Sommarvila

Här, och på andra platser, ägnar jag mig mest hela dagarna åt att vila. Det blir varken något läst eller något skrivet. Bara gloendet har prioritet. Gloendet som följer med vilan. Förr eller senare är batterierna laddade. Gärna senare.

Jimmy Touré i Simrishamn. Gårdagens märkliga möte, glädjen i att minnas och se tillbaka

Igår var vi i Simrishamn hela dagen. Vacker solkust trots att vi tvingades passera motbjudande Kiviks marknad. Och så satte vi oss till bords och åt sill och potatismos med rårörda lingon. Bakom oss talade en mycket bekant röst som jag först inte kunde placera. Mot slutet av måltiden var jag nästan säker på vem han var, Jimmy Touré från Guinea. Vågade mig fram, presenterade mig och hälsade. Det blev ett ömsint och mycket rörande möte med en man jag inte mött på 42 år. "Ah, men Thomas" sa han på bred skånska när han såg mig. Också i hans blick fanns ett övertygande igenkännande, som både förvånade och gladde mig. Han gifte sig på 1970-talet med en av mina arbetskamrater, vi var förtjusta i varandra. Henne har jag läst om ibland eftersom hon sitter som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Skånehuset. Men Jimmy hade jag inte sett sedan då, för länge sedan i Malmö (trots att jag förstås snappat upp hans namn i samband med olika arrangemang han deltagit i). Det var som att möta en del av mig själv, den del som var 19-20 år, dekoratör på Ohlssons herrekipering och en del av det Malmö som just skulle komma att genomgå radikala och stora förändringar. Jimmy kom till Malmö 1970. Han och Ann blev ett kärlekspar ganska tidigt och sedan mitten av 1970-talet bor de utanför Simrishamn. Jimmy har utbildat massor med skånska ungdomar i dans och rytmik och han är en sedan många år etablerad och viktig person i det skånska musiklivet. Cirkeln är sluten för mig. Vi skildes åt som ungdomar och möttes som pensionärer. Det blev många skratt och goda, varma handslag.

Bild: Jimmy Touré vid min sida i Simrishamn. Foto: Astrid Nydahl

Lära av Lissabon

Lissabon. Foto: Lennart R.

Efter tips från Björnbrum hamnade jag idag på tre mycket intressanta texter från Lissabon, skrivna av Håkan Forsell. De finns här, här och här

"En andra fråga som Lissabon väcker är självfallet bostadsfrågan. Det ett centralt problemområde, präglat av en eskalerande ekonomisk och social oro. För nationella politiker som är intresserade av att vinna val kommer bostadsfrågan vara synnerligen oönskad att föra fram högst på dagordningen. Lissabon har, liksom i stort sett alla europeiska storstäder, avhänt sig till marknaden de tidigare verktygen för att lindra bostadsbrist och skapa korrelat till marknaden.

I Lissabon är komplexiteten i öppen dager. Av stadens 3 miljoner invånare bor 2,5 miljoner i förorter. Genom sanslöst byggande och brist på långsiktig planering finns nu en omfattande överproduktion och många yttre stadsområden har förlorat sitt värde.

Det enda stadsområde som har kvarhållit sitt ”värde” – ännu inte ekonomiskt, men kulturellt och socialt – är den historiska stadsmiljön. Den har länge varit studenternas, pensionärernas, kulturprojektens, småaffärernas, de billiga restaurangernas och de alternativa företagens miljö, därmed även turisternas."

Rekommenderar läsning av alla tre rapporterna!

Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande

Allra längst ner på Albaniens sydspets, högt beläget i bergen. Här stannade vi, en mycket het julidag 1978. Jag och överrocken Afezolli, tandlös och brännvinsdoftande, och vår chaufför där bakom. Afezolli var glad att komma ut från städer och byar, här i den varma vinden från havet kände han sig som en friare människa, vågade skratta åt de skämt vi levererade från den väsentligt mer demokratiska världen. Han öppnade sig också då i det privata, berättade om familjen och sitt eget liv. När han fått sina lunchsnapsar hade han också lättare att nå sin inre frihet.

