppta bok om engelska West Midlands. Den 4 december 2012 omskrevs min nya bok av Lars Vilks

 

"Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. 

 

Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han: ”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.” 

 

I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?"

 

Fallet. Vården. Skadorna.

 

Vänsterarmen tog första smällen när jag föll. Därifrån studsade jag fram och trasade sönder högerknäet. Tre sprickor fick det. Jag blev liggande på golvet, kunde inte resa mig. Ringde hemtjänsten som skickade två starka medarbetare, en man och en kvinna.

 

Sedan de lyft mig upp i sängen ringdes ambulans. Fördes in på akuten. Jag lades in på Medicinkliniken, avdelning 123, Hematologiavdelning på tolfte våningen med en underbar utsikt över Kristianstads-bygden.

 

I journalen skrev de: "Noterades även på akuten ett förhöjt kreatinin på 203, bedömdes som prerenal akut njursvikt"

 

Så det blev till att dricka mycket vatten hela dagarna.

Vårdtid 2026-07-22 - 2026-07-26

 

Jag har ju anat att något i kroppen var fel en längre tid. Har vinglat och känt mig ostadig och det har blivit värre som veckorna gått.

 

Bortsett från det som hänt mig tar jag med mig minnet av alla möten med vårdpersonalen, alla kategorier, fantastiska yrkesmänniskor.

Omständigheternas diktatur

Tillvarons absurditet är inte abstrakt. Varje dag ger den sig konkret tillkänna. Kampen och kärleken som resulterar i ett nytt liv kan te sig fåfäng i samma stund som döden hälsar på.

Bortom gott och ont finns omständigheternas diktatur. I den lever vi som vore vi fångar i tid och rum. Vi fäktar med armar och argument, men finner oss sovande i samma säng varje morgon.

Vi fördjupar oss i litteraturen och ler igenkännande. Vi samtalar oss till synes framåt men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutats. Bortom gott och ont finns den skadade själen. Där kan en människa krossas under sin egen fjäderlätta existens.

Medicinkliniken dagar och nätter

 

Söndag. Kvar på avdelningen några timmar till. Den speciella stämning som råder en helgdag på sjukhus kan beskriva som en bra blandning av tystnad och sömnighet

 

Jag blir utskriven efter lunchen.

Återvänder hem till flyttbestyren.

Har fått bästa tänkbara vård och tre goda mål mat varje dag. 

 

Man ska vara försiktig med vad man säger om vården. Det finns mycket som är tecken på förfall men det grundläggande är ändå god vård av fin personal på alla nivåer 

  

Det blev fem dagar i eget rum på Medicinkliniken.

Det jag är kritisk mot tar vi en annan dag.

 

***

 

Fredag:

 

Tidig morgon på tolfte våningen. Sjuksköterskorna från nattskiftet går på knäna. Mitt eget knä förstördes i fallet. Sprickorna ska självläka och det är fyra timmar till ronden. Godmorgon fredag!

 

***

 

Torsdag:

 

Jag föll illa igår eftermiddag och kunde inte resa mig igen. Ringde hemtjänsten som skickade två personer. De fick upp mig i sängen och var bestämda med att ambulans borde ringas. Den förde mig till akuten på stora centralsjukhuset. Här har allt förfallit. 

 

Nedrustning pågår i alla avseenden. Natten hemsk. Väntar på läkare för bedömning av mitt sönderslagna knä.  

 

Författaren är död

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag befinner mig allt längre bort. Vad har jag alls att göra med "den offentliga litteraturdiskussionen"? Se bara på detta exempel.

Arvid Jurjaks i Sydsvenskan:

”Det här verkar vara ett långt dokument”, får jag veta när jag öppnar Roland Barthes essä från 1967 på min dator. ”Använd AI-assistenten för att få en sammanfattning”, lyder erbjudandet.

Texten är på sju sidor.

Knappen för okej hade lika gärna kunnat vara en avtryckare.

Författaren är död, och om ingen ingriper kommer läsaren snart gå samma öde till mötes.

En mer förbisedd del av panelsamtalet med Olga Tokarczuk handlade om just det här, att allt färre orkar ta sig igenom hennes romaner. Många nöjer sig med sammanfattningar, beklagade hon sig. Boken som kommer på polska i höst blir därför Tokarczuks sista.

Så tynar vi långsamt bort, både författare och läsare.

Ciorans närvaro

 

Det var Cioran som fällde avgörandet för mig. För längesedan. Men stor förändrande betydelse.

”Mången har kallats svag för att han av inre eller yttre nöd frångått en tidigare livsåskådning. Men kanske denna livsåskådning aldrig var en livsåskådning – av det enkla skälet att det aldrig förr gällt livet!” (Hans Ruin, ur Askes och nåd, i Makt och vanmakt, 1940).

Som Hans Ruin mer än en gång påpekade i sitt författarskap ser vi frihetens värde först när den hotas. Under 1900-talet fanns det i Europa ett antal ideologier som gjorde mycket seriösa försök att krossa friheten. Vi behöver bara dra oss till minnes Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Lenins/Stalins Sovjetunionen för att få syn på dessa ideologier och vilken effekt de kom att ha som statsbärande. 

