"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Elias Canetti ur Massa och makt
Det fanns fortfarande illusioner. Jag hade anställts som bokhandelsbiträde i bokhandeln Oktober i Malmö. Ägdes av det dåvarande maoistiska partiet SKP (ej att förväxla med det nuvarande).
Jag hade utgivit min första prosabok på deras förlag. Året därpå, 1978, reste jag till Albanien som ordförande för en så kallad "delegation". När vi var där bröt Kina med Albanien. Alla maoisterna tog naturligtvis ställning för Kina. Inte jag. Väl hemkommen till Malmö lämnade jag allt detta.
Trodde mig vara "vänster" men aldrig mer i någon organisatorisk mening. Det är flera årtionden sedan jag slutade använda meningslösa begrepp som "vänster" och "höger", eftersom de två står för samma systemtrogna grundsyn. Parlamentarismen som likriktning och massans okunniga uppslutning bakom röstsedeln som symbolgest. "Vänstern" är inte mer vänster än en vilsen centerpartist och "högern" inte mer höger än vilken socialliberal som helst. De är alla besatta av genusträsk och identitetsromantik.
I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder. Jag kunde inte befria mig från den starka förälskelse jag befann mig i. Och den gick inte att förena med den familj jag tillhörde. Striden blev både mental och fysisk. Den gjorde mig till en än mer rastlös, vilsen och hemlös människa. Inte ens flykten förmådde jag välja. Det skulle ta fjorton år till.
Bilder kan påminna en om något avlägset, som ändå är starkt närvarande i nuet. |
| Tripoli centrum. Foto: Thomas Nydahl |
Låt oss vara helt ärliga nu. Irak, Syrien, Libanon, Yemen och Gaza brinner. Israel befinner sig under konstant islamist-attack, från söder, öster och norr. Människor skjuts, bränns, dödas.
Men det värsta som fanns var Libyen! En värre tyrann än Muammar Gaddafi fanns inte.
Jag hade en svag punkt; jag reste mer än gärna till Gaddafis, Hoxhas och andras diktaturer. Vad jagade jag, var det bara vind? Nej, det var sökandet efter det som fanns bakom rubrikerna, bakom Västerlandets ofta förljugna självbild.
.jpg) |
| Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl |
Jag försökte förstå varför dessa envåldshärskare kunde skapa och leda nationer och civilisationer som var både uthärdliga (?) och möjliga att leva i. I så många år!
Jaså inte? Jämför då med vad som pågår just nu. Massdöd, förstörelse, ömsesidigt hat. Skulle det vara ett alternativ? Inte för folken. Inte för nationerna. Kanske för supermakterna med det yttersta inflytandet? Kanske för Putin-fascismen?
När jag satt rökande vid Gröna torget i Tripoli centrum tänkte jag varken på tortyr eller terror. När jag flanerade utmed boulevarderna i Albanien tänkte jag aldrig på straffgruvor eller tortyr. Jag samtalade med människor som tycktes öppna, levande och fria, jag delade en fika med dem trots att kaffet i det första fallet var mycket dyrt, i det andra nästan gratis. Är det tecken på inskränkthet och dövblind politik? Nej, det är tecken på erfarenhet och livshållning. Min.
Idag kom pensionen. Köpa grisfötter eller grönsaker av andra sorteringen? Nej, bara försöka överleva, också inne på sjukhuset.
 |
| Sydalbanska motiv. Foto: Thomas Nydahl |
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Heathcliff är en levande man.
Åter ser jag den jag kunnat bli
om fallet vara lika högt. Svindlande höjder!
Han hittades på
Liverpools gator, jag på Malmös. Var går
gränsen mellan passion och dårskap? Jag
har aldrig sett den.
Är det klassernas kamp vi ser? Det brittiska
rike där godsen finns lever än i dag. Fattiga
män och kvinnor är fattiga 2024. De rika
nu rikare än i Wuthering Hights. En av dem
är premiärminister, rikare än kungen. Varken rik
eller väl avlönad blev jag. Hemmet är inte mitt.
Jag kräks när jag ser dessa räksmörgåsar, jag
kräks och kvävs av dysfagin.
Min sjukdom är obotlig, den drar mig neråt.
Jag har nylagad fisk i näsan och resten kommer
vid kvällsmaten. Att se film är flykten, att
försvinna ut över de dimmiga, engelska hedarna,
är bästa medicinen. Är Peyman och Payam Kia resultatet
av en förfelad godhet, har vårt land fostrat
dessa spioner i tio år för att slippa klander? Jobbar
man på Säpo kan man lika gärna tjäna GRU. Dysfagin
är vår tid, liksom KOL och kokainsnortande.