När vi var i Tirana eller Durrës blev han en sluten mussla som bara hasplade ur sig partipropaganda. Det var noga taget hans uppgift. En överrock skulle propagera och övervaka. Men han gjorde inte särskilt mycket åt det när han såg oss smita iväg ut på stan. Han suckade och lät det ske. Å andra sidan fick han min kassettbandspelare med Bob Dylan-banden att ge till sin dotter då hon kort därefter gifte sig. Antagligen kunde de sedan inte få tag i några batterier till den.

Afezolli minns jag också för korkskruvens skull. Jag hade kommit över en flaska av ett gott albanskt rödvin och ville dela flaskan med L. en kväll. Omöjligt att finna en korkskruv. De få butikerna hade mest tomma hyllor att visa oss. Afezolli lovade att det skulle ordna sig dagen därpå, då vi skulle ner till Gjirokastër. "Där tillverkas de" sa han trosvisst. Vi kom till Gjirokastër med den oöppnade flaskan. Inte en korkskruv i sikte. Vi fick be hotellpersonalen öppna flaskan. Sedan skämtade vi om det resten av resan.


Gjirokastër 1978. Foto: Thomas Nydahl

Eller som när vi passerade en fabrik i Durrës, den var helt utbränd och fönstren gapade tomma. Jag frågade vad som hänt. "Ingenting" svarade Afezolli, och lyckades hålla masken. Att vi skrattade och bad honom skärpa sig hjälpte inte.

Svaret var alltid "Ingenting" eller "Vi har inga sådana problem i Albanien" och det kunde gälla allt från magsår till trafikolyckor. Den totalitära staten höll masken, ända till det bittra slutet 1991. Då förbyttes ett "Ingenting" i ett "Allting".

 

 

Vuxenlekar vid Joniska havet

Över bergen, på väg söderut.

Skulle man resa till södra Albanien från Tirana var man 1978 tvingad att ta sig över ett antal berg (det är man fortfarande, men albanska vänner intygar att vägarna nu är så bra "att man kan tro att man är i Europa.")

Vägen ut ur Tirana var som en hyfsad svensk 1950-talsväg, men ju högre upp vi kom, desto sämre blev den. Efter några timmars resa hade man på sin höjd tagit sig en fyra-fem mil. Plötsligt upphörde vägen, mitt i en serpentinslinga. Efter det fick vår albanske chaufför ta sin Polski Fiat ut i okänd terräng. Plötsligt låg den framför oss, Sarandëviken med grekiska Korfu i det blå soldiset i Joniska havet.

I Sarandë - som numera är en populär badort både för albaner och turister och där landets mer eller mindre stenrika svartabörs-handlare har uppfört sina lyxvillkor - fanns det på den tiden nästan ingen aktivitet alls. Vi mötte några få människor längs strandpromenaden. Stadens enda hotell var vår bas de nätter vi sov över.

Att leka vuxenlekar med fötterna i Joniska havets sommarvarma vatten eller på terrassen till hotellet, ackompanjerade av cikador och ett havets eget brus blev oförglömligt. Det räcker att jag ser dessa bilder i mitt fotoalbum för att allt ska återkallas: dofterna, smakerna, ljuden, ungdomen och leklusten.

Foto: Thomas Nydahl, juli 1978.

Kategorisk visdom, ganska kosmisk

Inte ett ljud utifrån, det är som om byn väntade på något. Jag läser i John Cowper Powys-sällskapets nyhetsbrev (nr 11/2008): "Den 7 maj skriver han vad han tycker om och vad han inte tycker om: Han tycker om "cold milk drunk fresh" och "looking outside my favourite books from where I lie on my coach". Det är Lars Gustaf Andersson som berättar om "kategorisk visdom, ganska kosmisk" i en rolig notis om "ett slags gästbok" där bland annat Powys hade skrivit. Det gläder mig att han säger sig avsky "Travelling by Bus or Car".