Vid två tillfällen bröts Europa ner av förödande krig, först i nationalistisk yra och försök till omfördelning av territorier och kolonier, och sedan i de totalitära härskarideologiernas namn. Fascismen, nazismen och kommunismen ansträngde sig, var och en på sitt sätt att underkuva varje enskild individ, hennes drömmar och hennes frihet.

Också religiösa och nationalromantiska idéer spelade stor roll under hela 1900-talet, och även om de stora politiska idéerna idag ligger i träda, kan vi se att politisk islam, islamismen, spelar en avgörande roll över väldiga områden i världen, och att dess våldsamma variant ger sig till känna i såväl små som stora terrordåd. 

Till skillnad från den judiska diasporan i Europa – som löste sina religiösa, språkliga och kulturella behov mer eller mindre på egen hand genom synagogorna, undervisning samt press, litteratur och språkutveckling – har de stora muslimska befolkningsgrupperna i och med migrationen kommit att ställa omfattande krav på särbehandling, såväl i skolväsendet och arbetslivet, som i frågor om yttrande- och tryckfrihet. 

Besatthet? Idoldyrkan?

Nej, idoler har jag inte dyrkat sedan 1967. När man är mellan 12 och 15 år gammal måste det betraktas som en självklarhet. Nu? En blick bakåt,över axeln, men ändå en av Van Morrisons sånger. 

Som Remembering Now:

"Back in Belfast
This is how it started
This is where
How and then it is
Back to square one
This is where it all
Has just begun again"

Metoden Morrison använder är likadan som Paul McCartneys på The Boys of Dungeon Lan. De sjunger båda lågmält, och de berättar vad som först formade dem, i Belfast och Liverpool.

"We all know that money don't buy you love

You just get a job and somewhere to live

You have to look for happiness within yourself

And don't go chasin' thinkin' that it is somewhere else

 

I den här referensen, i sången Feeling it Anymore återvänder Van Morrison till Lennon/McCartneys Can´t Buy Me Love från 1960-talet. Där finns den självklara fras vi i tonåren sjöng, om att kärlek inte kan köpas för pengar.

 

Lyssnar till sångerna och hör hur lika minnena är från Belfast och Liverpool. Två viktiga städer för att forma den som skulle bli jag. Ändå dröjde det till 2018 innan jag fick promenera på de gatorna i Liverpool.

 

Van Morrison på  Montreux Jazz Festival.

 

 

 

I väntan på hemtjänsten

  

 

Naken satt jag, tyst

Hemtjänsten skulle komma tio för att duscha mig, veckoplanerat.

 

De kom inte, så jag ringde, Hemtjänsten svarade med en ursäkt, ”Vi skulle ha ringt dig”, och nu är de en timme försenade. Jag naken och maktlös, får dra täcket över mig igen, i den säng jag fått så fint bäddad.

 

Inför Hemtjänsten är jag förstås mer än tacksam. Men när jag sitter så här, utan förklaring, kall och redo men ensam, då ekar det tomt om välfärdsapparaten.

 

I mitt huvud ekar musiken, nu inte tom.

 

And all the leaves on the trees are falling
To the sound of the breezes that blow
You know I'm tryin' to please to the calling
Of your heartstrings that play soft and low

 

Det är ett höstlandskap och en kärlek som målas upp i Moondance, när Van Morrison sjunger den. Kanske den första sången jag hörde av honom, tonåring var jag. Den har följt mig genom livet och flera gånger har jag hört honon sjunga den på scen, både här hemma och i England.

Får jag nämna ditt namn? En betraktelse om smärtpunkten

   

 

Vad vore litteraturen utan mörkret och smärtan. Vad vore den utan klarspråk och sanningar?

 

Svaren ger sig själva. De är ju neonet i varje litterär text om det egna livet. Här bredvid mig ligger Ulf Lundells böcker Vardagar. Det är en ren tillfällighet. Vilket privatbibliotek som helst rymmer många sådana exempel.

 

Vilken dagboksbaserad litteratur som helst har sin sälta i det som egentligen ingen vill veta, jag menar det att ingen kanske vill bli omskriven i en sådan bok.

 

Så jag sätter på radion, och jag skruvar

upp ljudet, och oavsett var jag är står jag inför

samma problem. Jag är i Van Morrison-land där varken det allmänna eller det privata fäller avgörandet, därför att blues och jazz angår varje människa. I T.B. Sheets heter det:

 

” Your little star struck innuendos, inadequacies an' foreign bodies
And the sunlight shining through the crack in the window pane
Numbs my brain
And the sunlight shining through the crack in the window pane
Numbs my brain, oh, Lord”

 

Han har svårt att andas där, det är inte så konstigt med tanke på hans lakan är indränkta av tuberkulosen.

 

Får man skriva om detta? Får man nämna något så familjenära som att hans pappa George var varvsarbetare och hans mamma Violet Stitt Morrison hemmafru? Jag betonar gärna att Van kom från arbetarklassen och att det sätter stämpeln på hans musik.

 

Den litteratur som föds i dagböckerna är kanske sannare än någon annan, inte minst när den berättar om verkliga människor som rör sig i författarens liv och miljö.

 

Förlåt, namnet glömde jag. Det är Ljubitza!