En öppen dagstidning, katastrofens spegelbild, våldets
och hotens dagar, inte mer privat än en vårdcentral
utan dörrar, fönster och tak. Jag vägrade papperstrycket,
också de litterära tidskrifterna som alla blivit ungdomens popjournaler. Litteraturen måste vårdas i ensamhet, bortom bibliotek och så kallade bokhandlar,
bortom tidens och varats trycksluftsbehandlare.
Måste jag stå på stege eller stol för
att framkalla svindeln. Räcker filmen eller
boken jag håller i handen. Vad krävs av
en upphittad människa i dag, annat än
anpassning och offervilja?
När drogerna införlivats med kroppens
och själens ständiga rundgång finns det
ingen utväg. Jag frågade Kristian Lundberg
bara någon månad före döden. Han saknade
pengar, var svårt sjuk och märkt av drogerna.
Han led av sin ettåriga nykterhet, i postakut abstinens.
Lewy Body demens stämplades i hans panna.
Inget av orden beskriver hans helvete.
Klassmörkret kallades hans perspektiv av
kvällstidningen. Är det specifikt underklassen
som bär på detta mörker? Från svindlade höjder
har också överklassens barn fallit ner i
missbruket och själens återvändsgränd.
Jag reser mig med jämna mellanrum
men står sällan länge. Mina ben bär mig
en stund när jag väntar på bussen. Läser
gör jag i sängen.
Att lida av sin nykterhet är att alltid
veta att den leder fram till nästa höjdrädsla
och höga fall.
PUTINFASCISMEN LYCKADES TA DÖD PÅ HONOM! Nu har den krigförande fascismen i Ryssland tagit död på sin främsta motståndare. Det är så vidrigt motbjudande att jag blir illamående. Sanningen blir nu ännu svårare att formulera.
Reports of his death prompted shock and anger across Europe, with Latvia´s president saying Navalny had been 'brutally murdered by the Kremlin'.
British Prime Minister Rishi Sunak paid tribute to the 'fiercest advocate for Russian democracy', saying Navalny was a prominent and persistent critic of Putin who had 'demonstrated incredible courage throughout his life'.
The Prime Minister said: 'This is terrible news. As the fiercest advocate for Russian democracy, Alexei Navalny demonstrated incredible courage throughout his life. My thoughts are with his wife and the people of Russia, for whom this is a huge tragedy.'
France said the opposition leader had paid with his life for resisting 'oppression', while German Chancellor Olaf Scholz said Navalny 'paid for his courage with his life.'
The EU said it held President Putin's Russia solely responsible for the death.
'Alexei Navalny fought for the values of freedom and democracy. For his ideals, he made the ultimate sacrifice,' European Council President Charles Michel posted on X. 'The EU holds the Russian regime for sole responsible for this tragic death.'
Ukrainian president Volodymyr Zelensky said it was 'obvious' Navalny had been killed by Putin. The Russian president does not care who lives or dies in order to maintain his position, he added.
Exiled Belarus leader Sviatlana Tsikhanouskaya said: 'This death is further proof that for dictators, human life has no value.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
När jag 1998 bodde tillsammans med
Astrid på ett college i Birmingham en hel termin, fanns det inga tankar
på att ett storkrig i Europa skulle bli verklighet. Tvärtom. Vi levde
där i stor harmoni och sällskaplig värme. Det framgår säkert av bilden
där jag håller om filippinaren och brasilianskan som blev en glädjekälla
varje dag. Det blev de andra på bilden också. Jag förbannar Putin ännu
mer, när jag tänker på hur fred mellan helt olika folk ser ut. Det är
Afrika, Europa (England och Sverige), Indien, Filippinerna och Brasilien
på bilden. Rektorn Andrew var jude, det glömde jag nämna.
Sovjetunionen är borta för alltid. Istället har vi ett expansivt och aggressivt, krigförande Ryssland under Putin. Hur få en övergripande bild av förändringarna från förr till nu? Verk som griper över imperiets senaste hundra år är ytterst ovanliga. Verk som därtill gör det utifrån en personlig erfarenhet och kunskap närmast obefintliga på svenska.
Därför är Li Bennich-Björkmans stora verk Bakom och bortom järnridån. De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina så välkommet. Boken griper inte över ett helt århundrade, men den rör sig med utgångspunkt i Sovjets absoluta mörker, nämligen med Stalin. Från hans död 1953 analyserar hon de fyra sovjetiska rådsrepublikerna mycket olika vägar till självständighet.
Författaren är professor vid Uppsala universitet. Hennes grundläggande fråga är, varför de fyra länderna utvecklades så väldigt olika.