Fragment ur min nya bok

Min nya bok är som bekant utgiven nu. Här följer några små fragment ur den, som kanske kan ge en fingervisning om innehållet. Varje fragment är hämtat ur olika avsnitt och kapitel. Boken spänner över betydligt fler ämnen och exempel, men som sagt, här ett antal fragment:

"Jag har en frisör som är född i Syrien. Vi samtalar om den pågående katastrofen. Han berättar om de nitton olika religiösa grupperingarna som fanns i hans barndoms stad, någonstans mellan Damaskus och Homs. Han säger att de aldrig förhöll sig till varandra utifrån sina respektive religioner. ”Vi deltog i varandras glädjefester och sorgestunder. Vi deltog i bröllop och begravningar – vi var syrier. Det har islamisterna förstört. Ingenting av det finns kvar.” Det han berättar påminner mig förstås om den panarabiska epoken och dess vision om en konfessionsfri stat där alla, oavsett tro, kunde samleva. Men det är länge sedan Nasser dog och efter Kaddafi och al Assad finns det inga sekulära ledare kvar i arabvärlden. Min syriskfödde frisör ser sliten ut. När han berättar om tiden före kriget för mig har USA just beviljat 50 miljoner dollar till ”den civila motståndsrörelsen”. Vi ler båda trötta åt detta påstående i full vetskap om att de kostymklädda herrarna i oppositionen slussar pengarna till Kroatien, där man köper vapen som smugglas via Libanon in till de syriska fronterna. Så blir USA en allierad med den wahhabistiska och islamistiska syriska och multinationella militärstyrkan."

"De begrepp de studerar är centrala för förståelsen av den islamiska väckelsen, och utgör ett slags bas för handlingar och beteenden inte bara i den muslimska världen, utan också i den förskingring som invandringen i de europeiska samhällena utgör. Dar al-Islam betyder helt enkelt Islams hus, och är det begrepp som beskriver den muslimska världens territorium. Utanför detta härskar Dar al-Harb, ursprungligen Krigets läger, men här i boken kallat Krigets hus. Ordet läger stammar från den tid då de arabiska beduinerna byggde tältläger så att de kunde försvaras mot angrepp. Islams hus är omgivet av fiender, av otrogna, "krigets hus". Det tredje begreppet är jihad, eller djihad, det heliga kriget. Och det fjärde är Dhimmi, det samhällssystem där icke-muslimska minoriteters ställning regleras. Författarna menar att de muslimer som lever i Dar al-Harb, det vill säga i förskingringen i icke-muslimska länder, har en plikt och en ambition, att "förr eller senare bli en majoritet". De belägger detta med ett citat från broschyren L’Islam aujord’hui utgiven av Muslimska världsfederationen, finansierad av det saudiska ministeriet för islamisk världspropaganda."

"Fay Weldon ställer också dödsdomen i ljuset av ett alltmer förfallet brittiskt, det gäller allt från skola till sjukhus och vad muslimerna i exil vill ställa emot det. Nog börjar man ana, skriver hon, att "Allah måhända inte är den ende sanne Guden, eller inte i den bemärkelse han har framställts, inte i den enda utantillärda verklighet som profeten Muhammed kom med på 600-talet." Men vad göra åt det då? Muslimerna uppfattar ju ingen spricka, känner inget tvivel. De kan läxan utantill och håller sig till den. "Och tvivel gör ont, tron är det enda man har om man är troende i de otrognas skrämmande värld. Nu går vi och hämtar Rushdie. Döda, döda, döda!"Och så avslutar hon kapitlet: "Vi gäspar. Vi gör ingenting. Bara en roman." Att läsa Fay Weldons skrift är att påminnas om vad som skedde då och vad som sker nu, att sidobelysa det och ställa två epoker intill varandra för att kunna se vad som verkligen är och vad som bara förefaller vara. Gäspar också vi - fortfarande?"

"Karen Jespersen och Ralf Pittelkows Islams magt är utifrån den danska horisonten också en kampskrift för de europeiska upplysningsidealen, för det demokratiska genombrottet och den sekulära statens överlägsenhet. Så redan där ansluter den direkt till Hirsi Alis bok. Jag menar att deras bok är det mest framstående som publicerats på ett skandinaviskt språk i detta ämne. Den gräver inte ner sig i ett skyttegravskrig. Den presenterar istället en fyllig och skrämmande bild av en social, politisk och kulturell förändring som äger rum i hela Europa, en förändring som riskerar att kväsa yttrande- och tryckfriheten, skapa parallella rättssystem (med sharia-domstolar för de enskilda ländernas muslimska medborgare), ge vika för särkrav rörande skolor, butiker, sjukhus, ålderdomshem och andra för livet centrala funktioner. I denna kusliga förändring sker också något som sällan påtalas: de sekulära, frihetslängtande människor som flytt muslimska länder sviks konsekvent. Det har inte minst människor som Ayyan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie och många, många andra fått erfara."

"Gömda i hemmen och utan insyn har religiösa ceremonier ägt rum också i de mest ateistiska stater. Religionen har funnits som en underström. Det vet vi både från Libyen och Albanien. I Libyens fall spelade både al Qaida och Muslimska brödraskapet en stor roll långt innan Kaddafis fall. På Balkan kom de mest reaktionära muslimska krafterna fram i samband med krigen. Till Bosnien kom tusentals jihad-krigare resande. Också i Albanien och Kosova etablerade sig dessa krafter. De är dock allmänt illa sedda av albanerna som har en mycket lång sufisk tradition med Bektashi-orden som går tillbaka till tiden för det osmanska imperiet. Det internationella Bektashi-huvudkvarteter ligger idag i Albaniens huvudstad Tirana, vilket nog måste betraktas som en historiens ironi. Det var i dessa muslimska miljöer som de albanska judarna räddades under andra världskriget. Man gömde dem och inte en enda albansk jude deporterades till förintelselägren, en historisk gärning som idag hyllas av Israel. En text om Norman H. Gershmans arbete Besa (hedersbegreppet som styrde handlingarna gentemot judarna) finns med i denna bok som ett konkret exempel på den osjälviska tanken inom denna tradition."

"Eufemismernas tid är religionens och etnicitetens tid. Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för dödshot, misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagordstatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen. Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla. För oss är ismerna inga alternativ. Vi betraktar inte vår fiendes fiende som en vän. Utan ismerna finns det en smula skäl att hoppas. Lierad med någon av dem blir man själv en människa som hellre står på barrikaden och skriker, än stannar hemma för att bilda sig och i ord formulera de nödvändiga motbilderna."

"Men jag tänker också på de framför allt somaliska och arabiska män som kallas ”svenskar” och som finansierar, organiserar eller på annat sätt är iblandade i våldsamma attacker som drabbar framför allt civila i olika länder. När jag skriver detta sitter ett sådant gäng fängslat i Köpenhamn och i dagarna går åtalet mot sitt slut. Vi vet att ett antal nordiska konstnärer lever med livvakter dygnet runt därför att jihadister satt ett pris på deras huvud. Vi vet att islamismen finns i våra egna städer och kvarter. Men ser vi mönstren? Har vi lärt oss att känna igen dessa krafter?"

"Att stå islamismen emot är att avvisa särkraven. Att säga nej till könsapartheid, könsstympandet av flickor, införandet av shariadomstolar (också i civilrättsliga mål), krav på rätten att bära hijab eller niqab i offentliga yrken (kompletterat med ett totalförbud av burkan), samt inte minst att prejudicerande skärpa alla domar i så kallade hedersbrottsfall. Den som kommit till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. De har tagit med sig en ”muslimsk” kultur till Sverige. Vårt lands politiska klass har med stängda ögon och stor naivitet låtit det ske. Därför måste vi själva, liksom andra europeiska folk, säga stopp och hävda ett minimum av anständighet och civiliserat beteende. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer."

　

Boken är 144 sidor tjock, linnetrådsbunden och tryckt på kvalitetspapper, den kostar 150:- inklusive frakt. Är du intresserad så bara sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

　

Ny boken packad och skickad.