Det omistliga i hennes bok är alla samtal och möten. Här ”tycker” man inte, här berättar man det man vet. Det är ett slags journalistik vi ser mycket av under Rysslands angreppskrig i Ukraina, t.ex. i det stort upplagda reportaget därifrån av Mustafa Can och fotografen Eddy van Wessel i Svenskan. Metoden används av Li Bennich-Björkman i den här boken, vilket ger den stark närvarokänsla, också i det nära förflutna.
Jag följer henne i Estland, Lettland, Lituaen och Ukraina. Av begripliga skäl ägnar jag Ukraina-texterna särskild uppmärksamhet. Särskilt fäster jag mig vid de gripande berättelserna om Lviv och dess centraleuropeiska kulturhistoria, där också arkitekturen och kulturen i stort minner mer om väst än om öst. Judarnas och polackernas öde i staden ägnas särskild uppmärksamhet.
Vem var Albert Camus vid 22 års ålder? Vid läsningen av hans debutbok – här utgiven i svensk översättning – tycker jag mig se honom. En starkt bidragande orsak till det är hans eget förord, en fascinerande text om författarskapets födelse och en ung intellektuell mans mognad.
Så här långt efteråt är bokens fem essäer – man kan lika gärna kalla dem berättelser – en lysande illustration av hur en mognadsprocess ser ut. Ingenting av det Camus här skriver saknar förbindelser med resten av hans författarskap.
Ändå ville Camus att boken skulle förbli återutgiven. Första upplagan på några få hundra exemplar blev dock argument för nyutgåvan. Den kom 1958, drygt tjugo år efter förstaupplagan. Camus själv fann formen valhänt och men sa samtidigt att den hade karaktären av vittnesmål för honom.
I boken finns, säger Camus, hans källa, vars minne ännu ”skyddar mig från från de två motstridiga faror som hotar alla konstnärer: bitterhet och belåtenhet.”
Han säger också att han trots sina svagheter aldrig drabbats av avundsjukan. Han ser fattigdom och armod som privilegier och rikedomen som något motbjudande. Hans möte med Paris blev en chock eftersom han betraktade dess ”societet” som något oförskämt. Han konstaterar att hans ”verk inte ens är påbörjat”.
De fem essäerna heter Ironin, Mellan ja och nej, Med döden i hjärtat, Kärleken till livet, och slutligen titeltexten Framsidan och frånsidan. Redan i den första kastas man in i ett realism-präglat berättande om enskilda individer, där den första människan är en gammal kvinna som sitter ensam i mörkret, ”Hon satt där i sitt hörn som en hund. Det vore bättre att göra slut på det. För hon ville hellre dö än att ligga någon till last.”
Det blir inledning till tre olika människor i en och samma text. De delar en existentiell olycka och en ålderdomens ensamhet. ”De unga hade hänsynslöst gett sig av. Ensam på nytt.” Den tredje är en kvinna som ironiserar över sin olycka inför de yngsta, ”Hon dog en timme senare”, och Camus avslutar med orden ”När allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben.”
I den andra essän i ordningen, Mellan ja och nej, möter vi en emigrant som återvänder till sitt fosterland. Kunde ämnet vara mer aktuellt än nu? Kunde den inte rent av återspegla Camus eget liv, i relationen till barndomens Algeriet? Resonemanget känns igen: ”Det finns en ensamhet i fattigdomen, men en ensamhet som sätter pris på varje sak.” Mormodern uppfostrar barnet med ett ridspö!
I Med döden i hjärtat befinner vi oss på Václavplatsen i Prag (felaktigt kallad Aveny Wenceslas i denna bok). Mannen i berättelsen saknar pengar. Han går dit man brukar i Prag, till en billig restaurang. Hans maxim är som gjord för staden: ”Varje land där jag inte har långtråkigt är ett land som inte lär mig någonting.” Han återvänder till restaurangen och dess förfärliga mat. Han lär sig något!
I Kärleken till livet befinner vi oss i Palma. Natt på caféerna. ”Det finns ingen kärlek till livet utan förtvivlan över att leva”. Existensen ställs på sin spets. Världen är en plats där ironi och diskretion härskar. Där identifierar han sin kärlek, något som ska undfly honom.
Den avslutande titelessän är mycket kort men dröjer sig kvar med sin mystik och poesi. Kvinnan är ovanlig och ensam, hon hade ett nära umgänge med andarna.
Hon köper sin gravplats. Hon inreder den. Hon åker dit varje dag för att stiga in i gravvalvet. ”Jag önskar inte längre att vara lycklig utan bara att vara medveten.” Kvinnans dotter klär henne för graven. Berättaren säger: ”Jag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja.”
”Jag vill varna för eftergifter till förövare. I takt med att sanktionerna mot Ryssland skruvas upp och landet fortsätter sin ekonomiska krigföring mot Europa kommer fler röster att höjas för att omedelbart få slut på kriget. Internationella ledare i väst, hämmade av det ekonomiska läget, kommer vackla i sitt stöd. Fler röster kommer kräva en villkorad fred. Radikalnationalistiska rörelser – finansierade av ryska intressen – kommer göra allt i sin makt för att slå sönder stödet för Ukraina.
När den ryska aggressionen fortsätter måste vi minnas att våldet inte upphör med eftergifter. I stället tolkas kompromisser som svaghet vilket skapar incitament till nya brott mot folkrätten i syfte att få nya eftergifter till stånd. Så har inte bara skett i Bosnien. Västvärldens undfallenhet i samband med ockupationen av Krim 2014 tjänade aldrig som nedtrappning, utan som incitament till nya ryska angrepp.
Den enda vägen ur konflikten är således att Ukraina vinner kriget.
Fler insatser måste därför genomföras för att öka Ukrainas motståndskraft och statens förmåga till självförsvar mot det ryska angreppet. För att detta stöd fortsatt ska vara möjligt blir vår uppgift nu att unisont slå tillbaka mot varje glidning i det offentliga samtalet som syftar till att tvinga Ukraina till underkastelse.”
Aida Hadžialić (S), född i Bosnien
Livet kan nu sammanfattas i orden rollator, stödkäpp, mediciner, behandlingar... Livet, sådant det var före hjärtstoppet, är helt enkelt över och förbi.
Inte ens en ny bostad hittar vi. Lördagens lokaltidningen lyste av vår annons. Mer än tretusen kostade den. Inte en enda ringde upp. Några erbjudanden fick vi inte.
Nämn inte ordet hopp. Inte för mig. Inte så länge livet bara är en parodi.
"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."
Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:
"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."
Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.
"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner."
Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:
"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"
Nej, detta är ingen traditionell recension. Se det som ett ärligt menat försök att formulera mina tankar om en ny bok.
Jag befinner mig i följdsjukdomar efter ett hjärtstopp. Det de andra kallar ”tillbaka till livet” vill jag hellre och ärligare kalla ett betydligt svårare sätt att ta sig an dagarna och därmed livet. Livet fanns före hjärtstoppet, det verkliga livet. Detta kunde lika gärna ha fått stanna vid det dödens mörker jag befann mig i den ödesdigra dagen.
Och så, alldeles oplanerat, kommer det en bok med posten. Det är också oväntat eftersom jag slutade recensera böcker yrkesmässigt långt före hjärtstoppet. Med ena foten kvar i vårt nuvarande hem och den andra halvvägs till något nytt blir min glädje över boken så mycket större.
Två sjukdomsförlopp bekämpas just nu medicinskt. Jag har fantastiska läkare, både hjärtspecialister och andra, som bistår mig. Utan dem ingen värdig fortsättning.
Einar Askestad har jag läst mycket av. Hans författarskap är ett av få samtida, svenska som jag kommer att bära med mig till nästa bostad. Det mesta går till andra läsare eller den avfallscontainer jag ämnar hyra. Askestad skulle i populärkulturella sammanhang möjligen ha kallats osvensk. Men han är ju varken det ena eller det andra. Han är en synnerligen allvarligt syftande författare. Han skriver därför att skrivandet är hans liv. Han är den författare han redan som barn bestämde sig för att bli.
Den egna jordens omslag är så trösterikt och milt, en grafisk akvatint, en typ av etsning, av Jurgen von Konow (1915-1959), Spansk vår. Han var född i Östersund och han dog i en bilolycka. Man talar om hans dämpande kolorit, och det är precis det som gör så starkt intryck på bokomslaget. Det är som vore den tryckt i sand. Kongenialt med Askestads sakligt lyriska språk.
Också i detta avseende kan man se en dubbelhet som jag tror att Askestad bär med sig i livet, å ena sidan det svenska, å andra sidan det portugisiska. Han har levt viktiga delar av sitt liv i Portugal, kan språket, och är nog lika förtrogen med såväl storstaden Lissabon och de lantliga bergstrakterna, som han är med ett kvarter i Stockholm eller andra svenska städer.
Den nya boken är planterad i båda dessa identiteter/miljöer.
Det som gör starkast
intryck med Den egna jorden är den fullkomligt ärliga och uppriktiga tonen,
sättet att skildra modern är i det avseendet bara ett exempel. Men också i sitt
eget föräldraskap och i sina relationer med olika kvinnor är han sannare än de
flesta. Det är mycket gripande att läsa! Och jag kan bara hoppas att jag är förlåten i mitt försök att förmedla den läsningen.