Måndag eftermiddag. En lång arbetsdag av bokpackande är slut. Drygt hälften är ivägskickat. Resten gör jag imorgon. Tidtabellen har alltså hållits mer än bra. Böckerna bör vara framme hos alla på onsdag.

Med boken följer ett pressmeddelande som jag också använder sig följebrev till bokköpare och andra. Här är texten till det:

Medborgaren, makten och moskén blir det sista jag under överskådlig framtid utger om islam och islamismen i bokform. Sedan 2006 har jag i en serie böcker behandlat ämnen som berör islam, islamismen och den ideologiska multikulturen, sociala och kulturella konflikter i samtiden, eller andra närliggande ämnen. Jag har gjort det i böckerna som tog sin början med trilogin Politisk geografi (Politisk geografi, Ökenvandring samt Kön, klass och kultur 2002-2005), Stormar och vilopunkter (2006), Alla de andra som också skrev (2009), Kulturen vid stupet (2011), Sextio år senare (2012) och slutligen Black Country (2012) som skildrade ämnena utifrån situationen i engelska West Midlands med Birmingham i centrum. Den nya boken samlar essäer och artiklar ur de föregående böckerna och helt nyskrivet material. Avsikten är att utifrån mitt personliga perspektiv, som omfattar såväl västländer som Sverige, Danmark och England som muslimska kulturer i Libyen, Palestina och Albanien, ge en bild av de historiska faktorerna och hur de påverkar och präglar den samtida utvecklingen.

Min nästa bok, som utkommer vintern 2013 – 2014, blir därför en markering om att jag tycker mig ha uttömt ämnena ovan. För den som läst mina böcker Förensligandet (2000), Den tysta zonen (2001), Inre frihet (2008) och Långsamhetens nej (2009) blir den ingen överraskning. Tvärtom ansluter den direkt till dessa och gör nedslag utifrån ett strikt personligt perspektiv på hur jag upplever livet i den allt mer nivellerade och förkvävande köpenskaps- och nöjeskulturen. Bokens arbetsnamn är Solitär i nyspråkets tid.

2014 är det fyrtio år sedan jag debuterade. Åren som gått sedan 1974 har jag utgivit ett drygt femtiotal egna böcker, översatt ett tiotal samt medverkat i många antologier. Mina texter har varit översatta till danska, portugisiska, engelska, belarus (”vitryska”), franska, albanska, polska, men då endast i form av enstaka texter i tidningar, tidskrifter och litterära antologier (prosa, poesi och facklitteratur). I bokform finns jag representerad med Sangen om savnet (1988) på danska, samt i den flerspråkiga lyriksamlingen The Last Wintertrip (2006).

För mer information, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com 

På samma mailadress kan du beställa den nya boken som kostar 150:- inklusive frakt.

 

Bokutskick i sommarvärmen. Medborgaren, makten och moskén på väg ut till kunder och kritiker

Så var det dags igen. Under söndagsförmiddagen hämtade jag hem lådorna med min nya bok. Packningen har börjat. Jag kommer att ägna de första dagarna den kommande veckan åt utskicket. Imorgon ska jag först och främst signera alla de exemplar jag blivit ombedd att skriva en rad i. Sedan ska de packas, adresseras, frankeras och fraktas till närmaste postterminal. Räkna med att ha er böcker ungefär i mitten av veckan.

*** 

Under en längre tid har jag samlat texter, såväl essäer som reseberättelser, läsefrukter såväl som anteckningar i ämnen som kretsar kring motsättningen mellan det sekulära samhället och teokratin. Det har självklart varit med fokus på islams radikalt förändrade roll i västvärlden, men också på den radikalisering som skett i den arabiska världen i samband med "den arabiska våren", då Muslimska brödraskapet blivit en del av makten i nationer där organisationen tidigare har varit förbjuden.
 

Men jag har också velat samla sådant som jag i artiklar och recensioner betraktar som tydliga tecken på en islamisering av Europa och Sverige, en process som tar sig i uttryck i särartskrav av social, kulturell och religiös karaktär. Bokens titel är Medborgaren, makten och moskén.
 

Kaddafi var en av de sekulära arabledarna som störtades och ersattes av jihadistkrafter under "våren" - som snabbt blev både höst och vinter. I Libyen härskar nu en bräcklig koalition av rörelser och partier. När al Assads regim i Syrien faller är det slut med sekulära despoter och wahhabiterna tar över helt. Några monarkier, som den i Jordanien finns kvar, men framtiden ter sig mörk (bilden av Kaddafi på bokens omslag tog jag i Benghazi i april 1983).
 

Den bok jag nu ger ut sträcker sig också över mina egna resor i muslimska miljöer i Mellanöstern och på Balkan, där jag bland annat ser tillbaka på hur de sekulära miljöerna såg ut och jämför dem med dagens islamiserade regimer och sociala rörelser - från den palestinska Västbanken i söder, över nordafrikanska Libyen, till Albanien på Balkan. Jag berättar också om såväl anti-islamismens krafter som de minst sagt livsfarliga grupperingar vi nu ser agera, till exempel Gyllene gryning i Grekland och Jobbiks våldsamma garde i Ungern. Om de muslimska särartskraven berättar jag i kapitel som diskuterar såväl sharialagar i allmänhet som specifika yttringar av den shariabaserade traditionen, med allt från könsstympningar av småflickor, krav på halalmat och könsseparation i skolorna.
 

Priset är 150:- för ett exemplar inklusive frakt. Boken är 144 sidor tjock och är linnetrådsbunden och tryckt på bra papper. Till formatet är den likadan som mina tre föregående böcker utgivna här genom bloggen. Skicka mig ett mail på thomas.nydahl@gmail.com för beställning av boken.
 

Medborgaren, makten och moskén är ett försök att med konkreta exempel - från olika delar av världen och inte minst från Sverige - visa på det orimliga i att imamer och andra mörkermän ska styra över nationer och folk. Makten över ett samhälle kan rimligen inte placeras i en moské, den måste alltid vara sekulär och fri från religiöst inflytande. Sverige och resten av Europa befinner sig i en process då allt större hänsyn tas till imamernas och moskéernas särkrav.
 

Som i många av mina tidigare böcker finns det också insprängt mellan kapitlen personliga minnen av möten och resor som på ett eller annat sätt har förbindelsepunkter med islam och moskéns makt, och med den politiska islamismen.

 

 

Med min bok vill jag konkretisera problematiken och berättar därför inte minst om hur den arabiska våren gick fel när islamismen, inte minst i form av Muslimska Brödraskapet, tog över de folkliga protesterna och satte sig själva i maktens boningar. Det innebär att man också i den arabiska världen tagit ett jättekliv bakåt.

 

 

I ett land som Tunisien var kvinnorna delaktiga i det sociala livet, förvärvsarbetade, hade aborträtt och tvingades inte gå med slöja. De framstegen är som bortblåsta. Islamismen utgör därför också ett hot mot dessa folk som drömde om frihet istället för enväldiga tyrannier. Nu väntar dem det sharia-styrda mörkret med allt vad det innebär av grymma straff mot kuffar, "otrogna" och brottslingar (stening, hängning, stympning av kroppsdelar), köns-apartheid, omskärelse av småflickor och slut på yttrande- och tryckfriheten (om det någonsin funnits någon). Det som såg ut som ett framsteg blev ett historiskt återtåg.

 

 

Hälleviks kulturdag

För 41:a året i rad hölls under lördagen Hälleviks kulturdag. Hällevik är en fin gammal fiskarort alldeles in över gränsen till Blekinge från Skåne. En av våra favoriter utmed denna vackra kust. Hällevik har en rik och lång kulturhistoria. Kulturdagen ordnas av byns egen kulturförening Facklan som dagen till ära alltid säljer sillamackor med lök och persilja. I år åt jag två stycken, det var en för mycket. Bilderna får berätta om hur dagen såg ut, när den svenska flaggan vajade i trädgårdarna och en klarblå himmel skänkte oss en varm, fin julidag vid havet med Listerlandets gamla och unga.

Barnen tvättar på gammalt vis.

Näten hängde här och var gott doftande i kustbandet.

Den här grabben började vid tre års ålder. Nu, vid nio, kan han sitt hantverk och berättade ingående för mig om det han kokte, som baserades på bark, sot, vatten och annat som jag inte uppfattade.

Stolt svanmor kom ändå upp till festivalområdet med sina små.

Rondellhundens död. Lars Vilks utställning i Malmö

”Jag kan inte säga annat än att jag så här långt är nöjd med utställningen. Det som hade befarats med våldsamma islamister och indignerade protester har hittills uteblivit.” (Lars Vilks i bloggen den 12 juli 2013).

Det finns ett verk på Lars Vilks utställning, vars namn signalerar det han själv sagt sedan en längre tid. Det verket heter Rondellhundens död och går tillbaka på Artemisia Gentileschis (1593-1656) verk Judith halshugger Holofernes från 1611. Vilks har i olika sammanhang understrukit att han med utställningen velat avdramatisera hela det spektakel som pågått i medierna under många år. Det finns inget att hetsa upp sig över. Med utställningen kan också rondellhunden sägas vara död. Den förmodas därmed sakna all relevans, både i politiken och i konstvärlden. Citatet ovan visar också att Vilks själv är nöjd med att våld och indignation inte förekommit i samband med utställningen – hittills, är det bäst att tillägga. Därmed är Lars Vilks tillbaka i konstvärlden (närmare bestämt i konsthistorien), oavsett vad hans kritiker tycker om det. I bästa fall beskriver de honom som en habil amatör. För de människor som visat intresse för Lars Vilks på grund av våldet och mordhoten kanske det känns en smula obehagligt, men är icke desto mindre ett faktum.

För var och en som besökt ett större konstmuseum är synen bekant: en eller flera konststuderande sitter med block och penna eller med duk och penslar och målar av de stora mästarnas verk. Så lär man sig hantverket, kan pröva olika tekniker, studera hur en hand eller en fot avbildats eller hur ett mänskligt skeende gestaltats på duken. Vilks är förvisso ingen elev, men man kan säga att han som en konstens akademiker studerar de klassiska verken på samma sätt när han tar sig an dem för att först avbilda dem och sedan föra över dem i det helt nya sammanhanget. Det är i grund och botten en beprövad konstnärlig teknik som dels visar mästarna aktning, dels visar hur de kan vara relevanta i en annan tid och ett annat sammanhang. På utställningen har Vilks lyckats spänna över sex århundradens konsthistoria, från det tidiga 1500-talet fram till vår egen samtid. Många av konstnärerna ingår i ett eller annat allmänt västerländskt medvetande (eller borde i alla fall göra det): Vermeer van Delft, René Magritte, Diego Velàsquez, Gerhard Richter, Carl Larsson, Anders Zorn, Joseph William Mallord Turner och en rad andra. Tidsmässigt går han som längst tillbaka till 1510 och Jan Gossaerts Konungarnas tillbedjan och Agnolo Bronzinos Eleonora av Toldeo med sin son Giovanni de Medici från 1550 – här överförd av Vilks till verket I samma rum som rondellhunden. Längst fram i vår tid hamnar han med Gerhard Richters magiskt undflyende Fru med hund vid sjö från 1967.

De konstkritiker jag läst om utställningen tycks ha missförstått sitt uppdrag. De talar hela tiden om Lars Vilks som vore han en viljelös och kidnappad usling som inte ens förstår att ha kontroll över sitt verk. Han låter de mörka och onda krafterna kapa dem och utnyttja dem i sitt islamofobiska arbete. Den bilden är minst sagt skev. Vilks är en konstnär som med ytterst medvetna strategier för sitt projekt vidare. Så har han i fyrtio års tid gjort med byggena i Kullaberg. Så gör han nu med den lilla oskyldiga teckning som kom att ge projektet dess namn. Rondellhunden är av Vilks institutionaliserad i verket. Projektet lever vidare i varje handlande mot det och i kritikernas teoretiska (över-)byggnadsverk. Också attentaten och mordhoten inkluderas och verket kommer att växa ytterligare – inte för att det ”kapats” eller ”utnyttjats” utan för att det är Vilks egen strategi. Man ska ändå inte underskatta det faktum att verket Rondellhundens död finns med på utställningen. Det kan, utan att betraktaren ens märker det, vara ett budskap Vilks vill att man ska ta med sig hem därifrån.

Det finns mycket att säga om de enskilda verken. Vissa av dem gör ett starkt intryck på mig rent tekniskt. De är stilsäkra avbildningar av originalen, och inte ens det som besökaren uppfattar som rondellhundar är det. De är sammansatta av djurkroppar från andra konstnärers verk och till dessa har huvuden från ytterligare andra fogats.

Becirov. Efter St Lukas målar jungfrun av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759).

Blasfemi utan humor är mest bara tråkig. Blasfemi som utgår ifrån människans behov av att skratta åt de religiösa auktoriteterna är däremot något helt annat. Det är ett skratt som kan förena och väcka till diskussion. Hade vi haft de medeltida blasfemilagarna hade verken varit omöjliga. Om vi ändå ville ta vårt sekulära och i grunden demokratiska samhällsskick på allvar kunde vi också med största generositet – och humor – välkomna dessa verk. Roligast av alla verken tyckte jag nog att det upphöjt högtidliga porträttet av stora Malmömoskéns direktör var. Han hade säkert blivit lite mallig av att se det.

Att Vilks målningar visas av en gallerist i Malmö är naturligtvis mycket glädjande och det visar på att det finns aktörer i konstvärlden som inte ängsligt avläser vad som sägs på kulturredaktioner eller i religiösa samfund. Utställningen pågår till och med den 28 juli, missa den inte.

 

Vilks, Malmö, ungdom och annat

Här började jag mitt vuxenliv. Jöns Filsgatan 18. Gamla väster i Malmö. För 44 år sedan, när jag var 17 år, flyttade jag in här med min kompis Claës. Det finns ton av berättelser. Men just nu ville jag bara säga att jag idag är oförmögen att uppfylla nattens löfte om en större Vilkstext. Jag ska iväg till Hälleviks kulturdag och får avstå skrivandet - det blir först senare jag kan samla mig till den texten. Men jag vill säga att det var befriande att få gå runt i galleriet och se hans målningar i lugn och ro.

Efter René Magritte: Claivoyance (Self Portrait) 1936. Detta är utställningens enda målning där hunden spelar en central roll. Resten av målningarna låter hunden vila i något hörn eller inbäddad i en miljö där man först inte ser den. Återkommer till ämnet.

 

Nog tycker jag, trots speglingar och andra omöjliga omständigheter att det här porträttet hör till utställningens toppar. Det är Malmömoskéns egen religionsdirektör vi ser. Och Vilks har med sin nästan ömsinta attityd gett målningen namnet Becirov. Kort och gott. Originalmålningen heter St Lukas målar jungfrun och gjordes av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759). Den renässanslika målarfurste som fått Becirovs ansiktsdrag ser nöjd ut med det han just skissat i bakgrunden och som man lätt kan gissa sig till. Handen skulle förstås inte vara med, men ger väl ändå miljökänsla åt denna taffliga digitalkamerabild. 

Vilks. Vilt eller lugnt. Vilks.

Vi gick runt i mina ungdomskvarter. Jöns Filsgatan. Hyregatan. Tegelgårdsgatan. Hamnade på den där fina hörnan man kunde se Lars Vilks målningar. Där inne stod en man jag visste inte var galleristen. Identifierade honom som Roger Sahlström. Han och jag hade ett artigt och vänligt samtal. Trots allt. Det gjorde mig glad. Dagen i Malmö återkommer jag till. Lars Vilks fina målningar återkommer jag till. Just nu är min kropp och min själ nersänkta i en sumpgröt. Vila är allt jag begär. Återkommer inom kort med en artikel om Vilks målningar och den malmöitiska centraleuropeiska sorgen.